Det har varit alldeles för länge sedan, uppenbarligen. Livet har kommit lite emellan (igen), men kärleken till Manchester United är livslång. Den kan inte ens livet och dess speedbumps och falluckor rucka på. Oavsett hur dåligt vi mår av att vara i ett förhållande med den så kan vi inte ge upp. Vi kan inte förmå oss att lämna United även om vi så ligger i fosterställning och gråter eller är fullkomligt vansinniga av frustration.
Så var är vi egentligen här då? Vad är det för förhållande vi har till dagens United?
Jag vet ärligt talat inte ens det själv. Ända sedan Alexander called it a day har jag känt av en ambivalent inställning till tiden som Unitedfan. Visst, det har kommit skurar av kärlek i form av magiska vändningar, matcher och bucklor, men den sammantagna känslan är att någonting permanent gick sönder i maj 2013. Ingenting har egentligen blivit sig likt, framförallt inte för oss som ända sedan början av 1990-talet vant oss vid i princip konstanta framgångar. Skutan har hela tiden legat i framkant likt ett slagskepp och inte brytt sig nämnvärt om de små, irriterande kanonbåtar som i sina fåfänga försök att sänka den sett ännu mindre och mer löjliga ut.
Truppen som befinner sig på andra sidan jordklotet kommer knappast att kunna återskapa några glansdagar. Det saknas alldeles för många skickliga och hängivna soldater för att kunna vinna några avgörande slag. Och speciellt när generalerna som sitter på sina rum och ska runka fram strategier är så inkompetenta att de skulle få Björnligan att framstå som mästerskurkar.
Wan-Bissaka är givetvis en enorm uppgradering på de klåpare som haft högerbacksplatsen sen Rafael kickades ut. Men det räcker ju inte.
Daniel James är också spännande på sitt sätt. Men det räcker ju inte.
Det måste in sisådär fyra-fem högklassiga spelare till för att överhuvudtaget kunna kontemplera att 2019/2020 ska bli en säsong att se fram emot. Men då rekryteringen från beslutsfattarna är som den är, litar jag helt och fullt på deras förmåga att se till att vi – som senaste säsongen – bara har sporadiska jubel att emotse. Jag kan tänka mig att det kanske kan gå bra i någon cup av något slag, men jag kan inte se oss sluta högre upp än fyra-femma. I bästa fall.
Men vår kärlek kommer att bestå. Vi kommer inte att un-friend them på Facebook, slänga våra favorittröjor eller undvika nyheter om Manchester United bara för det.
För det är en kärlek som överlever allt. Även när klockorna stannar.