Embed from Getty Images
Vi kunde knappast förvänta oss samma uppvisning som i premiären på hemmaplan. Det var ett statement från United att Old Trafford ska bli ett helvete för motståndarna.
Nu handlade det om bortaplan och även om både tempo och skicklighet var nivån lägre var det ett United med ett stort lugn som malde ner Swansea. Slutresultat speglar inte matchen på samma sätt som förra helgen, men det är ett United med en enorm tyngd vi bevittnar just nu.
4-0 följdes till slut upp med ytterligare ett 4-0 och hybrisen fortsätter ligga tätt över våra axlar.
Leicester vet vad som väntar nästa helg.
MÃ¥nga likes:
- Uniteds nyvunna status på fasta situationer. Självklart ska ett lag med så många stora spelare vara starkt på frisparkar och hörnor, men det är inte lika självklart att det ska bli mål. Eric Baillys första ligamål såg dessutom precis ut som ett mål som vår förre Nemanja skulle kunna ha gjort. Totalt orädd, snabbt på returen.
- Trots att spelet inte stämde som i premiären var det egentligen aldrig fara å färde. Efter 1-0 styrde man matchen lite som man ville och när Swansea kände att de började äta sig in i matchen så kom omställningarna och vips så var det både 2-0, 3-0 och 4-0 och gåshud.
- MÅLSKYTTET. Åtta mål mot sämre motstånd redan.
Tummen upp:
- Jones-Bailly ställdes inte heller denna gång inför några enorma utmaningar, men det berodde också på att de skötte sig exemplariskt (nästan, Eric var ute och seglade i positionen någon gång) i sina uppgifter. Det blir inte lätt för Lindelöf att sega sig in där, även om svensken åtminstone var på bänken denna gång.
- Marcus Rashfords initiativ. Medan ett sirapströgt United hade svårt att hitta ytor mot ett Swansea som ställde upp nio spelare i eget straffområde var Marcus den ende som bröt mönstret ofta nog, framförallt i första halvlek. Hans avslutningsprocent är dock fortfarande alltför låg – så det är väl bara att titta på hans franske konkurrent. Men vrickningen när han lurade upp Fernandez på läktaren … den typen av delikatesser klarar han vecka in och vecka ut.
- Henrikh Mkhitaryan har redan fyra assists på två matcher. Han ser bra mycket bättre ut när han får ytor mot ett lag som måste anfalla och i det här tempot är han uppe i tvåsiffrigt med målgivande passningar i september.
- Paul Pogba träffade virket igen och var inte rasande nära, men ganska nära att ge Moss en anledning att visa ut honom i första halvlek. Sen tog han åter fram sitt stora spel och chippen … den chippen.
- Anthony Martial har nu gjort två enastående inhopp i rad och frågan är nu verkligen om han inte spelat in sig i nästa startelva? Det skulle vara intressant att se hur han klarar sig från start i det här läget.
- Vi ska inte heller glömma – mitt i all offensiv lycka – att David De Gea fortfarande inte vittjat nätet. Det har inte heller haglat skott mot spanjoren hittills.
Frågor:
- Varför slänger han in Fellaini när Herrera sitter och nästan sprängs av speliver på bänken? Kanske för att målen regnar in så fort belgaren byts in? Men seriöst, så undrar jag hur tanken är där – för det kan knappast ha berott på ett behov av längre spelare i den här matchen.
- Hur kunde Leroy Fer vara kvar i 90 minuter? Bara tacklingen på Blind i andra halvlek var illröd.
- Mitt i hybriskänslan ska vi inte glömma att det är West Ham och Swansea vi bockat av. Samtidigt går det inte att göra mycket mer än 2 x 4-0 när vi har det motstånd vi har.