Ett i stora drag uddlöst Manchester United besegrade Championship-laget Luton Town på bortaplan under tisdagskvällen. Segern innebar ett avancemang till den fjärde omgången av Ligacupen. Där väntar antingen Brighton eller Preston på bortaplan.
Ole Gunnar Solskjaer menade innan matchen att laget behöver 4-5 matcher för att nå upp i rätt matchtempo. Det syntes att man var en bit därifrån – men ska skillnaden verkligen behöva vara så här stor?
United visade inte mycket positiva tendenser under matchens första 75 minuter. Innan dess var den enda höjdpunkten den straff som Juan Mata slagit in. När Mason Greenwood och Marcus Rashford (ihop med Bruno Fernandes) kom in i den 78:e minuten blev det bättre. Målen kom därefter. De både engelsmännen såg till att punktera matchen och med det också lösa avancemanget.
Rotation – ett nyckelord säsongen 20/21
Att vi skulle få se en roterad elva hade Uniteds norske tränare redan hintat om. Det hela mynnade ut i att spelare som Eric Bailly, Aaron Wan-Bissaka och Nemanja Matic med flera fick välbehövlig speltid. Framåt fick den sedvanliga offensiven vila medan Jesse Lingard, Odion Ighalo och Juan Mata fick sällskap av Donny Van de Beek just bakom sig. Den sistnämnda var definitivt mest lyckad – men mer om det senare.
Att det krävs breda och kvalitativa trupper för att ta sig igenom den här komprimerade säsongen med ett snitt på två matcher i veckan (isch) är givetvis ingen nyhet, men det tåls att upprepas. Vi har en bred trupp, men inte en särskilt kvalitativ sådan. Och det märks så fort spelare 13, 14 och 15 osv ska ut på det gröna fältet. Vi ska dock kunna kräva avsevärt mycket mer än så här – men även det tar vi mer om senare.
Att Solskjaer valde att rotera majoriteten av laget är givetvis bra. Harry Maguire kommer ju uppenbarligen spela varje match oavsett motstånd, det lärde vi oss förra säsongen. Men i övrigt var det antingen spelare som behövde få upp matchtempot eller sådana som normalt sett inte är gjutna i elvan som startade. Allt väl, så här långt.
Att både Marcus Rashford (som behövde spela till sig självförtroende) och Mason Greenwood (som spelat relativt lite hittills) kom in i den 78:e minuten var rimligt. Men att lagets viktigaste spelare, som vi uppenbarligen inte klarar oss utan, skulle bytas in samtidigt går dock bortom mitt förstånd. Vi pratar alltså om en match borta mot Luton Town som vi redan ledde. Det ska inte behövas.
Det kan tyckas låta överdrivet att lägga vikt vid detta när vi endast pratar om tolv minuter plus tillägg, men när möjligheterna till vila kommer vara snudd på obefintliga framöver kan dessa minuter göra skillnad. Är det då liksom värt att chansa?
Well, well. Vi vann matchen. Så länge det blir bättre och detta inte kostar någonting långsiktigt är allt fine!
Ska vi inte kunna kräva mer?
Oavsett nivå på spelarna på planen, eller minimala förberedelser under försäsongen, måste vi kunna kräva mer än så här. Vi spelar alltså, i stora drag, jämnt mot Luton Town på bortaplan i åtminstone 75 minuter. När det endast handlar om en match är det ingenting att grubbla över, men när det ständigt ser ut på detta vis i den här typen av matcher finns det skäl till oro.
Varför springer alla spelare och pressar en och en? Varför vägrar både yttermittfältare och ytterbackar att utmana sina motståndare för att istället välja det enkla alternativet? Varför har laget så svårt att skapa målchanser? Detta är ett resultat av vad som sker på träningsplanen.
United är dessvärre väldigt beroende av att stjärnspelarna har en bra dag och står för individuella prestationer. Det är en farlig väg att vandra långsiktigt, för så fort formen dippar ens en gnutta blir det svårt att vinna matcher utan ett tryggt grundspel att luta sig tillbaka mot. Där måste vi se en klar förbättring.
Oavsett hur lÃ¥ngt bakom vÃ¥ra ”B-spelare” är de ordinarie lirarna rent kvalitativt är de fortfarande betydligt bättre än t.ex. Lutons spelare. Det är däremot inget som syns pÃ¥ planen i den här typen av matcher – och sÃ¥ har fallet egentligen varit konstant sedan Sir Alex Ferguson tackade för sig.
Ljusglimtar!
Nu, till sist, når vi de positiva aspekterna att ta med oss från matchen. Spelet i sig var ingen höjdare, det är nog alla överens om. Däremot fick vi se flertalet intressanta aktioner från startdebuterande Donny Van de Beek. Holländarens rörelsemönster och kvicka tankar och fötter var en nivå över egentligen alla andra på planen. Sättet som han drog på sig två markeringar, löpte ifrån Juan Mata i straffområdet för att sedan släppa bollen mellan benen till spanjoren på var briljant. En glimt av vad vår nya mittfältare kan tillföra till detta lagbygge.
I övrigt fick vi äntligen se Dean Henderson tävlingsdebutera mellan stolparna för United (som han kämpat för detta!). Efter en lugn afton fick 23-åringen sannerligen bekänna färg vid ställningen 1–0 i den andra halvleken. På en fast situation stod Henderson för en grymt imponerande reflexräddning vid sin högra stolpe, vilket i förlängningen säkrade segern. Att stå sysslolös en hel match men ändå behålla fokuset för att kunna kliva fram när det väl behövs är inget annat än storklubbsklass.
Avslutningsvis var det grymt viktigt att Marcus Rashford fick komma in och göra ett mål. Han har inte varit sig själv efter skadan, och mycket hänger troligen på självförtroendet. Då bör rimligtvis ett mål göra skillnad – särskilt för en offensiv spelare. Även Mason Greenwood fick komma in och göra mål (och assist). Det var troligen minst lika viktigt efter den sommaren han har haft.
Nu ser vi till att vinna mot Brighton i helgen, så är säsongen igång på riktigt. Förhoppningsvis tänker klubben visa någon som helst ambition både innan och efter.
Res med oss till Manchester!