Embed from Getty Images
“Every club where I have been, I’ve struggled for the first three months. After that, they [the players] know what I want – how I am as a human being and also a manager, because I am very direct”
Han ångrar det där första uttalandet som gjordes under Uniteds försäsongsturné. Häromdagen sa han:
”I have said it was very stupid to say three months because then you [media] are only talking about three months. It is always the performance that counts, but the performance always goes up and down. Then we rise. When that date is, or what that match is, depends.”
Så tre månader blev helt plötsligt tre år:
”Every team can win, you have your hopes, but I do think there are stronger teams now in the world. We have to make a team. That is why I have a period of three years. I hope we can fulfil that dream that we have together.”
Tre år är dock bisarrt att kräva, så bloggen kör en snabbkoll på hur hans första tre månader i engelsk fotboll påverkat förra säsongens sjuor. Jag ba’ kör:
Förbättringar:
- Publikvänligare! Jag ser hellre 3-5 mot Leicester än 0-1 mot Everton. Jag ser hellre gung ho-attacker än nonsensspel utan hjärta, tempo och fantasi. Jag ser hellre Angel Di Maria än Tom Cleverley.
- Anfallsspelet! Gåshuden är tillbaka i klubben.
- Presskonferenserna! Bra mycket roligare än både Fergies och Moyes.
- Petningarna! Ashley Young och Antonio Valencia har varit perifera figurer under stor del av hösten. Long may it continue.
Status quo:
- Utanför topp 4. Jag tippade oss som femma inför säsongen. Jag hoppas fortfarande få revidera det, men jag ser fortfarande ingen anledning att göra det.
- Ojämnheten under matcherna. Formidabel anfallsfotboll såg vi inte så mycket av under fjolåret, men vi såg i alla fall en stundtals fin offensiv mixas med bedrövlig defensiv. Precis som i höst.
- Skadesituationen. Den anpassade han sig till snabbt.
Försämringar:
- Försvarsspelet. Sämst sedan 1970-talet. Förhoppningsvis kan Rojo–Jones få lite tid tillsammans innan någon av dom – eller båda – bärs ut på bår.
- Bortaspelet. Under Moyes var United bäst i ligan. Under LvG har vi fortfarande inte vunnit och det har inte varit motstånd från universums främsta fotbollsföreningar som vi stött på hittills.
- RvP-Mata-Rooney. Alla tre har varit ännu sämre med holländaren vid rodret än de var under Moyes. Varför?
- Ligacupdebaclet. Moyes tog United till en semifinal, där United visserligen skämde ut sig, men LvG skickade ut ett C-lag mot MK Dons och ryckte sedan på axlarna efter klubbens sämsta insats i mannaminne. Obegripligt med tanke på de få matchtillfällen som ges under säsongen.
Frågetecken:
- 3-5-2-experimentet. Vad handlade det om egentligen? Var det värt det? Om nu United saknade spelare för att spela ett annat system, var det verkligen bara Ángel Di Maria och Daley Blind som var skillnaden på en trebackslinje och en fyrbacksdito? Eller?
- Taktiken överlag. Var tänker LvG landa? Ska han fortsätta använda diamanten eller gå till 4-5-1 som senast? Eller blanda och ge beroende på motstånd?
- Varför lyfte han fram att Rooney var ”opetbar”? Vilket syfte tjänar det?
- Adnan Januzaj fick sin första start med det legendariska numret på ryggen i måndags, men tidigare har han varit på väg ner i frysboxen. Hur ser belgarens framtid ut i LvG:s trupp?
* En jämförelse med Moyes och Sir Alex blir inte riktigt rättvis eftersom det handlar om matcher som hamnat i olika skeden av säsongen och därmed varit helt betydelselösa, men jag gör den ändå och då med Fergies sista säsong. Blir dock bara fem matcher eftersom United mött tre nykomlingar i höst. Jag tycker också att jämförelsen kan vara intressant.
Swansea (h)
Sir Alex: 2-1
Moyes: 2-0
LvG: 1-2
Sunderland (b)
Sir Alex: 1-0
Moyes: 2-1
LvG: 1-1
West Ham (h)
Sir Alex: 1-0
Moyes: 3-1
LvG: 2-1.
Everton (h)
Sir Alex: 2-0
Moyes: 0-1
LvG: 2-1.
WBA (b)
Sir Alex: 5-5.
Moyes: 3-0
LvG: 2-2.
Totalt:
1) Sir Alex 13 poäng, 11-6 i målskillnad.
2) Moyes 12 poäng, 10-3
3) LvG 8 poäng, 8-7
Holländaren är alltså överlägset sämst, resultatmässigt. Moyes grejade 0-0 mot Chelsea förra hösten, Fergie förlorade med 0-1 på sitt upplopp (seriesegern var då i hamn).
* Men det mest intressanta inför Chelsea (…it is-texten kommer på söndag) är en spelare som inte är Manchester Unitedspelare. Barcakeepern Victor Valdés är på Carrington och tränar för att ”komma tillbaka i form” efter sin korsbandsskada. Louis van Gaal verkar ha a thing för korsbandsrekonstruerade lirare med tanke på att Valdés gör Falcao sällskap bara i höst. Med tanke på att mitt ena knä fortfarande smärtar och gör sig påmint varje dag, fem år efter skadan, uppskattar jag Aloysius fetisch.
Det är dock en aningen underlig situation med tanke på att vi redan har ligans bäste målvakt och att Valdés bara är 32 år. Spanjoren borde rimligen ha minst fyra-fem år i Europatoppen – vilket är detsamma som världstoppen – och att då komma till Manchester för att vara andrekeeper verkar märkligt. Liksom hans val att ta sitt pick och pack och dra till Old Trafford för att slipa på det sista innan comebacken. Finns det inga klubbar närmare hans hem? Hmmm.
Dock så är det tyvärr rimligt att anta att David De Gea en dag tar sitt pick och pack och återvänder till Medelhavet, men frågan är om det verkligen sker förr snarare än senare? Tja, som jag skrev tidigare så har spekulationerna om ett nytt kontrakt för DDG pågått i över ett år, men faktum är att han fortfarande inte förlängt. Hans kontrakt rinner ut om ett och ett halvt år och det börjar brinna i knutarna för United.
Skulle Valdés då hålla som #1 på Old Trafford?
Sannolikt. Jag höll länge honom väldigt lågt på min lista över toppväktare, men de senare säsongerna på Camp Nou imponerade på mig. Han har slutat, nästan, med sina galenskaper och blivit en stabil keeper på en hög nivå. Invändningen kan vara att han nått framgångar i ett lag som haft bollen 80 procent av matchtiden. Det ställer dock kanske ännu högre krav på en målvakt, så den köper jag inte.
Skulle jag då föredra Valdés som #1 på Old Trafford?
No way. Men jag föredrog inte heller Ronald på Bernabeu. Då fick vi Antonio Valencia i stället. Det här är motsvarande byte, typ. Och ja, han är bättre än Ben Amos. Och Anders Lindegaard. Oavsett om knärehaben blir fiasko eller inte.
* Som jag plitade ner i början av september är Manchester United inte längre det det en gång var. Spelare kom och spelare gick på ett sätt vi aldrig upplevt tidigare. Hur det gått för våra nyförvärv har vi koll på, men hur har det egentligen fungerat för de som försvann från OT? Det är egentligen ett ämne för ett enskilt blogginlägg, men eftersom jag är uppe i varv kommer det som en avslutning här.
Bebe – Benfica.
Jorge Jesus, hans nye manager i Portugal, tror att Bebe kan bli en ny Nemanja Matic och en dag återvända till England. Joråsåatte. Kanske kan börja med att få ens hoppa in från Benficabänken först.
Alexander Büttner – Dynamo Moskva.
Stekaren som fick en oförglömlig tid i norra England hänger numera i Ryssland och sa i en intervju nyligen att ”allt de vill prata om är United” och syftade då både på lagkamraterna, sponsorerna och fansen. Büttner är ordinarie i Dinamo som just nu är trea i ligan efter Zenit och CSKA.
Tom Cleverley – Aston Villa.
Lämnade hatarna i Manchester för Birmingham och Roy Keanes ledarskap. Har väl gått sådär för The Brand, han står fortfarande och stampar på ungefär samma fläck som i United. Förhoppningsvis kan han ta nästa kliv där.
Charne Ekangamene – Zulte-Waregem.
Mittfältaren hänger i högsta belgiska ligan och är ordinarie i ett jumbolag. Utvisad för några veckor sedan.
Patrice Evra – Juventus.
Serie A är 2010-talets motsvarighet till skotska Premier League och Juventus leder som väntat ligan med Evra som given på vänsterbacken. De gånger jag sett honom har han sett ut precis som 2013-14 års Patrice Evra. Inga konstigheter.
Angelo Henriquez – Dinamo Zagreb.
20-åringen gör succé i serieledande Dinamo och spottar in mål. Vi fick i alla fall se honom på Friends förra säsongen, men frågan är om chilenaren åker på någon mer försäsong med United. Jag tvivlar starkt.
Javier Hernandez – Real Madrid.
Bänken är varmare i Spanien för vår – han är fortfarande vår – lille ärta. Och här kan han faktiskt vinna någonting igen, så flytten är på många sätt logisk. Tre mål so far.
Shinji Kagawa – Borussia Dortmund.
Det lilla spelgeniet återvände till platsen för genombrottet. Dortmunds säsongsstart i Bundesliga har varit bedrövlig och Kagawa har – efter en succécomeback – knappast rört fansen till tårar med sitt spel.
Michael Keane – Burnley.
Den yngre av bröderna Keane har fått fyra minuters speltid under Sean Dyche. Oklart hur LvG ser på hans framtid, men det är inte särskilt troligt att den finns på Old Trafford. Keane blir visserligen bara 22 år i januari, ingen ålder för en central back, men med tanke på att LvG bör handla på den positionen antingen i januari eller i sommar – eller både och – är Keane nog långt ner på listan. Det hjälper knappast att han är bänkad i Burnley.
Federico Macheda – Cardiff.
Hittade äntligen sin nivå, Championship, och även i Cardiff har italienaren varit helt okej. Mål i sina två senaste matcher och totalt fyra mål på fem avslut på mål under säsongen. Kul för’n.
Davide Petrucci – Cluj.
Drog till Rumänien efter en skadehelvetisk tid i Manchester. Italienaren gjorde faktiskt inte en enda minut för A-laget under sina år där. I Dracula country har det inte börjat succéartat heller med bara 17 minuters speltid hittills.
Nick Powell – Leicester City.
Här snackar vi om en karriär som stagnerat. Gjorde sannolikt sin sista Manchester Unitedmatch i förnedringen mot MK Dons. Visserligen bara utlånad till Leicester, men jag har svårt att se Powell komma tillbaka. Han platsar inte ens i The Foxes utan har hittills hängt med klubbens U21-lag och han väntar fortfarande på Premier League-minuter i år.
Tom Lawrence – Leicester.
Precis som Powell har Lawrence fått nöja sig med U21-spel. Kan till skillnad från fyllechaffisen trösta sig med att vara med i Wales landslagstrupp.
Nani – Sporting Club.
Precis som Kagawa valde Nani att ta ett säkert kort och valde bekanta hjulspår. I Portugal har det gått bra för den lynnige yttern och Sporting är fortfarande obesegrat i ligan medan Nani satt några fullträffar både i inhemska spelet och i Champions.
Guillermo Varela – Real Madrid Castilla.
Överraskande köp av United – överraskande försäljning till Reals utbildningslag. Där har uruguayanen lirat sju matcher
Daniel Welbeck – Arsenal.
Upp och ned, som väntat. Precis som hela Arsenal. Också som väntat. Welbeck är dock till skillnad från Mario Balotelli ett fynd.
Wilfried Zaha – Crystal Palace.
En tredje Unitedspelare som valt att starta om i den klubb där det en gång började på allvar. Fergies sista köp har faktiskt gjort ett PL-mål, men är inte en given startspelare ens i Crystal Palace längre. Ska bli ytterst intressant att se vart den här karriären tar vägen.
Rio Ferdinand – QPR.
Det har gått snabbt utför för en av världens främsta mittbackar. För dålig för QPR till och med, vilket styrelsen också tyckte men lät sig övertalas av tidernas Wheeler Dealer som köpte sin gamle favorit.
Nemanja Vidic – Inter.
Fick en mardrömsstart i Inter med orsakade straffar och utvisningar and all that. Det har inte blivit särskilt mycket bättre för serben som får utstå mycket kritik i Milano. Det var ju meningen att han skulle styra upp Inters försvar – det har inte Vida gjort då hans nya svartblåa klubb släppt in flest mål av de 14 första lagenRyktas till och med om en flytt redan i januari. Till England igen? Tja, man vet aldrig i fotbollsvärlden.