Embed from Getty Images
Till slut kom det. Sisådär 44 timmar efter skadan på Ibra släppte United ett motvilligt pressmeddelande:
Zlatan Ibrahimovics korsband är av och jag är på något sätt inte förvånad. Skulle det hända var det i United. Den långe har aldrig haft någon allvarlig skada tidigare och i United kan allt hända. Nu var Phil Jones redan i rehabbassängen så hans närvaro kan inte ens med lite fantasi förklara Ibras olycka.
Det var alltså så jävla illa som det såg ut att vara. Eller till och med lite värre med tanke på att inte bara det främre korsbandet rök utan även det bakre och ett i princip helt söndertrasat knä.
Han spelar förstås inte mer den här säsongen, han gör inte heller någon försäsong och han lär få slita för att göra någon tävlingsmatch överhuvudtaget mer under 2017. Rimligen är han tillbaka först 2018 och allt som allt är det så klart ett ovärdigt kapitel i slutet av en magnifik karriär. Om det nu är slutet? Ja, rimligen är det slutet i United. Han hade – och har – en option på förlängning, men det kan knappast gagna United att förlänga med en spelare som om det vill sig riktigt illa inte är tillbaka förrän om ett år. Och då är inne på sitt 37:e, med ett år utanför toppfotbollen. Nej, det låter osannolikt. Han ångrar nog lite att han drog ut på det hela, Ibra. Med ett påkritat kontrakt hade den närmaste framtiden varit säkrad. Nu lär han få lite problem om han ens vill fortsätta slash avsluta i USA.
Han har spelat mellan 41 och 51 matcher för sitt klubblag varje säsong sedan 2008 – bortsett från 2014-15 då det bara blev 37 – och hade nu kommit upp i 46 i United. Och med tanke på vilket fysiskt fenomen han är, grabben, kan knappast tätt matchande och trött kropp ha med saken att göra. Det var otur, rätt och slätt. Shit happens, och gärna i United.
Embed from Getty Images
Henke drog sitt när han var 33 bast och lirade i Barcelona. Han var tillbaka på ett halvår. Och även om han sedan det tidigare benbrottet visat en fenomenal förmåga att snabbt komma tillbaka i spel visar det också att åldern inte har någon betydelse. Man kommer inte tillbaka snabbare när man är 20 än om man som Zlatan är 35, i alla fall inte ur någon fysisk aspekt. Däremot skulle möjligen det psykologiska spela in, men om svensken ger sig fan på att komma tillbaka gör han det lika fort i dag som om han dragit korsbandet i MFF. Oavsett hur trasig han är.
Klart är i alla fall att han blir saknad, även om han varit statisk och oduglig i flera matcher. Zlatan var som klippt och skuren för Manchester United och borde förstås ha kommit redan för flera år sen. 28 mål under sin första säsong, som 35-åring, i Premier League går inte att bortse ifrån. Och så ska vi minnas vad hans vinnarskalle betytt i omklädningsrummet. Det lär knappast ha funnits någon med liknande vinnartänk, av betydelse, sen Rooneys storhetsdagar för fem-sex år sen. Kanske kan han fortsätta ha en roll där säsongen ut? Eller?
För neutrala Camp Sweden-tjommar: Det blir spännande att se vem som drar in Guldbollen för 2017 nu. Emil Forsberg?
Som om det inte var nog med Zlatan så drog även Marcos Rojo sönder knät i torsdags. Jag kan inte påminna mig att jag upplevt två korsbandsskador för ett och samma lag under samma match tidigare. Hans frånvaro blir så klart inte lika kännbar som Zlatans, svensken är ju tio gånger bättre och viktigare än argentinaren, men med tanke på Smallings och Jones glaskroppar påverkar den ändå United i stor utsträckning.
Hans kontrakt går inte ut förrän 2019, så där behöver vi inte fundera, och han är bara 27 bast.
Men: Fan för allt.