Embed from Getty Images
Min underhållningsförväntande del av hjärnan har sällan sett fram emot ett Liverpoolmöte så lite. Danny Ings mot Daley Blind och Marouane Fellaini mot Dejan Lovren är inte dueller som får det att vattnas i munnen av upphetsning. Inte heller det faktum att United och Liverpool tillsammans producerat fem mål på åtta matcher och att det sett ut som det gjort spelmässigt i inledningen av säsongen gjorde att jag trodde på någon enastående föreställning på Old Trafford.
Det blev det bannemej inte heller.
Första 45 var exakt så trista som jag hade förutspått och fruktat. Hålögd och uttråkad gick jag och funderade på om det verkligen var möjligt för två så dyra lag att spela mindre underhållande fotboll än den jag just sett.
Jag satt fortfarande och funderade när kommentatorsklyschan ”ett mål kan förändra mycket” plötsligt fick värde – och vips så fick vi en Manchester United vs Liverpool vi vill se.
Och så öppnade det målet för det målet – och gåshuden fick mig att glömma allt och bara skrika ut i eufori tillsammans med er.
BFF:
- Me and Anthony Martial. Han rörde knappt bollen innan han gav Martin Skrtel en karuselltur han lär minnas åtminstone resten av helgen. Jag vet att många liknade honom ännu mer med en gammal PL-spelare efter den fullträffen, men det var ingenting som for genom min hjärna. Det var gåshud av den allra högsta kvalité kombinerat med ren och skär eufori. Wow! (Att det kom bara några minuter efter det fantastiska cykelsparkandet av Benteke gjorde det hela ännu skönare).
LOL:
- Luke Shaw! Efter den där första halvleken var det bara young Luke jag var kär i av Unitedspelarna. Om grabben såg ut att tungt springa på hälarna i fjol trippar han nu fjäderlätt omkring på tå som om det vore det mest naturliga saken i världen.
- Det var inte häromdagen United snirklade in en frisparksvariant. Och nu bortser vi från Liverpools fokus på fel saker i situationen och konstaterar att United gjorde allt rätt. Från Mats inspel, till Schweinsteigers kontroll på Clyne till Blinds delikat placerade avslut bakom en chanslös Mignolet.
- Chris Smalling! Fullkomligt fenomenalt brytning på Firminos inspel efter De Geas slarv med fötterna. Känns som att Chris Smalling anno 2014 hade gjort självmål där.
- Daley Blind! Dels för det målet, dels för hans fantastiska förmåga att stötbryta och dels för de räddningarna på mållinjen när Liverpool via (surprise, surprise) vaskade fram sina farligaste chanser.
GR8:
- Juan Mata. Poäng igen – och som han sprang i djupled – och som han mobbades av lagkamraterna som aldrig ville passa honom (dom kanske tvivlar på hans fart).
- Matteo Darmian tog sin sedvanliga varning och var sedvanligt lika högpresterande som han är. Tillsammans med Shaw var han egentligen de enda vapen framåt United hade första halvan av matchen.
- Andra halvlek. Louis van Gaal må tycka vad han vill med ”bättre kontroll i första” och annat trams. Säg mig den Unitedsupporter som väljer första före andra halvlek? Jag förstår vad han menar, men det är som att han inte förstår oss. Det är andrahalvlekar som den här som United handlar om!
- De Geas räddning på Ings studsavslut hade inte Sergio Romero upprepat.
- Bastian & Michael. Tysken gjorde sin klart bästa insats i en Unitedtröja och var en gigant efter paus. Carricks passning till Herrera innan straffen var en påminnelse om hur otroligt effektiv han kan vara med sina raka genomskärare.
- Spanjoren slängde bort flera nonchalanta passningar som gav Liverpool omställningslägen, men han vägde upp det med sitt eviga stressande av bollhållarna och situationen när han snyggt lät bollen vara och istället lät Gomez ben tvinga fram en straffspark som han pangade in utan krusiduller.
- Ashley Young må vara begränsad, och sällan göra det oväntade, men han är fortfarande en mer pålitlig spelare än mannen han bytte av. Lär starta på tisdag då risken att det låser sig ännu mer för Memphis är uppenbar.
WTF?!
- Fellainis touch vid matchens första chans. Jösses, det går nog inte att vara mycket längre ifrån. Och det fanns ytterligare ett par situationer där bollen kom mot belgaren i straffområdet som illustrerade hur lite skolad han är som striker. Men likväl startar han som det i United och varför det är så vet bara en enda man i den här delen av universum.
OMG!
- Första halvlek. Mitt i all glädjeyra efter både vinst mot Liverpool och ett fenomenalt solomål av Martial ska vi inte glömma hur United agerade fram tills det förlösande 1-0-målet. Egentligen inte på något annat sätt än tidigare, men det gör det inte mindre ledsamt att se på. Jag vill inte skriva att jag hellre förlorar med 3-4 än spelar 0-0, men det är bra nära. Vi vill ju ha spelare som uttrycker känslor – inte robotar!
Brb:
- Old Trafford är ofta en förlåtande publik. Minns bara hur Wayne Rooney bemötts efter att ha velat lämna för Manchester City. David De Gea blev inget undantag utan hyllades förbehållslöst av hemmafansen.
- Av någon outgrundlig anledning verkar Skadorna lysa med sin frånvaro.
- Någon som saknade kaptenen?
- Apropå Memphis var jag än en gång förvånad över att han inte var snabbare. Visst, Clyne är kvick som attans, men har jag bara fått för mig att holländaren skulle ha mer speed? Eller?
- Varför slås alltid bollarna mot Fellaini mot bortre? Jämt! Krävs inte mer än att en tonårig amatörkonsult spenderar mer än en timme på Fellainiinlägg för att konstatera att hans lag bör försvara just där. Variation skadar inte.
- Det borde ha varit fler gula kort. Hur både Lovren och Lucas undkom varningar är beyond me.
- Match igen på tisdag! Lovely!