Idag kliver vi in i framtiden. Manchester United leds nu av Rúben Amorim. Det är enkelt att charmas av den portugisiska tränaren. När han pratar är det enkelt att tro på honom.
Det är extremt viktigt. Det är inte allt. Givetvis inte. Men det är väldigt mycket.
De senaste åren har jag i allt större utsträckning funderat kring managerns* betydelse. Det är förstås spelarna som spelar. Det är ledningen som rekryterar spelare (åtminstone borde det vara så, givetvis i samförstånd med huvudtränaren).
* Ja, nu har vi förstås en huvudtränare. Men det är stilistiskt snyggare med manager. Och alla förstår ändå. Så jag kör på manager här.
Men managern är den självklara symbolen för laget.
Jag tänker att vi supportrar är på en ständigt pågående resa tillsammans med managern. Spelarna är matstoppen och ledningen är toaletterna längs vägen. Visst, är maten god så förhöjs upplevelsen. Medan ledningen mest bara kan förstöra (supportrar som sjunger hyllningssånger till klubbens ägare får mig att kräkas). Men det är reskamraten som avgör hur resan blir.
När du tror på managern är det mycket lättare att brinna för laget. Goda resultat hjälper förstås. Men det handlar inte bara om resultat. Det handlar om känslan som managern förmedlar. Det är när de dåliga resultaten kommer som relationen till managern prövas. Att säga rätt saker dag 1 klarar nästan alla (möjligen inte David Moyes). Att säga rätt saker efter ett halvårs motgång är mycket svårare.
Jag litar på Amorim när han pratar. Jag tror på honom och jag känner omedelbart att jag vill att han ska lyckas. Jag vill följa med Amorim in i framtiden.
Att vi nu har en ny manager ger oss anledning att tro, det ger oss anledning att hoppas. Att tro och att hoppas är en nödvändighet för ett angenämt supporterliv.
Rúben Amorim spelar 3-4-3, så även i Manchester United. Han har förvisso inte sagt det med exakt de orden. Men det är svårt att tolka honom på något annat sätt. Det betyder att vi kan räkna med barnsjukdomar. Må så vara. Det viktiga är att en väg pekas ut och att vi får något att greppa efter. Vi behöver inte vinna varje match. Men vi behöver ha stunder då vi förstår hur det ska fungera i framtiden.
Att förvandla United till ett 3-4-3-lag är inte det enklaste. Framför allt inte med tanke på att vi faktiskt har en begränsad budget att arbeta med. Vi har inte möjligheten att skeppa fem spelare till reapris i januari och ersätta dem med fem dyra nyförvärv. Vi har ingen genväg till 3-4-3.
Jag oroar mig framför allt för kanterna. Övriga positioner har vi ändÃ¥ vettiga alternativ för. Men jag kan inte se framför mig att vi är framgÃ¥ngsrika med Luke Shaw, Diogo Dalot och Noussair Mazraoui som kantspringare. Kanske kan Alejandro Garnacho förvandlas till en wingback. Men Shaw, Dalot och Mazraoui… nej, det blir för defensivt balanserat. Snarare borde de tre vara alternativ i trebackslinjen.
Men vi får se. När managern byts ut är det alltid några spelare som gynnas och några som missgynnas. Det kan tyckas vara enkelt att gissa vilka det är. Men historien visar oss att så faktiskt inte är fallet.
Just idag spelar inte det så stor roll. Det vi får se idag är inte facit. Vi står vid startsträckan, inte vid mållinjen.
Men idag kliver vi in i framtiden. Jag tror. Jag hoppas. Jag drömmer. Rúben Amorim har gett mig licens att göra så.
Och Ipswich Town kör vi förstås över.
Res med oss till Manchester!