Bortaspöket bara växer och växer – medan Manchester Uniteds självförtroende på resande fot bara krymper och krymper.
Samtidigt står det Uniteds ledning dyrt att inte köpa in en ersättare till Romelu Lukaku.
Och det är mer skandalöst än att förlora mot West Ham.
Beundransvärt:
- Aron Wan-Bissakas glidtackling var egentligen första halvleks enda riktiga ljusglimt för United. Men den var å andra sidan väldigt ljus, den glimten.
Stabilt:
- Apropå Wan-Bissaka var det fascinerande att se att Felipe Anderson ganska snabbt besluta sig för att inte ens försöka gå förbi honom. Han insåg det hopplösa i det och när AWB till och med jagade hem honom på egen planhalva i en omställning fick Pellegrini nog och bytte ut honom.
- Andra halvlek såg ändå United visa lite mer grinta och bygga upp ett par tjusiga anfall. Men när man spelar lite drygt en halvtimme utan en forward på planen är det kanske inte så konstigt att det blir svårt att nå hela vägen in i nätet. Nu var det McTominay och Maguire som de fetaste chanserna nådde och det är som bekant inga målmaskiner.
Ledsamt:
- Hur tomt och öppet det ofta var på Uniteds mittfält. McTominay och Matic är inget Scholes-Keane-partnerskap, men det ska ju inte vara så stora hål i ett mittfält hos en klubb av Uniteds storlek. McTominay är ung och orutinerad och kommer undan alltför tung kritik, men att Matic överhuvudtaget fortfarande startar matcher är ju ytterst ledsamt. Visst, han har rutinen och i första halvlek spelade han oväntat nog en del på en touch, men sen föll han tillbaka igen.
- När man ser Lingard (som ju inte gjort poäng för United sen typ Mourinhos dagar) och Fred bytas in när jakten på kvittering går in sin mest intensiva fas går inte pulsen upp för att man som Unitedsupporter vittrar blod. Snarare tvärtom.
- United på bortaplan är liksom aldrig tre poäng längre. Det spelar ingen roll vilka som står på andra sidan; United kan inte vinna någon annanstans än på Old Trafford nuförtiden.
- Offensiven i första halvlek var passiv, uddlös och i princip obefintlig. Inga fylld på i omställningarna, inget mönster gick att hitta i uppspelsfasen och det verkade helt enkelt inte som om det var några som ville sätta press på West Ham.
- Två (2!) poäng har United skramlat ihop totalt mot Wolverhampton, Southampton, Palace, och nu West Ham. Det är den realiteten vi får acceptera.
Huvudlöst:
- Med Martial skadad och nu Greenwood borta med halsfluss fanns egentligen inget annat val än att fortsätta med Rashford på topp. Ynglingen som helt plötsligt bär Uniteds offensiv gick givetvis sönder, vilket innebär att United jagade kvittering i London helt utan anfallare på planen. Att spelare går sönder och/eller blir sjuka är ingenting nytt 2019 och Glazers/Woodwards huvudlösa beslut att inte ersätta Lukaku är den enda anledningen till att läget blev så.
Sist:
- Det kan inte vara lätt att vara Phil Jones nuförtiden. Det ska mycket till för att en mittback ska hamna bakom Marcos Rojo i rangordningen bland mittbackar. Men det är likväl där han hamnat, den i dag på läktaren sittande engelsmannen.
- Nobles tackling på AWB var solklart rött i min bok i alla fall. Nu blev han matchens lirare i stället.
- Ledsamt, om det inte var nog med det som redan noterats, är förstås att matchen såg ut precis som jag förväntat mig efter att ha sett elvorna. Det är den här nivån United är på nuförtiden. Men det gäller väl att ha tålamod …