Den 15 maj 1968, Real Madrid-Manchester United, semifinal i Europacupen, match två (på Estadio Santiago Bernabéu i Madrid).
Målskytt: Bill Foulkes.
När semifinalerna i Europacupen lottades våren 1968 ställdes Manchester United mot Real Madrid. United började hemma och vann den första med 1-0. Då fanns emellertid inte regeln om bortamål och hemmaplansfördelen var definitivt större på den tiden. Real Madrid hade dessutom vunnit Europacupen sex gånger av tolv möjliga. Det var således ingen tvekan om att Real var favoriter inför returen. En svår uppgift väntade United när man reste till Madrid.
Real Madrid, som så väl behärskade dessa europeiska dubbelmöten, inledde starkt – Pirri och Gento gav hemmalaget en 2-0-ledning. United fick en livlina strax innan halvtid när Zoco stressades av Brian Kidd så till den grad att han sparkade in bollen i eget mål. Uniteds glädje blev emellertid kortvarig, Real replikerade omedelbart genom Amancio. I halvtid stod det 3-1 till hemmalaget och 120 000 glada spanjorer på läktarna funderade på hur man skulle fira segern.
Uniteds manager, Matt Busby, gav emellertid inte slaget förlorat och motiverade sina spelare under halvtidsvilan. Senare förklarade Busby: ”Även om vi låg under med 3-1 den här kvällen, påminde jag spelarna att det totalt stod 3-2 och att vi faktiskt bara låg under med ett mål. Jag talade om för dem att om de låg under med 3-2 i halvtid på en FA-cupmatch så skulle de inte se det som att matchen var över och att de var chanslösa. Jag sa åt dem att helt enkelt gå ut och spela.”
Spela var precis vad United göra. Man glömde defensiven och satsade framåt. En frispark från Paddy Crerand nickades vidare av George Best till David Sadler som skickade bollen in i mål. Det stod 3-3 totalt, läge för omspel.
Bill Foulkes överlevde flygolyckan i München och han var med på hela den långa resan tillbaka till toppen. Född i Lancashire var Foulkes en äkta Busby Babe. Innan han la skorna på hyllan hade han gjort 688 matcher för Manchester United – den enda klubben han representerade som spelare. Idag är han den som har gjort tredje flest matcher för klubben. Någon målskytt var Foulkes emellertid inte, totalt gjorde han bara nio mål för klubben och han befann sig sällan på offensiv planhalva.
Den här dagen var emellertid något annorlunda. Samtidigt som Best utmanade längs högerkanten tog sig Foulkes framåt mot offensivt straffområde. Best lurade Madrids försvarare och när han såg en röd tröja i straffområdet skickade han in bollen. Den röda tröjan bars av Bill Foulkes som lugnt och behärskat, till allas förvåning, placerade bollen i mål – 3-3 i matchen, 4-3 till United totalt. United var i final.
Best förklarade senare att han inte blev glad när han såg att det var Foulkes som var den röda tröjan i straffområdet: ”Jag såg en röd tröja till vänster om mig och sparkade bara bollen inåt. När jag såg att det var Bill Foulkes önskade jag att jag hade hållit i bollen för jag förväntade mig att han skulle paniksparka den. Jag hade ganska fel. Han var väldigt lugn och bara placerade bollen bredvid målvakten.”
Paddy Crerand berättar: ”Bill Foulkes, av alla människor, det vete gudarna vad han gjorde däruppe. Allt jag vet är att folk har pratat om att gudarnas försyn och ödet jämnade ut saker efter München tio år tidigare.”
Bill Foulkes kan heller inte förklara varför han gjorde som han gjorde:
Jag vet fortfarande inte vad som fick mig att gå framåt. Efter så många matcher utan en tanke på att göra mål verkar det otroligt när jag tittar tillbaka.
[…]
Inte mycket hände [efter Sadlers mål] för oss innan vi fick ett inkast på högersidan. Paddy Crerand tog det och ingen såg ut att vilja ha bollen. Jag borde inte ha gjort det men jag ropade på bollen. Paddy kollade och bestämde sig för att inte bry sig, förståndigt kanske. Han kastade den till George istället som omedelbart satte fart efter kanten och undvek tre eller fyra tacklingar. Kanske var det för att jag rörde mig lite framåt för att ropa på inkastet som fick mig att fortsätta springa framåt.
I alla fall, jag kom till kanten på straffområdet och fann mig själv ropa på bollen igen. George såg mig och jag trodde att jag skulle ignoreras igen – ni måste förstå att jag aldrig var känd för mitt anfallsspel och min skotteknik. Så jag trodde att George skulle göra som han brukade göra, att skjuta. Men istället spelade han bakåt den vackraste av alla passningar till mig. Den var perfekt och jag behövde bara bredsida bollen in i bortre hörnet.
Det kom inte ett ljud från den spanska publiken. Min första tanke var att det var så tyst för att det inte var mål. Men jag förstod det när alla grabbarna hopades och jag försökte komma ut från under alla kropparna.
United hade nått sin första Europacupfinal. Där besegrade klubben Benfica med 4-1 efter förlängning. Men det är en annan historia.
Foulkes mål vid 2.44.
Res med oss till Manchester!