United tog en härlig, lättande och alldeles alldeles underbar seger borta mot Bournemouth i den inledande matchen för säsongen. Det var en match som innehöll både toppar och dalar. Men framförallt innehöll den också mål, tre stycken för Uniteds del närmare bestämt. Mata var först ut med att näta efter slarv i Bournemouths försvar. Rooney ökade sedan på ledningen med en nick som var resultatet av ett misslyckat skott från Martial. Zlatan slog sedan spiken i kistan efter en timmes spel då han, med ett till synes klent skott, dundrade in tredje målet Borucs bortre hörn.
Startelvan
Vi kunde snabbt konstatera när startelvan dök upp under lördagen att min införrapport hade sina luckor när det kom till dem respektive startelvor. Startuppställningen var som väntat en 4-2-3-1 men nyförvärvet Mkhitaryan startade på bänken och vi fick istället se Mata från start. Det var en Mata som i mitt tycke stod på plan för att bevisa att han både vill och kan. Han fick en del kritik efter första halvlek men i mitt tycke var han en viktig spelare för resten av laget då han jobbade över stora ytor på plan. Han spelade framförallt en viktig position centralt när Valencia satte fart längst sin högerkant.
Vi fick heller inte se mitt förväntade mittfältspar Schneiderlin och Carrick. Istället såg vi Herrera och Fellini, ett koncept som än vi än en gång blev varse om inte håller. Under dem första 30 är det uppenbart att mittfältet är den stora svagheten i laget. Båda spelarna har svårt att ta boll och leverera dem kvalitativa passningarna som behövs. Min farhåga besannades också när vi såg uppenbara tecken på att det går för långsamt. Spelet stannar på mittfältet och bollen vänder snarare hemåt än fortsätter uppåt i banan. Vi vet ju emellertid att detta komma att ändras på när en viss fransman snart kliver in på plan.
Kommunikationsproblem
I backlinjen fick jag åtminstone alla rätt i min profetia. Föga förvånande förvisso. Backarna gjorde emellertid sitt jobb. De arbetade tätt man mot man med bevakningen och De Gea hade lika gärna kunnat vara och handlat under större delen av första halvlek. Det fanns dock tydliga tecken i matchen på att backlinjen behöver någon som snackar. Kommunikationen var vid flera tillfällen nästintill obefintlig och det var snarare tack vare enskilda prestationer snarare än ett synkroniserat samarbete som man lyckades hålla ett bolltryggt Bournemouth tillbaka. Dessa enskilda prestationer vill jag framförallt hylla Bailly för som på klassiskt engelskt manér var orädd och skoningslös i sina närkamper.
Det största orosmomentet längst bak på planen var utan tvekan Luke Shaw. Jag tycker att man har sett intentioner under försäsongen på att engelsmannen kommit tillbaka bra efter sin skada. Det tar alltid tid att komma tillbaka efter så lång frånvaro men jag tycker att han tidigare visat tecken på gryende form och stridsvilja. Igår var emellertid alla dessa intentioner som bortblåsta. Shaw hade svårt att komma in i spelet. Han var avvaktande och osäker i sina ingripanden vilket också genererade chanser för motståndarna. Man såg tydligt att han inte var bekväm med att hålla bollen. Vi vet emellertid vad Shaw är kapabel till. Förhoppningsvis går hans utveckling i rätt riktning och hans självförtroende blir starkare när han får ett mittfält framför sig som kan möta upp honom.
Zlatan time
Nu kommer vi till det som alla undrade inför matchen. Skulle det bli Zlatan time eller inte? Självklart blev det Zlatan time! Han visade tidigt i matchen att han inte bara kommit till United för att göra mål utan för att förändra lagets spel. Han tog ett stort ansvar över större ytor än vad man är van att se honom göra. Han backade hem och hjälpte till i försvarsarbetet och skänkte trygghet till resten av laget. Denna trygghet lyckades han framförallt skapa genom att han, med sin enorma fysik, kunde hålla motståndarna tillbaka och låsa bollen en längre stund. Detta innebar att hans lagspelare kunde söka sina positioner och hitta chanser.
Men vi vet ju också alla att Zlatan också är i United för att göra det Zlatan gör bäst. Så i 64:e minuten, efter ett fint samarbete mellan Martial och Zlatan, laddade malmöiten högerdojjan och succén var återigen ett faktum. Skottet var till synes ofarligt. Ett skott som i åtta fall av tio går utanför målvaktens bortre stolpe. Men Zlatan missar inte. I denna situation måste jag också påpeka hur viktig Martial kommer att vara för Uniteds offensiv. Han är en extremt snabb och en mycket uppmärksam spelare som kan servera riktigt farliga bollar.
Således finns det fortfarande oroligheter i laget men det finns också väldigt mycket som pekar på att spelet kan bli riktigt bra. Med ett något mer alert mittfält och en bättre kommunicerande backlinje kommer detta laget, redan denna säsong, bli bättre än vad jag vågat hoppas på.
Res med oss till Manchester!