Manchester United hade pÃ¥ söndagseftermiddagen chansen att, sÃ¥ gott som, säkra sÃ¥ väl andraplatsen som en plats i nästa Ã¥rs Champions League. PÃ¥ andra sidan mittlinjen stod West Bromwich Albion, seriejumbon ledda av Darren Moore, som setts som avsÃ¥gade sÃ¥ gott som hela vintern. Det kunde väl egentligen bara sluta pÃ¥ ett enda sätt? Nja, inte riktigt. Ett till synes derbymättat United gjorde en slätstruken insats och gästerna kunde Ã¥ka hem med tre poäng. José Mourinhos fel? Nja.Â
West Bromwich
Först av allt så avhandlar vi söndagens motståndare en smula. Efter hemmaförlusten mot just Manchester United i december har laget parkerat under nedflyttningsstrecket. Man hade, sett till hela säsongen, tagit tre segrar av vilka två kom i de två första omgångar i höstas. Man har hunnit avskeda såväl Tony Pulis som Alan Pardew och är nu inne på sin fjärde manager om man räknar in sina caretakers Gary Megson och Darren Moore. Efter åtta säsonger i Premier League är man nu på väg ur, och det efter att man egentligen fortsatt där man slutade under Pulis ifjol. Fotbollen har varit trög, intetsägande och väldigt beroende av ett fungerande kollektiv. När det sedan sviktat har resultaten också uteblivit. Nu kommer väggen bevisligen emot, och egentligen hade ju Manchester United, om än inte i praktiken, kunnat avsluta sagan (eller pinan) på söndagen. West Bromwich ville annat, och segern till trots så får vi nog vänta på att se klubben i ligan igen. Någon fågel Fenix-effekt lär det inte bli av dagens seger, det är uteslutet.
Blame Mou?
Så. 0-1 hemma mot West Bromwich i april när vi jagar andraplatsen och en plats i nästa års Champions League. Läge att lägga skulden på José Mourinho, åter en gång? Nej, jag tycker inte det. José Mourinho gav som jag ser det Manchester United möjligheterna att vinna matchen. Dels sett till startelvan, men också sett till de byten han gjorde i andra halvlek. Ja, man kan hävda att hårtorken borde ha gått på samma sätt som mot City senast, och ja, man kunde ha hävdat att det minsann är en tränares uppgift att få laget att inställt på tre poäng i en match som den här. Samtidigt är Erik Niva inne på något väldigt centralt i snacket efter matchen. Mötet med West Bromwich kom fel rent kalendermässigt och det hade knappast spelat någon roll vem United mött matchen efter en vändning som den mot City. Det handlade helt enkelt om att den mentala urladdningen då var för stor, att vetskapen om att den segern i princip gav en plats bland de fyra bästa (tvåa eller fyra spelar liksom mindre roll) och om vetskapen om att Tottenham väntar på Wembley nästa helg. Så nej, jag väljer att inte lasta José Mourinho för den här förlusten. Det finns betydligt värre torskar den här säsongen som vi kan lägga på portugisens konto.
Bournemouth – studsen tillbaka?
På något sätt känns det som om vi, ungefär var tredje match, skrivit om att Manchester United ska studsa tillbaka efter en mindre bra insats. Nu, efter en mindre bra insats, väntar ny match på onsdag. Det betyder egentligen två saker i den situation vi är i nu. Dels betyder det ytterligare en chans att slå in spikarna i Chelseas Champions League-kista. Dels betyder det att det finns en chans att repa mod inför det som är vårens viktigaste match. Tottenham väntar som sagt på Wembley på lördag och hindret, eller möjligheten, på vägen heter Bournemouth. Nu är inte Eddie Howes mannar något favoritlag för något lag hemma på Dean Court. Däremot finns det inte sådär supermycket att spela för för The Cherries heller. Fjolårets niondeplats upprepas knappast, men då avståndet ner till plats 18 är tio poäng med fyra omgångar kvar är det förstås klappat och klart då det gäller fortsatt spel i ligan. Med andra ord torde möjligheterna vara goda då det gäller att få till ett bra genrep. Visst, i den bästa av världar hade United fått fem dagar träning fram till lördagen, men med tanke på uttåget ur Champions League och det tämligen goda läget i tabellen så ska en onsdagsmatch inte spela någon större roll. Det är nu Paul Pogba, Alexis Sanchez och Romelu Lukaku ska plocka fram den professionalism som stundom sviktat rätt betänkligt. Det är nu man ska visa huggtänderna och de facto studsa tillbaka. En förlust mot West Bromwich är en sak, en förlust mot Bournemouth före en FA-cupsemifinal är en katastrof.
Ben Foster
På något sätt känns det ändå som om en av West Bromwichs före detta Unitedspelare är värd ett omnämnande. Jonny Evans (som jag ser som en av de dummare försäljningarna de senaste fem åren, fortsatt) fanns inte med i truppen den här gången, så tugget handlar om Ben Foster. Målvakten, som spåddes bli Uniteds nye förstemålvakt efter Edwin van der Sar, har hunnit bli 35 år gammal och har spenderat de sex senaste åren på The Hawthorns. Han är väl, enligt mig, en av rätt få i dagens West Bromwich som får anses Premier League-mässig och som åldern till trots kan anses ha en framtid i ligan (om än den inte blir hyperlång). Foster gjorde jobbet i det som kan ha varit sista framträdandet på den gamla hemmaarenan och gav sitt lag chansen att vinna matchen. Räddningarna han stod för var räddningar killen i andra änden av planen gör till vardags, men som Ben Foster gör enbart i matcherna med stort M. Idag var en sån. Idag var Ben Foster bra. Idag visade han de där takterna som fick oss att hoppas för snart tio år sedan.
Res med oss till Manchester!