Embed from Getty Images
Om jag vore citysupporter (jag såg, hör och häpna, faktiskt en sådan i Västerås häromdagen!) skulle jag undra exakt vad fan det är som pågår. Tänk att ha detta Manchester United framför sig i tabellen med bara sju omgångar kvar att spela, varav en är ett derby på Old Trafford! WTF! OMG! STBY!!
Jag skulle vara helt rasande.
Tack och lov är den hypotetiska tanken att längta efter ett blått hjärta så hypotetisk att den får Gud, Allah och Oden att framstå som mer troliga alternativ för en framtida sinnesförvirring. I stället är det de facto den röda delen av staden som fångat mitt hjärta. Och i dag är det röda laget, än en gång, bättre än det blå. Ordningen är nästan återställd. Det enda som fattas är det lilla steget förbi oljemiljarderna från Ryssland för att vi ska få vår buckla tillbaka. Men det får vi sikta in oss på nästa säsong. Hade Begovic inte kastat in tvåan i egen kasse i helgen hade det kanske till och med funnits en pytteliten möjlighet att hetsa Abramovich & co, men det tilltaget från bosniern gav Chelsea guldet i teori, praktik och allt ni vill stoppa ned i en sådan kasse.
Derbyt är förstås den stora nyckeln till hur van Gaal och Fellaini tänker ta sig an den sista månaden. Vinst – och silvret är nära. Förlust – och sviten är död och återhämtningen kan bli tung. Men lyckas inte kaptenen och amiralen piska upp sina spelare till exakt rätt sinnesstämning inför detta gör dom det aldrig. United har inte vunnit ett hemmaderbyt PÅ ÖVER FYRA ÅR.
Det är i dag 1516 dagar sedan (det var dagen efter Mubarak avgick som egyptisk president, det var ett par månader innan Prins William och Kate gifte sig, jag var fortfarande yngre än min fru är i dag).
Timman har sedan dess knappt slagit hårdare och mer förväntansfullt än den gör i dag – med REVANSCH ristat på urtavlan. Det här är första gången på flera år jag bär optimistens börda varje dag under veckan som leder till derby day. Med det självförtroende jag här och nu besitter börjar jag sväva iväg mot 3-0 och 4-0 i mina beräkningar. Så kommer det givetvis inte att vara när klockan är 16.59 på söndag, men det är en skön stämning i mitt röda hjärta. Discokulan snurrar för fullt, hembräntdunkarna släpas in och alla skrattar och danser där inne.
Sedan tombolahjulet oväntat fick sparken är det egentligen inte så mycket att orda om när det kommer till startelvor. Åtminstone inte innan vi fått rapporter om vilka som strukit med under veckan. Det finns dock två (egentligen tre) spelare som skulle rent teoretiskt kunna sparkas ut efter Villamatchen.
DDG
Valencia – Jones – Rojo – Blind
Carrick
Mata – Herrera – Fellaini – Young
Rooney
Rojo: Argentinaren kom in i stället för den sjuke Smalling senast. Och Jones såg genast lite mer Jones-ig ut. Men Smalling och derbyn – ja, det var ingen superkombo senast. Dock har han ju återhämtat sig oerhört imponerande och är i mina ögon mittback #1 i klubben.
Fellaini: Kom inte till sin rätt mot Villa, men spelar givetvis ändå mot city. Louis van Gaal vill inte vara utan den långe afrotanken i stormatcher. Där har han hur otroligt det än kan verka, med tanke på hans begränsningar, blivit nästan lika opetbar som kaptenen. Han har hittills startat båda matcherna mot Liverpool, båda mot Arsenal samt även mot city och mot Chelsea. Han har dock inte producerat en enda poäng i någon av dessa matcher utan är väl mest med för att skrämmas, ta upp plats och använda tuttarna.
Young: Här blir det spännande värre. Han var absolut inte oduglig mot Allbäcks gamla klubb, men han firade inga stora triumfer heller. Och en tredje match i rad för Ángel Di María? Verkligen?
Vad ligger då i potten under slutspurten av säsongen? Vad kan rat-racet ge oss? Eftersom jag redan garanterat oss en topp 4-placering handlar det bara om två olika resultat framöver: Antingen plats 2 eller 3, vilket innebär att vi slipper kvala in till Champions League, eller plats 4, som innebär just det jag nämnde några centimeter till vänster minus ordet slipper plus bokstaven r som ändelse på kvala.
Blir det en kvalfylld start på augusti är det ingen katastrof eftersom United inte är ett lag som förlorar Champions League-kval. Dessutom skulle det bara innebära två ytterligare matcher och för en som tycker att det räcker med en säsong med färre än 45 matcher är det lockande. En så kallad win-win-situation alltså.
Men finns det då verkligen ingen risk att United trots allt kan missa att sluta som ett av ligans fyra främsta? Kan inte tre förluster mot city, Chelsea och Everton sabba hela säsongen, den säsong som just nu ser räddad ut? Nej och åter nej. Varför? För att United inte kommer att lämna Old Trafford, Stamford Bridge och Goodison med en enda ynka poäng. Och – Tor förbjude – skulle det ändå hända kan vi vara säkra på att vare sig Spurs eller Liverpool plockar nio poäng under samma period och går ikapp.
Just nu känns det helt rimligt att föreställa sig ett silver. På söndag kväll kan det vara brons. Men det kan aldrig bli sämre än ytterligare ett trappsteg ned. I promise.
* Vid motsvarande läge i fjol är skillnaden mellan lagens prestationer följande:
United har gjort 55 mål nu – mot 48 då.
United har vunnit 18 matcher nu – mot 15 då.
city har gjort 63 mål nu – mot 84 då.
city har vunnit 18 matcher nu – mot 22 då.
Sen är ju utgångspositionen för United annorlunda den här säsongen, men det är ändå talande, precis som jag skrev i början, för hur usel citys säsong varit. Utan ursäkter, dessutom.
* United har nu 64 matcher i rad utan 3-2-vinst eller 2-3-förlust. Åtta gånger sedan senaste 3-2 (Hull i december 2013) har en Unitedmatch slutat 3-1 eller 1-3. Jag funderar helt ärligt på att byta. Men man vet ju hur jävla kukigt det brukar sluta då.
PS. Glädjande nog är Lisas mungipor lika nära ögonen som mina. Hur positiv hon är på fredag återstår att se, men framförallt att läsa då hon kör city it is här på bloggen. DS.