Behåll! Sälj! | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Embed from Getty Images
David Moyes hade inte blivit Oscar™-nominerad för sin insats som regissör över Manchester United. Louis van Gaals första åtta månader ger inte heller honom någon möjlighet att ta sig in bland de nominerade. Men det är inte bara regissörens fel att en film misslyckas med att underhålla tittarna: Skådespelarna måste hålla en viss nivå. Visst, det går att göra en kassako av ett blekt manuskript – vilket B-porrfilmen om Gray verkar lyckas med – men det är en annan femma.
Van Gaal lutar tyvärr hittills mer åt 50 Shades-hållet än åt exempelvis Still Alice och Boyhood. Och för det anklagar jag både regissör, skådespelare och exekutiv producent. Men gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka, som vi sa i södra Dalarna på 1980-talet, och det som återstår att göra en regnig måndag i februari är ingenting annat än detta: Utgå från att producenten behåller regissören, men än en gång blandar friskt i ensemblen, och då se vilka spelare som får chansen att göra något vackrare av uppföljaren 2015-16.
Jag hittar endast elva kulturarbetare att sätta under BEHÅLL-kolumnen. Övriga kan alltså gå utan att jag – i dag den utrensande och pragmatiske supportern – går sönder inombords. För ett av de allra största problemen med United i dag, har det visat sig med oönskvärd tydlighet, är att så många av (skåde-)spelarna är fjärran från en Oscar™-vinnande föreställning. Då finns det få andra lösningar än att fortsätta ömsandet av skinn och låta metamorfosen som påbörjades i somras fortleva.
Är det ett nytt Manchester United så är det. Och det kan bli ett ännu nyare. Men de här elva killarna på plats bör vara en del av det.

BEHÅLL
Embed from Getty Images
David De Gea.
Den store stjärnan. The Tom Cruise eller Brad Pitt av det här Manchester United, i alla fall bland fansen som inte ser spelare leva på gamla meriter. Problemet är att han inte är engelsman eller skotte eller irländare. Spelar man som medelhavsman i ett annat lag än de två stora på iberiska halvön finns alltid lockelsen som ett bakgrundssurr. Egentligen spelar det ingen roll för hans framtid i United ens om han kritar på en förlängning utan det enda som påverkas är storleken på en övergångssumma. Förutsatt att han är en som lyssnar till ljuden utanför Old Trafford.
Embed from Getty Images
Daley Blind.
Ett av få nyförvärv som överraskat positivt på mig (och många med mig). Kanske inte en startspelare i det framtida ”bäst i världen”-laget, men en John O’Shea v. 2.0 som alltid är oerhört nyttig i en trupp.
Embed from Getty Images
Michael Carrick.
Visserligen 34 bast i sommar, men 34 är det nya 31 så det handlar inte om det. Kulturbärare #1 i Rooneys frånvaro. Tyvärr börjar den tidigare så skadeoförföljde Geordien börja kämpa med allt fler krämpor, men vi kan inte göra oss av med alla med några år på nacken i klubben och då väljer jag Carricks lugn alla dagar i veckan.
Embed from Getty Images
Marcos Rojo.
Jag erkänner ofta och gärna att jag inte blev överväldigad över köpet av Mr. Hope-and-Glory-tatueringar-på-låren-verkar-vara-en-bra-idé-killen från La Plata. Han har dock övertygat mig om att han faktiskt är en spelare som – oftast – håller på den nivå som United håller i dag och kanske kommer att göra under överskådlig framtid.
Embed from Getty Images
Luke Shaw.
Världens dyraste tonåring säljer man inte efter en stop-start-säsong. Vore lika vansinnigt som att inte köpa en färdig innermittfältare på sju år. Lukie-boy kommer att explodera i höst. Inte bokstavligen, dock. Hoppas jag.
Embed from Getty Images
Adnan Januzaj.
Potentialen är kvar, produktionen tillfälligt på vift. Bara en dåre skulle dock skicka ut Addie J att jaga superstjärnestatus på annat håll i Europa. Det har vi redan gjort en gång med en viss grodätare. Jag är fortfarande övertygad om att vi har en world beater att tillgå.
Embed from Getty Images
Phil Jones.
Duncan Edwards-jämförelserna har tonat ut. Bosse Petersson har inte, mig veterligen, upprepat ”Phil Jones kan bli den nye Paul Scholes” den här säsongen. Men jag ger inte upp honom. Han är bara 23 i sommar och det är ingen ålder för en mittback. Oklar framtid dock, med tanke på att hans kontrakt går ut nästa sommar. Så det är antingen nytt eller försäljning som gäller. I augusti ryktades det att United skulle erbjuda honom en förlängning med en 50-procentig löneförhöjning, men det har av utgrundliga skäl inte knystats särskilt ofta om någonting i den stilen allt eftersom månaderna och matcherna gått.
Embed from Getty Images
Angel Di Maria.
Den bäste, färdige, spelare som inhämtats till United under 2000-talet. Jag drar ett gammalt klassiskt klyschkort här: Med en säsong i England i benen och en bättre försäsong än senast (vi håller inte på Argentina i Copa America) så finns chansen att vi äntligen får vi en utespelare igen som Årets spelare i klubben.
Embed from Getty Images
James Wilson.
Så klart. Har visat tillräckligt för att få en mer ”fast” plats i startelvan de kommande en eller två säsongerna. Först efter det går det att avgöra om han kan ta en fast plats som spetsledare.
Embed from Getty Images
Chris Smalling.
Precis som i fallet Jones har Smalling inte direkt satt världen i lågor med sitt eldiga spel. Men i likhet med Jones har jag fortfarande förväntningar på att han en dag ska bli en högklassig Unitedback istället för en medelbra sådan. Hans kontrakt går liksom Jones (och Evans by the way) ut nästa sommar och situationen lär vara liknande: Snäppa upp prestationen och få mer pengar eller snäppa ner och byt klubb. Smalling har dock det som krävs för att lyckas: Längd, speed, nickspel och potential att utveckla passningsspelet – och kanske även målgörandet – ytterligare.
Embed from Getty Images
Paddy McNair.
Den oväntade birollsinnehavaren som blev kändis över en natt. Louis van Gaal släppte citatet ”han kanske blir Uniteds högerback de kommande tio åren” och det är nog den allra högsta formen av beröm holländaren delat ut till en enskild spelare under sin tid i United. Medan Moyes såg till att Rooney fick en liiiite större utbuktning i plånboksrumpan är McNair den ende (?) som fått mer stålar under Aloysius.
Med ovanstående i åtanke kan ett kantlöst Unitedlag i höst se ut någonting i stil med detta:

David De Gea

NY – NY – Smalling/Rojo/Jones – Shaw

Carrick/Blind – NY

Januzaj – Di Maria

NY – Wilson

Medan Moyes fick se i princip samtliga spelare – med undantag för David De Gea och Adnan Januzaj – göra en av sina sämre säsonger ever i engelsk toppfotboll så var förhoppningarna stora om att Louis van Gaal skulle vända på den utvecklingen. De förhoppningarna grusades snabbare än Sebastian Larsson hinner vifta på armarna efter en avblåsning. För ärligt talat är det svårt att ens få ihop en handfull lirare som ens lyft sig jämfört med tiden under Moyes. De Gea har förstås blivit ännu bättre, men i övrigt? Fellaini? Ja, men då får vi tänka på nivån han visade förra året. Samma med Ashley Young och Michael Carrick. Antonio Valencia? Kom igen.
* Rooney då? Mata? Herrera? RvP?
Herrera hade jag gärna sett stanna, men om LvG är kvar är det meningslöst att ha en lirare som han så uppenbart inte vill se.
Rooney? Passerat zenit. Får gärna stanna, men är ingen startspelare.
RvP? Likaså.
Mata? Lite åt Herrerahållet, men The Perfect Man har – trots poängskörden – inte visat sig vara den succéman vi trodde att han skulle vara. Och sitter man fast på bänken som 400-miljonersförvärv är det bättre att cut one’s losses, sälja och ta in en kille man tror mer på.
Avslutningsvis vill jag bara klargöra att de spelare som inte är med på listan per automatik bör sättas upp till försäljning.