I lördags var det dags för dem första matcherna för säsongen 2016/2017. Självklart var glädjen stor och förväntningarna höga inför vad den kommande säsongen skulle bjuda på. Efter en halvlek låg regerande mästarna under mot Championshiphotade Hull. Efter sex halvlekar hade landslagsmålvakten Lloris blivit utbytt mot den (tydligen) så kallade ”Penalty killer” och efter tolv halvlekar hade Agüero gjort sitt första mål för säsongen. Lördagen både kom och gick med en gemytlig känsla i kroppen men på söndagen var känslan en annan. Mörka moln började tornade upp sig inför Uniteds avspark i premiärmatchen. En oro infann sig och jag hade svårt att känna glädje inför vad som komma skulle. Det enda jag kunde tänka på var vad som skulle hända om vi förlorade.
Om man som en av världens största klubbar anlitar en av världens mest meriterade tränare och köper en av världens bästa anfallare då riktas också världens ögon mot en. Det skapas förväntningar om stordåd. Det skapas drömmar om triumfer. Det skapas krav på prestationer. För spelare och tränare på denna nivå är detta inget större problem. Men som enskild supporter är detta mer än vad jag klarar av. Jag ville egentligen bara gå och lägga mig och vakna upp när allt var över.
Såhär i efterhand är jag glad att jag höll mig vaken för det jag såg på plan var ingenting som jag behövde skämmas för inför resten av världen. Vad jag fick se var en trupp som kommit förvånansvärt långt i sin utveckling på förhållandevis kort tid. Till skillnad från föregående säsong fanns det ett samarbetande lag snarare än bara enskilda spelare och det fanns tydliga direktiv snarare än planlösa infall. Tryggheten på plan gjorde att jag vaggades in i ett lugn och när det första målet kom var det förlösande, inte bara för en av världens största klubbar med en av världens mest meriterade tränare vid sidlinjen utan även för mig som enskild supporter. När väl sen det andra och tredje målet kom var dem mörka molnen som bortblåsta och precis som över Vitallity Stadium så sken också solen över mig. Nu tänker jag inte längre på vad som händer om vi förlorar. Istället tänker jag återigen på vad den kommande säsongen har att bjuda på och det med stor glädje och höga förväntningar. Matcherna är många och säsongen är ännu ung men jag tror och hoppas att dem mörka molnen förblir som bortblåsta.