Uppgiften är pÃ¥ gränsen till övermäktig. Hur jag än försöker kan jag inte hitta nÃ¥gon som helst motivation, ingen som helst taggning, inför Aston Villa pÃ¥ lördag. En vinst skulle innebär en ”so what”-känsla, ett kryss och en förlust likasÃ¥. Den där likgiltigheten som började infinna sig under säsongen är tillbaka igen och det är en känsla jag är helt obekant inför och har svÃ¥rt att hantera.
United har ingenting att spela för (vilket man skulle kunna tro större delen av säsongen) medan Villa behöver ett par-tre segrar till för att vara på den säkra sidan.
Vore jag i Moyes kläder – vilket jag trots rådande läge inte skulle ställa mig främmande till att vara – skulle jag slänga in ett gäng ungdomar … nej, just ja, han har lånat ut eller sålt alla med någon som helst erfarenhet. Well, den här elvan kan han väl jobba ihop tillsammans med tombolan:
Inte DDG
Vemsomhelst (VSH) – Evans – VSH – VSH
Fletcher – VSH
Januzaj – Kagawa – VSH
Inte ROO
That’s it: Ingen DDG eller Rooney tack. FörstÃ¥ vidden av katastrofen om om nÃ¥gon av dem – eller bÃ¥da! – gÃ¥r sönder inför Bayern.
FrÃ¥gan är hur publiken, och dÃ¥ tänker jag i första hand pÃ¥ matchgoers frÃ¥n Manchester med omnejd, ställer sig till rÃ¥dande situation och om det kommer att pÃ¥verka publiksiffran. Kan det bli en missnöjesmarkering? Kan vi fÃ¥ under 70 000? Det här tramset med ett flygplan som ska paradera ”Moyes out” i luften i samband med match orkar jag inte ägna mer än dessa rader Ã¥t: Lägg ner.
Förhoppningsvis tänds matchlågan i morgon. Trots allt. Just nu är oinspirationen på topp.