MUFC brändes in i mitt kött nyligen.
Det gjorde inte särdeles ont – faktiskt mindre smärta än jag fruktat.
Desto ondare när klubben (läs: förrädaren Peter Kenyon) tog bort
Football Club ur namnet i slutet av det förra seklet.
Där började man skönja slutet på en fotbollsepok. Numera är United ett
fullfjädrat, inarbetat och rejält skuldsatt företag.
Men det gör inte så ont heller, egentligen.
Sedan våra amerikanska ägare tog över spakarna har motståndet varit aktivt
och fientligt från många United-anhängare. Själv är jag också med i MUST och
är inte överdrivet förtjust i jättebördan med räntor och nedskärningar i
personal och spelare.
Men, och det är ett stort MEN, egentligen bryr jag mig inte så mycket.
Glazerklanen köpte ju garanterat inte oss för att sänka oss i avgrunden. Så
dumma kan inte människor vara i min värld.
Så därför bekymrar jag mig inte om vad de hittar på och blir inte nyfiken och
kritiskt granskande (det är jag förhoppningsvis tillräckligt av i mitt jobb som journalist) i samband med deras omskrivning av lånen eller vad sjutton de hittar på. Jag tar mig inte heller för pannan och suckar när Unitedirektörer slutar.
Det är signaler på att någonting inte är hundra perfekt i Old Traffords katakomber.
Men jag fuskar; blundar och tittar bort.
Jag tar den lätta vägen och kollar på det som händer på planen. Det är hittills varit mycket roligare i år.
Framför allt är det också slöare.
Egentligen borde man (läs: jag) kanske engagera sig mer i cirkusen kring klubben och visa att det inte är rätt att en fet miljardär ska hobbyköpa världens största klubb. Mina argument för att slippa är just slöheten. Det är nästan ett heltidsjobb att följa själva laget med matcher, rykten och skadelägen. Skulle jag sedan sätta mig in i allt det andra blir det inte mycket tid över för mitt andra jobb – som att kolla Smederna i speedway och Guif i handboll.
Jag hade en känsla inför säsongen, som jag också nämnde i en tidigare krönika, att Ronaldo skulle slå till och bli en av ligans största. Det är han nu – men fortfarande står Madeiras store son för obegripligt usla beslut ibland.
Vi var tydligen sanslöst många som en fredag för en tid sedan satt vid den där besynnerlige billetlugen.dk-sidan för att kirra några plåtar till Parken. Hur många är fortfarande besvikna över att ni misslyckades?
Jag är det inte. Vilken dynga som spelades på dyngan.
Typiskt också att Allbäck sänkte oss. Engelsmännen kan inte fatta någonting när de kollar Eurogoals eller liknande. Allbäck nickar in 1-1 mot England i VM, snurrar upp Puyol och Casillas på läktaren i EM-kvalet och sen petar han in 1-0 mot United.
Och han var värdelös i Aston Villa.
Där kan man tala om några som tar sig för pannan och suckar …
Av: Mats Svensson [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]
Res med oss till Manchester!