Embed from Getty Images
Så Manchester United ska spela i en europeisk cupfinal igen, sex år efter senaste gången. Dessutom i Stockholm, en timmes resa från mig. Varför är jag inte euforisk? Varför dansar jag inte omkring och väcker barnen och kastar katten i vägen i ren upphetsning? Kanske för att jag varit sjuk i drygt en månad, kanske för att jag är astrött och ska upp med kidz och skola och allt tidigt i morgon bitti. Eller kanske är det nåt annat. Kanske är det den oerhört osexiga pragmatism Mourinho praktiserat de senaste månaderna, och som tagit oss till den stundande finalen på Friends.
Jag vet inte. Jag får återkomma.
