Embed from Getty Images
United har alltså varit sexa i fyra månaders tid. Det spelar liksom ingen roll om vi vinner, kryssar eller förlorar, eller vad motståndarna gör. Det är där vi är. Och då står det bortom alla rimliga tvivel: United är ligans sjätte bästa lag och vi kan inte göra annat, just nu, än att aningen motvilligt acceptera detta vidriga faktum.
För vidrigt är det. Oavsett hur många misslyckanden som visar sig i alla dess former – Dödgrävaren, sidledsspel, avslut åt helvete, femårskontrakt till spelare på utförsresa – så gnager fortfarande olustkänslorna i en: Det här är inte the Manchester United we know. Å andra sidan är tecknen tydligare än på länge att vi är på väg tillbaka till någonting som liknar det. Okej, det har inte varit särskilt tydligt under januari och inledningen på februari, men dessförinnan har symptomen på en liten friskförklaring varit noterbara.
Så i med lite Esberitox, c-vitamin, resorb, ingefärsshot och vi kan kanske få se ytterligare en comeback, det har varit några såna falska tendenser de senaste fyra åren,  mot toppen.
Det absolut märkligaste, och ack så o-roliga, med en eventuell trepoängare mot Leicester i morgon är att United skulle avsluta spelomgången som sexa ändå. Igen. Men hell, det kunde vara värre: Det kunde vara en sjundeplats vi snackar om.
Leicester blev så klart bara en dagslända. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kunde ha trott att laget skulle utmana om titeln igen eftersom det vore lika sannolikt som att man plockar upp nycklarna ur rätt ficka på första försöket när man står vid sin ytterdörr med tre matkassar i famnen. Men det innebär inte att det är ett lag i fritt fall som gästas av jordens vackraste klubbmärke (at least half of it).
Då vi har Hulldebaclet i alldeles för färskt minne är det dags för José att piska lite spelare och röra om. Han vågar – smart eller inte – så klart bänka vare sig Paul eller Zlatan, som båda var odugliga, men i övrigt har han trots allt lite mandat gentemot den ofta så arbetsvägrande tombolan. Det är både på gott och ont att plocka ur spelare ur den: Det goda är att de får veta att en pissinsats inte duger, det onda är att dom inte får chansen att visa att det var en one-off. Här får Mourinho bekänna färg. Och även om han deflectar utåt är det garanterat någonting han gör internt.
In med Anthony i alla fall. Ge honom åtta-tio matcher i ett svep att visa vad han kan och vill. Han är för bra för att slarvas och slösas bort.
Förresten, vet ni vem jag saknar allra mest (förutom Ruud, jag saknar alltid Ruud, men han skulle nog vara lite för slow i dag) när vi skjuter 180 avslut, träffar med 18 och sätter 0?
Den här lille mannen:
Leicester hemma var en sån där efterlängtad klassisk United-på-Old-Trafford-överkörning.
Jag önskar mig en repris.
Jag tror att det blir en.
Jag är optimist numera.
This is 2017, goddammit.
This is the year of the turnaround.
