Älska!

Europa League?
Nej. Ni såg ju själva?
Som min boss här på muss.se mycket riktigt påpekat så är all statistik som bara tar Premier League i beräkning ingen riktig statistik. Det vore som att bara ta med rekorden från OS sen vinter- och sommarspelen särades.
Men vissa grejer får man göra. Speciellt när det handlar om spelare jag kan minnas personligen. Så here it goes: Mina favoritspelare, alternativt de mest minnesvärda lirare, i varje tröjnummer United haft i Premier League. Märk väl att det inte handlar om de spelare jag ansett vara de bästa i respektive tröja, utan de som sticker ut av diverse anledningar.
HÃ¥ll i hatten.
#1. Edwin van der Sar.
Den enkla förklaringen: Peter Schmeichel spelade i Manchester city. Så gör man inte när man är en Unitedlegendar. DDG är dock inte många centimeter ifrån att bli den nye ettan här på listan. Än så länge älskar jag Edwin mer, speciellt eftersom han framstår som någonting så ovanligt som en genomsympatisk holländare.
#2. Rafael.
Visst, Gary Neville och Paul Parker var bättre försvarare, men Rafael …

#3. Denis Irwin.
Mr. Reliable som aldrig var sämre än 7/10, men kanske hellre aldrig bättre än 7/10. Är man del av Erics favoritminne från tiden i United är man någon.

#4. Steve Bruce.
Älskvärd som få. Inte bara för Sheffield Wednesday. Genuin gentleman.

#5. Lee Sharpe.
Den svåraste. När jag till och med ger grabben min Rio i förnamn borde väl rimligen Mr. Ferdinand toppa? Men, nej, det gör han inte. Lee Sharpe var min första riktiga idol. Han var supercool i min värld.

#6. Jaap Stam.
Som så många före honom och så många efterföljare hade han en mardrömsdebut på engelsk mark. Jakob hade enorma problem med en viss Nicolas Anelka i Charity Shield – men sen växte han ut till kanske den bäste mittback klubben haft under Premier League-eran. Dessutom heter han ju – för araberna – Mats i efternamn.
#7. Eric Cantona.
Mon Dieu. Fråga inte.
#8. Anderson.
Vår älskade lilla syrgasbrasse som aldrig spelade en 90-minutersmatch på hela sin tid i Europa, typ.

Missar helt Ronnies: ”You a little bit disappointing because you come on and touch only one time the ball”. Han var en profil, Ando, i högsta grad. Jag kommer aldrig att glömma hans straff i Moskva, och jag kommer inte heller att glömma hans insats mot MK Dons som kan vara den sämsta jag sett av en sÃ¥ rutinerad lirare i en Unitedtröja.
#9. Dimitar Berbatov.
Föreställ dig Wayne Rooneys förstatouch (I know, men det kan inte hjälpas i det här fallet) och sÃ¥ tänker du ”hmm, undrar hur det ser ut pÃ¥ andra ändan av det spektrat?”. Think no more, just watch.

Och tänk att det fanns fans som på riktigt tyckte att han skulle väck för att han var, eh, lat. Idioti de luxe
#10. Ruud van Nistelrooy. 
Här är det faktiskt så att det handlar om både favorit och bäst. Ingen striker, varken förr eller senare, har varit lika dödlig som Rutgerus. Fy för den lede, vilken jävla anfallare. Det här målet är så jävla sjukt snyggt:

#11. Ryan Giggs.
Det är ju trots allt bara två pers som burit den förutom honom, så …
För alltid odödlig efter det mest enastående mål en Unitedspelare gjort under min livstid.
(12-13 Pluslåsta)

#14. Andrei Kanchelskis.
I hård konkurrens med Chicharito och Andy Goram Andy Goram. Ni vet en sån där ytter som inte går att tycka illa om, en Giggs fast till höger. Kommer faktiskt undan med spel i city enbart för att han var bortglömd då.
#15. Nemanja Vidic.
Impossible not to love av så många anledningar. Här är två.

#16. Roy Keane.
Jag har ännu inte blivit helt bekväm med hans roll efter karriären, men det vore väl ett nederlag om jag blev det? Gjorde vansinnigt mycket bra för United, och nästan lika många vansinniga saker. Gåshuden kommer nästan på stört när jag tänker på hans insats i Turin, hans ilska när Jeppes för korta passning i förlängningen fick honom avstängd i finalen, men det finns egentligen ingen annan scen som personifierar vilken oerhörd ledare han var än den klassiska tunnelincidenten med Vieira.

#17. Raimond van der Gouw.
Har man haft smeknamnet ”van der Gorgeous” pÃ¥ The Cliff sÃ¥ har man.

#18. Paul Scholes.
Så mycket finns att säga och skriva om vår älskade Ginger Prince. Jag minns att jag någon gång på 90-talet ringde in till Tipslördag (i TV4?) och sa till Billy Lansdowne (remember him?) att jag tyckte att Paul Scholes borde vara ordinarie i det engelska landslaget, och fick mothugg! Fick jag en elpistol mot pungen skulle jag plocka ut detta som mitt allra bästa minne med Paulie.

#19. Dwight Yorke.
Det här var en riktig profil och en sån vi egentligen aldrig haft sedan dess; en spelare som alltid hade ett leende på läpparna. Ungefär som att ta Antonio Valencia och göra precis tvärtom.
#20. Ole Gunnar Solskjaer.
Meh, hallå?! Okej, Robin van Persie hängde på sig den här också, men hallå?!
Camp Nou.

#21. Dong Fangzhuo.
Guard of honour-hyllades på Stamford Bridge. Det är så jävla sjukt.

#22. Henrikh Mkhitaryan.
En armenisk variant av Juan Mata kan aldrig bli fel. Att han är så bra som han är också gör inte ont.
#23. Luke Shaw.
Trots allt den bäste ytterback vi har och jag vägrar överbevisas. Trots Memphis inflytande.

#24. Kevin Pilkington.
När Schmeichel var skadad, och Schmeichel sålde man så klart aldrig, fick man lita till Kevin Pilkington. Tack och lov var det i Championship Manager. Eftersom jag spelade CM 24/7 genom större delen av 90-talet är det här ett namn som för alltid är fastetsat i mig.
#25. Antonio Valencia.
När han var som bäst var han ligans bäste högerytter.
När han var som sämst var han lagets sämste högerback.
Nu är han någonting mittemellan. Och han kan fortfarande inte prata engelska, efter ett decennium i landet.
Ändå är det den här sprinten på Anfield som gör att han toppar #25.

#26. Manucho.
Hur kan man inte älska Manucho? Som serverade en 17-årig Welbz i dennes PL-debut?

#27. Mikaël Silvestre.
Ingen superlirare, mer en O’Shea än en Evra, men han hade en egenskap som sticker ut: Han fuskade aldrig en meter när han fick inkast med sig. En riktig hedersknyffel.
#28. David Beckham.
Med tanke på att hans företrädare var liiiiiite mer inflytelserik är jag glad att Becks hade andra nummer också. Ni minns Becks, va?
#29. Alex Notman.
Extremt coolt namn, vilket räcker långt på en sån här lista. Tvingades pensionera sig som 23-åring, ett par år efter att han lämnat klubben för Norwich.

#30. Ronnie Wallwork.
Inte för hans insatser i Unitedtröjan, där han faktiskt kan stoltsera med en Premier League-medalj, utan för vad som hände sen. Ronnie har inte haft någon lätt resa efter karriären. Först blev han knivad av ett svartsjukt ex och höll på att stryka med, därefter misslyckades han med sina affärer och blev nästan pank för att följa upp det med att sälja stulna bildelar och åka in i finkan i 15 månader. Ut kommer han – och stjäl en bil (typ).
Den minnesgode har inga problem heller att komma ihåg att Ronnie en gång blev avstängd på livstid för att (i Royal Antwerpen) tagit struptag på en domare.
Sällan lugnt runt Wallie.

#31. Nick Culkin.
Världens dyraste målvakt, sort of.

#32. Darren Fletcher.
Unge Darren var länge en i raden av hackkycklingar som måste finnas i en Unitedtrupp och allra helst i en startelva. Men om man vill ha en mätsticka på hur högt han hölls av Sir Alex är det bara att titta på intervjun Den Gamle gav med WBA:s egen tv-station. Ger man Fletch nästan en kvart betyder det att man pratar om någon man gillar.

#33. Bébé.
Kan inte ha crossat många bollar under sin hemlösa period.

#34. Rodrigo Possebon.
Det österrikiske aset Emanuel Pogatetzs offer.

#35. Wes Brown.
Den siste, på rimlig nivå, aktive spelaren från trippelsäsongen är lika orange i dag som då.
#36. Jimmy Davis. R.I.P.
Helt och hållet av sentimentala skäl.

#37. John O’Shea.
Jompa, vår älskade Jompa som fortfarande hänger i, fick ett tröjnummer säsongen efter trippeln och det var inget annat än just #37. Snart är han själv 37 bast. Tunneln på Figo, lobben mot Arsenal, euforin på Anfield, frilägesräddningen mot Robbie Keane … hans karriär kantades av kulthändelser. Men jag måste nog fan säga att hans chip i London är bland de allra mest överraskande mål jag sett en Unitedspelare göra.

#38. David Healy.
Ett fascinerande nummer som Axel Tuanzebe fått överta då de tre senaste spelarna som burit tröjan har blivit landslagsspelare efter att ha lämna Old Trafford. Tom Heaton, Ron-Robert Zieler och Michael Keane är företrädarna.
Men innan den trion var det faktiskt David Healy som var uppe och nosade på A-lagsspel. Om jag inte är helt ute och cyklar hade han en nick i ribban i A-laget. Det var allt.
#39. Marcus Rashford.
Inte mycket till konkurrens här. Tom Thorpe hade den här tröjan under många år, men den lille reservlagshjälten blev aldrig någonting mer än en reservlagshjälte och Luke Chadwick är ju Luke Chadwick.
#40. Sylvan Ebanks-Blake.
Jag är väldigt fascinerad av dubbla efternamn, kanske för att jag aldrig haft det själv. Kanske för att jag vill se någon i United överträffa Vennegoor of Hesselink på ryggen. Borthwick-Jackson kom nära, men inte hela vägen fram.
#41. Floribert N’Galula
Visst, Kiko Macheda hade #41 när han kom in och sänkte Villa. Men heter man Floribert (FLORIBERT!) N’Galula … ja, ni förstÃ¥r, det är inte alla Unitedspelare som hetat det.
#42. Giuseppe Rossi.
Så klart! Här är en liten favorit jag hade – som så ofta med anfallare som kommer från ungdomslagen – men som också misslyckades. Och efter Unitedkarriären hade han en liten boost, men sen kom skador på skador på skador och den lille amerikan-italienaren är nu på lån i Celta Vigo.
#43. Jonny Evans.
Detta räcker som motivering.

#44. Tommy Lee.
Man kan ju inte heta Tommy Lee, spela i United och inte vara ens favorit när man dessutom bär bloggarens favoritsiffra 4 – två gånger! 2005-06 var Tompas säsong med tröjnummer, någonting han för all framtid kommer att minnas.
#45. Davide Petrucci.
Lirar numera i turkiska Çaykur Rizespor vars största bedrift i Europa är en Intertotocupmatch från 2001. Vinner kampen här enkom på grund av att konkurrenterna heter Chris Eagles, Sean Goss och Oliver Gill. Davids grabb var med en kort sekund i min tanke eftersom han som 20-åring la av och började studera ekonomi som farsan. Han visste redan tidigt var de säkra stålarna finns, i stället för att harva runt i Conference i tio års tid. Men heter man Davide Petrucci är man svårslagen.
#46. Ryan Tunnicliffe.
Enbart på grund av vadet.

#47. Danny Welbeck.
Säsongen 07-08 hade Dat Guy dessa nuffror på ryggen.
När han försvann blev The Manchester We Know någonting annat.
Jag saknar hans halkande i motståndarnas straffområde oerhört.
#48. James Wilson.
Striker nummer 962 att komma fram i United utan att nå hela vägen. Det är längst bak och längst fram det är som allra svårast. Wilson är så klart helt rökt som tänkbar #1-striker i klubben, men
#49. Ravel Morrison.
Ligist-Ravel är fortfarande inte HELT rökt (no pun intended) som potentiell storspelare. Det kan man inte vara när man gjort såna här mål. Men jag skulle bli förvånad om Ravel, som nu är tillbaka i England med QPR, kommer till den topp han skulle kunna ha nått. Sorgligt, men sånt är livet.

#50. Sam Johnstone.
Världens minst ambitiösa målvakt. Passande tröjnummer.
#51. Zeki Fryers.
Vi får aldrig glömma när Ezekiel fälldes av Mållgan. Inte bara en gång, utan två.

#52. Larnell Cole.
Lite bortglömd liten lirare det här som lovade mycket – och imponerade på Paul Scholes – men som blev så lite. Lirar numera i skotska Inverness Caledonian Thistle.
#53. Jesse Lingard.
Enkel förklaring: Ingen annan har haft det.
 
Det kommer så klart en lista åt andra hållet någon gång.
Au revoir!