Allt ska inte handla om Ed Woodward i den här krönikan. Det är till exempel nästan på dagen 25 år sedan den här klassiska intervjun med Kevin Keegan.
Keegan var arg på Sir Alex och lät känslorna ta över. Hans Newcastle hade tappat en 12-poängsledning mellan januari och mars och inpå vårkanten var United förbi och gick mot ligaseger. På sex matcher tappade Newcastle elva poäng till United, säsongen 1995/96. Det är förstås skrivet i stjärnorna att något liknande skulle ske igen, men i teorin skulle ju City kunna göra likadant, säg, från och med nu.
Newcastle har varit nere och vänt i Championship sedan dess. Även City också för den delen. Detsamma gäller Leeds. På söndag väntar match på Elland Road för första gången på tio år. Även Middlesbrough, som Keegan nämner i intervjun ovan, kan man sakna att möta ibland. Det fattas ett lag i Premier League mellan Newcastle och Leeds tycker jag.
Premier Leagues tråkigaste lag just nu hittar man annars i norra London. Det är förstås ett skämt i sig att Tottenham (som inte vunnit ligan på 60 år) och Arsenal (som de senaste 15 åren bara tycks vilja ”hänga kvar” däruppe i toppen istället för att försöka bli ett riktigt mästarlag) ska betraktas som två av sex lag i en så kallad ”Superliga”. Det finns inget som är super med vare sig Arsenal eller Spurs. Charmen med Premier League den här säsongen, om det finns någon sådan, är ju snarare att de tidigare ”Big 4” eller ”Big 6” är ett minne blott, och att närapå vemsomhelst – till och med United – kan hamna utanför Champions League-plats.
Det går förstås att minnas fler ögonblick än den gångna veckan då man kände att ens identitet och kärlek till fotbollen (som för egen del bara är centrerad kring United) stod och vacklade. Ägarbytet till Glazers, 2004/05, när rivaliteten till Arsenal var som störst och bäst, var ett sådant ögonblick. Personligen har VAR också varit ett riktigt mörker till skapelse. Det går, som förmodat, inte längre att njuta av fotboll på samma sätt. Varje känsla får en baktanke. Det dödar spontantiteten man känner vid varje mål, glädjen och euforin (för i bakhuvudet har man med sig att ett mål trots allt kanske inte är ett mål.) Fotbollen, tror jag, måste ge utrymme för denna typen av impulser och känslor, annars kommer den att ta ut sin rätt på annat håll.
Pandemifotboll med inspelat ljud är en annan glädjedödare. Nu hör jag ”We’ll never die, We’ll never die” tjugo gånger per match, på repeat, som ett uttjatat mantra där andligheten går förlorad. ”We’ll never die, We’ll never die” är en hymn som i regel skall sjungas en gång per match, i slutet nära Fergie Time. Precis som Liverpool sjunger ”You’ll never walk alone” innan match. De har sin stund och vi har vår. Kraften i sången blir nämligen större då.
Det går inte att maximera ett glädjeämne mer än på detta vis. Det måste finnas andrum mellan topparna, annars föräter man sig på känslan, vilket tar udden av alltihop. Det måste få lov att vara tråkigt innan det kan bli roligt, typ. Det är en av många livsregler man som förälder måste lära ett barn, inbillar jag mig. Det är ingenting man borde berätta för en ägargrupp bestående av några av världens rikaste män.
Mest av allt förbryllar Ed Woodward. Det är en sak att amerikanska ägare har missuppfattat brittisk fotboll och vad den står för, men att verkställande direktör Woodward, som rör sig runt Carrington och Old Trafford vecka ut och vecka in och alltid har en fysisk närhet till idrottsrörelsen, ännu inte verkar hysa någon känsla eller respekt för den är häpnadsväckande. Han har inte ett rätt, människan. Att han sedan vänder alla ryggen, när han själv saknar ryggrad, är såklart ingen konst.
Detta förslag och förkastning av Super League är ju mest av allt bara pinsamt för de inblandade själva, såklart. Om de tidigare trodde sig kunna köra över en grupp fotbollssupportrar utan vidare så har de nu hela etablissemanget emot sig. UEFA, FIFA, regeringen, kungahuset, Cantona. Ingen tycker om dem.
Alla vill ju stå på rätt sida av historien, överallt och hela tiden.
Just den här veckan har det varit lättare än någonsin.
***
Om tiden är inne för Woodward att lämna efter årsskiftet så borde klockan klämtat för Glazers för längesedan. Det är läge nu för United att ta fler steg närmare fotbollens rötter och lämna den amerikanska drömmen därhän.
Res med oss till Manchester!