Embed from Getty Images
Med några dagars (känns som flera veckors!) oönskad distans (United borde spela oftare!) till succépremiären i söndags har hybrisen fortfarande inte lagt sig. Jag tror fortfarande att vi är bäst i världen-ish. Så klart.
Eller nej, det gör jag inte. Jag, om någon, är cynisk nog att veta att en svala inte gör någon till ligamästare. Å andra sidan hade det varit aningen mycket jobbigare att förlora med 4-0 på hemmaplan mot West Ham.
José talade i dag om ett United med bättre självförtroende, ett mer samspelt lag och det vore väl själva fanken om det inte var det. Samtidigt ska vi inte underskatta betydelsen av att ha ett Rooneylöst lag. Jag är av den bestämda uppfattningen att det kostade mindre än det smakade att skeppa tillbaka honom till hans gamla jaktmarker.
Nu väntar ett Gylfilöst (en halv miljard för honom känns fullt rimligt sett till andra PL-transfers) Swansea på bortaplan och favoritskapet kunde knappast vara tyngre än det är på United. Swansea skulle egentligen vara för dåligt för United även med islänningen, men utan ska det vara en promenad i parken.
Och vet ni vad? Skillnaden (ja, hybris) gentemot de senaste säsongerna är att jag faktiskt tror på den där enkelheten i vinsten. Kanske inte lika överlägset som senast, men ändå. Ska det klicka ska det här vara en trea som säkras redan senast i 54:e minuten-ish. Och det gör den.
Jag ser inte någon större rotation framför mig (minns ni när Fergie började rotera?) i det här skedet, efter den topprestationen i premiären. För vem ska väck? Möjligen Blind, men knappast. Rashford, den unge? Nej. Micki? Nej. Matic? Nej. Helt seriöst kan jag inte se någon ta sig in detta läge.
Luke Shaw och Ashley Young ska göra comeback på planen nästa vecka efter att ha missat ytterligare månader på grund av att det är glasspelare. Jag kan inte för MITT LIV se Ashley Young jobba sig in i någon position, ens som ytterback, längre och frågan är om Luke Shaws päror redan är satta för sista gången. För hur medelmåttiga hans konkurrenter än är så kommer de ändå före honom i hierarkin och det är aldrig något bra tecken.
För sista gången: Jag tror att Luke Shaws dagar i United är räknade. Jag blir inte ens förvånad om han försvinner i januari.
Jag kan ändÃ¥ uppskattat att Antonio Conte bara skrattar Diego Costa rakt upp i ansiktet.Â
Jag vet inte varför, men jag gör det. Kanske för att Diego Costa är den han är.