Amen dåså.
Tänk vad en brukar avsky landslagsuppehåll och så tänker du det tusen gånger på en minut så har du det vi upplevt nu. Dessutom har det inte bara varit sträckta baksidor på nyckelspelare på äventyr i Bolivia, utan folk har dött till höger och vänster i en pandemi, så det går väl inte att bli mycket värre.
Ibland gnälls det (frÃ¥n bÃ¥de höger och vänster) om att vi inte investerar tillräckligt mycket i exempelvis sjukvÃ¥rden, utan ”lÃ¥ter” människor dö, medan pengar spenderas pÃ¥ ”onödiga” saker som konst, litteratur – och fotboll. Jag har aldrig förstÃ¥tt det argumentet, eftersom det i förlängningen skulle innebära att människor bara hölls vid liv som ett själv(ända)mÃ¥l.
Men vi måste ju ha någonting att leva för? Vad tjänar det till att alla hålls vid liv in absurdum, om det inte finns någonting att njuta av?
Här kommer fotbollen i allmänhet, och Manchester United i synnerhet, in. Här finns det någonting att fokusera på, att absorbera, hata, älska och bara fucking få veta att man lever av, på både gott och ont.
Och äntligen är det dags igen att börja få ta del av ett liv där man i så märkligt hög grad påverkas av vad 15-16 personer från alla möjliga delar av världen, samlade i Manchester, jobbar med. Det är Unitedmatch igen, och även om ingenting är sig likt så är det lik förbannat United mot ladsits-Tottenham igen. Det ska spelas fotboll på öarna än en gång, med världens vackraste fotbollsbusiness som ena part. Så without further ado, så tar Lisa och jag tag i saker och ting, som sig bör.
Tre fucking månaders uppehåll – hur har det varit utan United?
Mats: Med tanke på att mars var universums längsta månad ever känns det som att säsongen på något sätt tog slut då. Pandemin har liksom pågått sen urminnes tider, så det är en surrealistisk känsla att det verkligen ska börja igen.
Lisa: BÃ¥de skönt och otroligt jobbigt. Jag tror jag behövde ett break frÃ¥n United, för livet som förtvivlad supporter sliter mycket pÃ¥ mig. Ibland tror jag att jag älskar United för mycket, och som i alla destruktiva relationer behövde jag till slut sätta ner foten och klargöra en sak: it’s not me babe, it’s you. Sen kom Covid-19 och gjorde det Ã¥t mig. I en rasande pandemi kan det kännas själviskt att sakna fotbollen, men fan. Alla lever ju för nÃ¥got.
Vad minns du främst frÃ¥n ”pÃ¥gÃ¥ende” säsong?
Mats: Att bergochdalbanan fick en sjuhelvets kurs utför (eller uppåt?) när Bruno slussades in. Ojojoj. Som skrivits tidigare: Det var oerhört länge sedan en spelare hade en sådan enskild påverkan på ett lag som den pojken haft. Och att Pogba fortfarande är kvar. Tror jag.
Lisa: Mycket tvivel. Det har varit min dominerande känsla kring säsongen 19/20. Och när det hela kulminerar i att säsongen avbryts och världen försätts i lockdown känns det inte direkt betryggande. Men jag hoppas, GUD vad jag hoppas, att Ole får fart på skutan.
Med Pogba och Rashford i aktion igen och Bruno fortfarande kvar, vad kan vi förvänta oss av slutet?
Mats: Ett: Motståndarna darrar oavsett formkurva på dessa herrar, oavsett hur många måltider för fattiga barn Rashford räddat, hur många instagraminlägg Pogba har raderat eller hur många Fifamål Fernandes har trixat in. Ingenting spelar någon roll i det läget, och det ska United
Lisa: Ett värdigt avslut på säsongen. Det är allt.
Vem av spelarna har den starkaste ”jag-skiter-i-corona-jag-kör-ändÃ¥-auran?
Mats: Även om Harry Maguire är en annan typ av spelare än föregångarlandsmänsmittbackar som Terry Butcher och Tony Adams har han en gammaldags aura som mycket väl skulle passa in under detta epitet.
Lisa: Haha lätt Phil Jones! Han kör ju på som en rabiessmittad tapir oavsett.
Och vem har den starkaste ”nä-ska-vi-verkligen-spela?”-auran?
Mats: Fred. Definitivt.
Lisa: Ighalo, med tanke på att det var han som tog Coronaviruset med sig från Kina och spred i Storbritannien. Lol.
Om du fick se ett sjuhelvetes spel, men det ändå inte räckte till en CL-plats, skulle du vara nöjdare än om det blev mer Dödgrävaren-spel och det räckte till CL?
Mats: Cynismen går i mitt blod, men vad fan. Jag vill inte se oss gneta till oss 1-0-vinster, utan jag vill ha alla kakor som existerar och både äta, behålla och sälja, stjäla tillbaka och återanvända. Vinn och vinn snyggt. Inget annat duger.
Lisa: Usch, alltid detta dilemma. Medveten om att fotboll inte alltid är ett vackert spektakel, så vill jag fan ändå inte se United grisa sig till framgångar. Samtidigt är man ju rätt svältfödd på framgångar och jag skulle väl eventuellt kunna förstå de som accepterar Dödgrävarspel av den anledningen. Men nej, inte för mig. Jag växte upp med Cantona som husgud, och det har väl någonstans satt standarden för mig.
Om du hade en vän eller bekant som hade återfötts-ish under pandemin och träffade hen och skulle övertyga hen om att Man United är the shit, vad skulle du säga?
Mats: Jag skulle säga så här: Följ med mig till Old Trafford på match, så kan vi prata om det sen.
Lisa: Skulle nog försöka plocka fram de personliga minnen och anekdoter jag har kring United som alltid gör mig glad, ledsen, lycklig eller rörd. Jag skulle visa varför Fergie är världens stamfader, Matt Busby är den ende guden och George Best hans profet. Berätta att jag skrattat och gråtit i regn och sol på Old Trafford och att jag träffade mitt livs kärlek (som idag är min make) på en pub i Manchester en sen januarikväll innan United-Stoke. Få hen att känna en bråkdel av det vi alla känner, då skulle hen vara fast för livet.
Och vad önskar vi oss i sommarpresent (förutom ex-kaptenens sexgunga, givetvis)?
Mats: Givetvis en smaskig sexstory med nÃ¥gon Unitedspelare involverad. Det SKULLE fÃ¥ allt att Ã¥tergÃ¥ till det normala, pÃ¥ nÃ¥got sätt. Eller sÃ¥ vill jag se en övergÃ¥ng som inte fÃ¥r mig att skaka av upphetsning, utan snarare fÃ¥r mig att eftertänksamt nicka och tänka ”ah, det där kan nog bli BRA”.
Lisa: Förutom sexgungan hade jag sett fram emot EM, och Janne Anderssons sexgungeaura som givetvis hade satt skräck i hela Europa, särskilt med Granen dinglandes i den. Men i rådande tider blev det inget med det. Istället önskar jag mig, klyschigt som fan jag vet men i alla fall, en TRYGG fotbollssommar där vi kan älska och njuta av vår sport utan dåligt samvete. Att alla tar sitt ansvar så att vi äntligen kan bli av med den här skiten, och att de som mist nära och kära i Covid-19 får sörja och läka.
Okej, då åker vi.