Manchester har allt utom en strand

Eller som Ian Brown säger pÃ¥ engelska: ”Manchester´s got everything except a beach”, men vi är ju där trots allt bara för fotbollen … eller?

En fotbollsresa kan se ut på många olika sätt. Men i slutändan är de flesta elementen bekanta. Fokus är förstås på matchen. Men festen och vännerna är självklara, nödvändiga, inslag. Det här är en text om fotbollsresan som fenomen, om supporterskapet och också en miniguide till Manchester.

Vi lämnar spårvagngen, går en trappa ner och en trappa upp. Långt där borta i bakgrunden skymtar vi Old Trafford. Det är dit vi ska. Nu börjar nerverna komma fram. Snart möts vi av den första svartabörsförsäljaren, som frågar om vi vill köpa eller sälja biljetter. Vi har skaffat biljetter den lagliga vägen, så vi slipper oroa oss. Med biljetten i säkert förvar fortsätter vi framåt.

Vi når det första souvenirståndet, stannar till och kollar om det finns något nytt. På vänster sida passerar vi Old Trafford … cricketarenan. Den tycks alltid vara stängd. Men det spelar ingen roll, cricket är inte vår tekopp. Vi må vara anglofiler, men någon måtta finns det trots allt.

Vi går vidare, passerar den stora korsningen. Vägen till Old Trafford, fotbollsarenan, fortsätter rakt fram men vi svänger vänster. Utan att vi egentligen har märkt det har vi hamnat mitt i en större folksamling. Vi tittar på fler souvenirer, går in på Red Star och hälsar på Angelo.

Snart fortsätter vi till Bishop Blaize. Det är trångt men det går ändå förvånansvärt lätt att köpa öl. Spelarna värmer upp på sitt sätt, vi på vårt (och jag är övertygad om att vi har roligare). Pete Boyle är centralfiguren och leder allsången. Vi sjunger om United, om nya och gamla hjältar, om dem vi hatar. Ljudnivån vet nästan inga gränser när Boyle drar igång Eric the King. Klockan går alldeles för fort, det är dags att gå vidare. Snart är det avspark. Nu är folksamlingen inte stor längre … den är gigantisk. Vi följer strömmen, kanske stannar vi till och köper en portion skräpmat.

Vi är framme vid Old Trafford. Vi letar reda på våra platser. Arenan fylls snabbt. Snart blåser domaren igång matchen.

Matchen. Det centrala i varje fotbollsresa. Anledningen till att vi har rest till Manchester. Matchen är viktig. På många sätt kommer resultatet att avgöra om resan har varit lyckad eller inte. En bra match – och en bra match betyder undantagslöst att United vinner – gör att stegen blir lättare. Problemen bagatelliseras och det positiva förstoras. Det är runt matchen som resan planeras. Matchen är den enda orubbliga punkten. Som supporter händer det att man låter resultatet av 90 minuters fotboll påverka ens humör för resten av dagen, eller ännu längre. Och när man är på plats blir resultatet ännu viktigare, känslorna förstoras.

Man är nervösare innan matchen när man är i Manchester. Därför blir också rutinerna innan matchen viktigare. Man laddar upp på samma sätt varje gång, man besöker samma ställen och pratar med samma människor om samma saker. Det är på sitt sätt avkopplande, ett avbrott i vardagen. Man reagerar med starkare känslor än någon annanstans. Man hoppar och skriker, man rensar systemet.

Men matchen är inte allt. En resa kan vara lyckad trots att matchen går dåligt. Resan varar längre än 90 minuter. Utan allt runtomkring hade fotbollsresan varit ganska fattig. Vännerna, festen och stämningen är i slutändan de dominerande faktorerna.

Efteråt minns man förstås matchen. Men man minns också mycket annat. Från min senaste match (United-Bolton) minns jag framför allt min trasiga bil, Johans Kalmarbesök, att Naken-Micke – i princip nykter – ansågs vara för full för att sitta vid nödutgången på flygplanet och så förstås Bojans nudlar. Men den historien får ni läsa på muss.se.

Att matchen är slut betyder inte att resan är slut. Manchester har mer att erbjuda än bara fotboll. Den är förvisso ingen typisk turiststad, här finns inga pyramider, inget Eiffeltorn och ingen Big Ben. Men det betyder å andra sidan att man slipper brottas med turister vart man än går. Folket i staden är öppna och trevliga, det är sällan ett problem att starta en konversation med en främling.

Manchester är en storstad och man ser folk vart man än vänder sig. Gillar man att shoppa så finns här ett minst lika bra utbud som något Skandinavien kan erbjuda. Här finns självklart alla stora kedjor representerade men också många små butiker med ett alternativt utbud. Manchester kombinerar indie och mainstream.

Och när man har tröttnat på att shoppa finns det, som i alla engelska städer, en pub i varje gathörn. Puben är på många sätt engelsmännens vardagsrum, det är på puben de umgås och kopplar av efter jobbet. Puben är England. Inredningen är typiskt engelsk, det är ganska slitet men stämningen är gemytlig. Alla är välkomna.

Efter puben brukar det vara dags för middag. Och även om Manchester knappast är att betrakta som ett kulinariskt Mekka så finns här något för alla smaker. Precis som i alla storstäder finns ett Chinatown. Vill man hellre äta italienskt, mexikanskt eller indiskt är det inga problem. Och vill man mot all förmodan äta engelskt (njurpaj, någon?) så går det säkert också att ordna.

Kanske lockar en spelning på kvällen. Alla stora artister kommer till Manchester, förr eller senare. Oftast förr. En normal kväll kan man som regel välja mellan flera olika klubbspelningar. De flesta musikstilar finns representerade även om indie- och brittpopen dominerar. Med lokala band som Joy Division, The Smiths, Stone Roses och Oasis är Manchester en musikstad som utan tvekan har influerat omvärlden.

Vill man fortsätta festa finns det något för alla smaker. Alla musikstilar, alla åldrar och alla utseenden finns representerade. Vet man inte vart man ska är det bästa tipset att fråga. Kommer man fel är det bara att gå vidare, nästa ställe ligger antagligen bara någon bort. Och det är rätt bekvämt med Manchester, centrum är inte större än man kan gå vart man än ska. Vill man så fortsätter festen tills natten har blivit morgon.

Efter en engelsk frukost är man snart människa igen. Kanske åker man ut till Old Trafford, trots att det inte är match. Uniteds museum, Stadium Tour och Megastore lockar. Har man gjort det förr kanske man hellre lockas av en annan fotbollsmatch. Även om United inte spelar så finns det alltid en match eller två i närområdet. En match i division två kan många gånger vara charmigare än en medelmåttig Premier League-match.

Varje resa har sin charm. Är det första gången är det en utmärkt idé att resa med MUSS. Det är ett perfekt sätt att träffa andra Unitedsupportrar. Man får den hjälp man behöver utan att det är någon som håller en i handen. För den som redan har gjort flera resor handlar det mer om att träffa nya och gamla vänner.

För i slutändan är nog vännerna det viktigaste på en fotbollsresa. Reser man i en större grupp har man alltid någon att prata med. Det är ett perfekt sätt att knyta kontakter. På ytan kan gruppen vara väldigt diverserad – vi är olika gamla, har olika social bakgrund, vi har gjort skilda val i livet – men tittar man närmare är gruppen ganska homogen. Vi förenas av fotbollsintresset.

Många som jag idag skulle kalla för vänner träffade jag för första gången i Manchester. Ibland dricker man öl och snackar skit under en helg för att sedan tappa kontakten, även om chansen förstås är stor att man förr eller senare springer på varann i Manchester. Andra gånger blir man vänner på riktigt.

Jag träffade Kent och Berra i Manchester. Något år senare åkte vi till Rom tillsammans, att United skulle möta Roma i Champions League just då var självklart ingen slump men ändå. Ytterligare ett år senare tog vi med oss Naken-Micke till Barcelona. Om det inte var för Manchester United så hade vi aldrig träffats.

Och det är det som är Manchester United. På läktaren är vi som en stor familj, vi kanske aldrig har träffat den som sitter bredvid men vi upplever samma sak under matchen, vi våndas tillsammans när det går dåligt och jublar sida vid sida när det går som det ska. Laget förenar. Man skulle kunna kalla det för en hobby men det är snarare ett sätt att leva.

Och matchen. Matchen är som en drog. En drog vi inte kan vara utan. Inte vill vara utan. Det går inte att förklara, det bara är. När det går till straffar i Moskva kan vi knappt andas. Vi är obeskrivligt nervösa, det kan inte vara bra för hjärtat. Samtidigt är det något vi måste uppleva. Det är inget vi har valt, det har bara blivit så. Men, ärligt talat, vi ångrar det inte ens för en sekund. För i slutändan har vi förbannat roligt. Och det är väl ändå det viktigaste?

/Mikael Österdahl