Jag vill bestämt minnas att det var min syster som skickade LP:n till mig och jag minns att jag tyckte att George Michael såg väldigt cool ut. Sen visade det sig att det var Andrew Ridgeley som var den riktigt häftiga när han började köra racing. Skivan var hursomhelst den som skulle bli början på en musiksamling som växte i princip för varje vecka tills nedladdningar och Spotify gjort att jag bara skaffar plattor när det handlar om mina absoluta favoritband.
Jag minns också väldigt väl när jag för första gången klev in i Experts butik på gågatan i Avesta för att införskaffa min första compact disc. Det var 1992 och jag har för mig att den kostade jävligt mycket pengar, typ 149 SEK, redan då. Prislappen är jag dock inte helt hundra på. Däremot är jag hundra på att jag diggade det norska rockbandet Returns hit så pass mycket att min nyinförskaffade cd-spelare fick spela ut hela sitt register med den balla repeatfunktionen bara för mig.
Jag slog på låten i dag igen för att hämta inspiration till ett inlägg om ytterligare en kulturbärare som visats vägen till ytterdörren av sin chef. Och det är en verklig Unitedgrabb som lämnar oss. Phil Neville var som bekant fullständigt knäckt när han insåg att han skulle vara tvungen att lämna sin förälskelse för att få spela mer fotboll. Jag gissar att Jonny Evans är lika bestört, vilket vi lär få läsa om ni någon slags biografi när 2010-tal blivit 2020-tal, över att ha fått besked av en Manchester United-manager att det är okej att flytta. Eller snarare: Du får inte spela här, om du vill göra det får du gärna prata med andra klubbar.
”I’m a big Manchester United fan and have been all my life. To be out here at Old Trafford, especially as an United fan, just meant the world to me”.
Jonny gjorde sin debut i den senaste Manchester United-match jag missade, 0-2-förlusten i ligacupen mot Coventry i september 2007. Då jag aldrig sett matchen i efterhand heller kan jag inte påstå att jag minns om jag blev uppspelt eller inte.
Hans sista start i klubben han följt sedan barnsben minns jag dock mycket väl, men inte för att han stod för en särskilt . I stället var det den famösa salivincidenten med Papiss Cissé som blir det senaste minne vi tar med oss av nordirländaren. Evans har några roliga och mindre roliga incidenter på sitt samvete. Som när han karatade ner Drogba och lyckades få med sig en frispark eller när han i princip avslutade Stuart Holdens karriär med en feltajmad tackling
Evans var också en del av den värsta insats jag sett ett Unitedlag göra i mannaminne. När transferfönstret stänger nästa vecka är det mycket möjligt – och ganska troligt – att det bara är Javier Hernandez kvar från den kvällen:
Men givetvis har han haft en framgångsrik karriär i United. Det är nästan omöjligt att ha varit i United i åtta år under 2000-talet och inte ha haft det. Han reser med sin Helen till Birmingham med tre ligatitlar, två ligacuper och en VM-titel. Frågan är om över 450-miljonerkronorvärderade John Stones kommer att kunna visa upp det när han är 28?
Jonathan har varit en av hackkycklingarna för fansen de senaste åren, det krävs nämligen alltid en sådan bland killarna från de egna leden. Och under 2000-talet har ledartröjan gått från Fletcher till Richardson till Gibson till Evans. Ska man bara gå på förra säsongen är det lätt att förstå varför. Men det är inte bara 2014-15 som definierar Evans tid i Manchester. Inte heller säsongen 2010-11, som också var bedrövlig.
”I got a United poster for Christmas when I was five-years-old. My bedroom was all done out in Manchester United stuff: bed covers, posters… From a young age I was fanatical about United and I used to cry when the team lost. I feel really privileged to pull on the shirt and go out there and try and make a difference.”
Så hur bra kunde Evans egentligen ha blivit? Svårt att säga. Han var inte den med störst talang av mittbackar jag sett, men han hade definitivt förutsättningarna att bli bättre än han är i dag. Och att han hade potential rådde det inga delade meningar om i slutet på 00-talet. Roy Keane bjöd till exempel £11 miljoner för Corrys storebrorsa men United sa till Sunderlands stora förvåning skarpt nej. Trots att man då hade Europas bästa mittbackspar i Rio och Vidic. Fergie var så övertygad om att Evans var framtiden att han vägrade sälja honom, trots att Jonathan själv var sugen på en flytt. Och under säsongen 2008-09 var Jonathan högst delaktig i att Edwin van der Sar höll en oerhört lång nolla.
Evans är snabb, läser spelet skickligt, suverän med fötterna, lugn och har ett härligt huvudspel.Jag vet idag att han är högerfotad, men han är så pass skicklig med vänstern att jag glömde det varje gång jag såg honom när han var som bäst. Det han saknar, förutom en kropp i granit, är hårdheten i närkamperna – vilket också gjort att hans fina huvudspel inte varit så fint mot stora och starka centertankar. Dom har han sparkat ned i stället. Dessutom har han i vissa lägen sett lite nonchalant ut vilket gjort att han hamnat efter i vissa positioneringar.
Men nordirländaren hade, precis som Wes Brown, en fantastisk otur med skador. Eller så var han helt enkelt inte byggd – eller kapabel att bygga upp sig – för fotboll på den allra högsta nivån under en längre tid. För den här listan är helt enkelt orimligt lång.
När både Vidic och Rio tackade för sig hade Jonny en gyllene chans att göra mittbacksplatsen till sin. Han tog den inte och det är – rent pragmatiskt – inte någon stor skräll eller ens sorg att han nu har avslutat sin karriär i klubben. Tony Pulis ringde David Moyes och stämde av innan han bestämde sig för att slanta upp £6 mille (med £2 mill add-ons, gissningsvis beroende på spelade matcher och stuff like that) för en uppgradering på Jonas Olsson. Egentligen känns det märkligt att se honom i en klubb av West Broms status, han borde ha varit en man för klubbar högre upp.
Jonny Evans lämnar United med bara Wayne Rooney, Michael Carrick och Antonio Valencia framför sig i flest spelade matcher för klubben. Det gör avskedet aningen mer sorgligt.
Det fattades bara två till 200. Och jag utgår från att Manchester United för alltid är kvar i hans hjärta.
Och att han ger fan i att skriva brev till oss.
* Manchester United har en förkärlek för att köpa dyrt och sälja billigt. Klubben har lyckats göra sig av med Nani, RvP, Rio, Evans, Rafael, Cleverley, Evra och Vidic och inkasserat runt £19 miljoner pund för det.
Jonny Evans för £6 miljoner är ett fynd.
Bye, bye, Johnny. You did Make it Big.
