Det var dagen då United skulle hedra offren i Munchen-kraschen, 50 år tidigare. Det var dagen då United skulle visa lokalrivalen Man City vilket lag som är bäst i staden. Det var också dagen då resultatet i matchen fick hela staden (nåja, den röda sidan i alla fall) och hela supporterskaran till Man Utd att skämmas, man presterade sin klart sämsta match för säsongen. Hur kunde detta få hända egentligen?
När jag satte mig ner framför TV’n och såg den fantastiska inramningen av matchen så var det inte konstigt att man fick försöka hålla tillbaka tårarna. Man var knappast med för 50 år sedan, men minnet och det man läst om laget från den tiden gör att det känns som man faktiskt var det… Det laget var troligen det bästa som funnit i klubben mer än 100-åriga historia, vilket måste innebära att det var helt fantastiskt bra, med tanke på hur bra vissa upplagor varit. Att förlora spelare som Duncan Edwards (kanske den bäste spelaren som spelat i klubben), Eddie Colman, Tommy Taylor och Roger Byrne bl.a var ett hårt slag för klubben. Man tappade mängder med titlar både i europa och i sitt eget land med olyckan, visst är det svårt att säga en sådan sak, men man är bra dum om man förnekar att detta med all sannolikhet hade skett.
Med detta i tanke så fanns det bara ett sätt att hedra ”The Busby Babes”, genom att köra över grannklubben City, ett mediokert lag egentligen. Därför var det en chockad Johan som dryga 90 minuter senare satt och bara stirrade rak in i TV’n, hur fasen kunde detta hända? United gjorde sin sämsta match på flera år vid just detta tillfälle, ett mycket illa valt tillfälle. Men kanske är det ganska logiskt… Media hade skrivit upp matchen till en oanad höjd, pressen på United-spelarna har nog aldrig varit större. Misslyckande i matchen var i efterhand inte särskilt oväntat för egen del, det som retar mig är att City är så förbannat usla.
En enda spelare anser jag kom undan med godkänt i matchen, vår lille bolltrollare Anderson, han försökte åtminstone på mitten. De som svek var de som inte borde ha gjort det, Paul Scholes, Rio Ferdinand och Ryan Giggs i första hand, alla 3 gjorde sin sämsta match på år och dagar. När sedan Ronaldo hade en svag dag och man slog höjdbollar på stackars lille Tevez, då kunde t.o.m tjocke Richard Dunne dominera, skrämmande är bara förnamnet. Som tur är så glömde jag matchen väldigt snabbt, trots alla försök till provokationer på jobb, man har liksom lärt sig dem nu.
FA-cupen…
Istället fick man se ett helt fantastiskt United spela ”fransmännen” av banan fullständigt i 5:e omgångens FA-cupmatch. Är det förresten inte fantastiskt märkligt att United återigen (nu uppe i 11 raka matcher) fick ett motstånd från Premier League på lotten. Jag läste en statistik på hur lottningen sett ut mellan de ”fyra stora” de 10 senaste säsongerna. 83% av gångerna har United fått möta ett motstånd från Premier League under någon utav de 2 första omgångarna i FA-cupen, 83%!!! Otrolig siffra egentligen. Motsvarande siffra för de andra fyra låg på på eller strax under 50%, sammanträffande? Visst skall man slå ut alla lag om man vill vinna turneringen, men när lag som framför allt Chelsea, men även Liverpool, ständigt får möta lag från lägre divisioner så är det en klar nackdel för United. Man har i sådana matcher en stor möjlighet att ställa ett ”sämre” lag på benen och vila nyckelspelare, framför allt med alla dessa skadeproblem som förekommit.
Tillbaka till matchen…
Arsenal kom till spel med enbart 4-5 helt ordinarie spelare, lite beroende på hur man väljer att räkna. Skadeproblem i Gunners tvingade Wenger att sätta ”småskadade” spelare på bänken, bl.a Adebayor, Clichy och Flamini. United hade dock inte heller ”ordinarie” lag, bl.a så vilades Ronaldo, Tevez, Scholes och Giggs, inte heller Hargreaves fanns med. Men det kanske är svårare för United att ha en ”ordinarie” elva, för vilka är egentligen United’s ordinarie centrala mittfältare? I denna match så spelade United med 3 centrala mittfältare, ingen av dom var alltså Scholes och Hargreaves, som jag inbillar mig är förstaval för Sir Alex. Carrick var helt enastående, hans passningsspel var lysande. Fletcher vet man vad man får ut av, hans energiska löpande gav denna gång utdelning med 2 mål, oustanding. Sen har vi denne lille brasilianare vid namn Anderson. Är det konstigt man älskar denne lille lirare? Han ser inte mycket ut för världen med sin relativa längd, men han har en balans som är svårslagen i världsfotbollen. Det är i princip omöjligt att ta bollen ifrån honom och han lyckas alltid på något sätt få en tå på bollen i varenda närkamp. Det trodde man inte när man såg honom i en reservlagsmatch i höstas, då var han sämst på plan!
Sen fick vu ytterliggare ett bevis på att Rooney är United’s viktigaste spelare, inte Ronaldo. Rooney har inte spelat i någon utav United’s 4 förlustmatcher denna säsongen, och man har gjort mycket mer mål med honom på plan. Han har energin och löpvilligheten i anfallsspelet som annars saknas. Tevez i all äran, han har gjort en mycket bra säsong, men lika bra och viktig som Rooney blir han aldrig. Med Rooney på plan mot City är jag helt övertygad om att resultatet blivit annorlunda…
Champions League
Så sitter man då här, några timmar innan bortamatchen mot Lyon. Man har tagit ledigt första timmen från jobb för att förhoppningsvis se vårt lag plocka med sig åtminstone 1 poäng från Frankrike. Lyon har blivit allt bättre ju längre säsongen pågått och man har flera kanonspelare, bl.a Ben Arfa, Benzema och frisparksspecialisten Juninho, måtte vi undvika frisparkar för nära mål ikväll…
Champions League har för mig personligen blivit allt tristare att se på de senaste åren, det är för mycket taktiskt rävspel och defensivt spel för min smak. Detta gör att även skitlag kan ta sig långt, och t.o.m vinna turneringen. Då är man plötsligt bäst i europa, även om man är långt ifrån bäst i sitt eget land, logik på hög nivå…
Vid laptopen
/ Johan Nilsson