Snackisar efter Manchester United - Newcastle United 2-0

Ett lag att älska

På första försöket vann Erik ten Hag en titel. Det ger Manchester United något att luta sig mot. Vad som sker de tre kommande månaderna vet vi inte. Vad som är ställt bortom tvivel är att United inte kommer lämna säsongen tomhänta.

Det är svårt att på riktigt greppa vad Erik ten Hag har gjort med det här laget. Det är lätt att fastna i den nya verkligen och tänka att det alltid var så här. Men tänker vi tillbaka till maj 2022 så är skillnaden extrem.

Det är inte bara Erik ten Hags förtjänst. Men det är mestadels Erik ten Hags förtjänst.

José Mourinho vann också Ligacupen på första försöket. Då hoppades jag att det skulle vara början på något stort. Men det känns annorlunda nu. Jag litade aldrig på Mourinhos lag. Jag litar fullt ut på Erik ten Hags lag.

I Ligacupfinalen spelade United dåligt. Newcastle ägde bollen. De kom till fler avslut.

Ändå kändes segern aldrig hotad.

Efter en halvtimme tänkte jag: Okej, vi tar oss till paus med 0-0 och sen löser Erik ten Hag det hela på nåt sätt.

Kort därefter gjorde vi mål och sen var det 2-0 genom Marcus Rashford*. Därefter kändes segern aldrig hotad. Newcastle ägde bollen. Men ärligt talat: De skapade egentligen ingenting. Det kändes tryggt. Efter 1-0 var jag aldrig orolig (även om jag fick en mindre hjärtattack när David de Gea plötsligt befann sig utanför straffområdet).

I slutet kom Marcel Sabitzer, Scott McTominay och Harry Maguire in för att försvara. Jag har alltid hatat den sortens defensiva byten. Den sortens byten har – enligt mitt selektiva minne – nästan alltid straffats när Uniteds manager har varit ansvarig. När Erik ten Hag gör den sortens byten litar jag fullt ut pÃ¥ honom.

* Och kom inte dragandes med att det skulle vara ett självmål. Det är en obscen bedömning som Dubious Goals Committee måste rätta till. Det spelar förstås ingen roll egentligen. Men det spelar någon form av roll och det måste rättas till. Marcus Rashford ska ha ett finalmål.

United var trötta efter segern mot Barcelona. Det tycker jag var uppenbart. Barcelona i kropp och ben var Newcastles chans. Och Newcastle är ett bra lag. När vi vann 2017 besegrade vi Southampton med nöd och näppe. Då hade vi en promenadseger mot Saint-Étienne i kroppen och en extra dags vila eftersom vi den gången fick spela Europa League på en onsdag. Det Southampton vi mötte då är ett mycket sämre lag än dagens Newcastle. Det United som spelade Ligacupfinal 2017 hade varit chanslösa mot dagens Newcastle, det är jag övertygad om.

Ikväll får United fira. Det har Erik ten Hag bestämt och så ska det förstås vara. Vi ska njuta för stunden. Men inte mer än att vi är redo för att besegra West Ham United på onsdag.

I maj 2022 var det svårt att älska Manchester United. Det var ett lag som inte brydde sig, fyllt av överbetalda muppar som ställde ut skorna på planen och tyckte synd om sig själva, ivrigt påhejade av en tysk manager som berättade hur dåligt allting var.

Det har inte gått lång tid sedan dess. Nu gillar jag i stort sett varenda spelare i truppen. Det är mestadels Erik ten Hags förtjänst. Några av nyförvärven har en enorm betydelse också. Först och främst Casemiro. Han var bäst på planen i Ligacupfinalen och han fick öppna målskyttet och det var så otroligt passande. Casemiro har vunnit allt med Real Madrid men han tar sig an varenda Unitedmatch som vore det karriärens viktigaste.

Lisandro Martínez har inte samma meritlista som Casemiro men han har precis samma mentalitet. Oftast brukar det vara Martínez som delar ut smällarna. Idag var det Newcastle som attackerade Martínez. Det slutade mest med att det svartvita fick ont.

Men det är förstås inte bara nyförvärven som bidrar. Raphaël Varane är som ett nyförvärv och har precis samma mentalitet som Casemiro och Martínez. Hans debutsäsong i United var en stor besvikelse. Nu spelar han på världsklassnivå.

När allt gick fel förra året kände jag att Bruno Fernandes tjurskallighet var en belastning för laget. Han är lika tjurskallig nu men istället för att gnälla driver han på. Nu är han vår rättmätiga lagkapten.

Mest av alla har ändå Marcus Rashford höjt sig. Att han har den här nivån i kroppen hade han visat. Men efter skadorna och straffmissen i EM kom han tillbaka som en skugga av sig själv. I våras fungerade ingenting för Rashford. Nu fungerar allting och plötsligt är han bäst i världen. Hur det gick till förstår jag inte riktigt. Erik ten Hag har förstås sin del i det. Men mest handlar det om Rashford själv. Och det är svårt att se annat än att han ska hålla sig kvar på den här nivån. För i Rashfords karriär är det förra säsongen som är undantaget.

Luke Shaw vill jag också framhålla. Likt Varane, Fernandes och Rashford var han oförlåtligt svag förra säsongen. Nu är han ett monster på vänsterbacken. Eller mittbacken ibland.

Wout Weghorst har frustrerat en del men nog har vi nytta av hans outtröttliga löpningar. Insatsen i Ligacupfinalen är nog Weghorsts bästa som Unitedspelare.

Som vanligt fick Erik ten Hag utdelning på sina byten. Inga mål idag men Aaron Wan-Bissaka var planens bästa spelare i andra halvlek och Marcel Sabitzer bidrog enormt.

Jag skulle kunna fortsätta nämna nästan alla spelare i truppen, oavsett om de var med idag eller inte. För Erik ten Hags allra största bedrift hittills är att han har förvandlat detta Manchester United till ett väldigt älskvärt lag.

Ja, det var bara Ligacupen. Men i slutet av februari är Ligacupen den enda turneringen som går att vinna. Manchester United har vunnit en titel den här säsongen. Alla andra engelska klubbar har noll titlar tillsammans. Vi kommer förmodligen inte vinna den största titeln den här säsongen. Men vi kommer nog vara ganska nära. Och vi kommer definitivt vara i närheten av toppen. Vi har en bra chans att ta med oss en eller två cuptitlar till. Och det är bara början.

Vi har fått Ligacupen. Framför allt har vi fått ett lag att älska.

Nu tar vi oss an framtiden.