I den här veckans Mike Phelan’s Shorts funderas det kring valet av Paul Pogba i Ã¥rets lag. Bland annat varför det inte är ett sÃ¥ ofattbart beslut som vissa vill fÃ¥ det till, men ocksÃ¥ en jämförelse med de konkurrerande spelarna.
I övrigt skrivs det om Manchester Uniteds långa väg tillbaka till toppen. Ett segment som sedan efterföljs av en avslutande liten, men ack så viktig, tillbedjan till klubbens verkställande vice ordförande, Ed Woodward.
Årets lag – Skulle Pogba varit med?
Ett hett diskuterat ämne de senaste dagarna är uttagningen till årets lag i Premier League. Vi fick se idel Manchester city- och Liverpool-representanter i laget, förutom en spelare – Paul Pogba.
The PFA Premier League Team of the Year!#PFAawards | #TOTY pic.twitter.com/YBWOhoJsQI
— Professional Footballers' Association (@PFA) April 25, 2019
Uttagningen har satt igång åsiktsstormar i både United- och moståndarled. Personligen står jag egentligen väldigt kluven i frågan, men kommer i det här segmentet att lyfta fram en och annan tanke kring det hela.
Först och främst är det viktigt att poängtera att detta lag röstats fram av spelarna själva, och detta görs i början av året (januari/februari). Säga vad man vill om att rösterna läggs så tidigt – med så mycket kvar att spela – men det är så PFA (spelarfacket) har valt att ha det.
I den perioden var Pogba i sin bästa form för säsongen och stod för mål och assist i mängder. Den höga formtoppen har dessvärre inte hållit i sig, men det är samtidigt något som de som röstade inte hade en aning om när de skickade in sina val.
Att just spelarna röstar hÃ¥ller jag som ett rätt tungt argument. Det är alltsÃ¥ de som faktiskt försöker ta bollen, tackla och försvara mot Pogba som valt ut honom – inte de som ser honom frÃ¥n sidan. Ã… andra sidan kan man tänka sig att spelare inte vill rösta pÃ¥ sina största konkurrenter och istället pÃ¥ sina ”kompisar”. Men det argumentet borde snarare stärka Pogbas medverkan i det här fallet dÃ¥ han spelar i den största klubben, som mÃ¥nga gärna slÃ¥r ned pÃ¥, och att han dessutom är en av de spelarna som fÃ¥r utstÃ¥ mest kritik av alla.
Fortsättningsvis väljer jag att titta på vilka de potentiella alternativen hade varit. De största utmanarna, i min bok, borde i så fall vara David Silva, Christian Eriksen och Fabinho. Silva, som var väldigt bra i höstas, har haft svårt att hålla samma nivå sedan dess. Eriksen i sin tur har varit väldigt bra periodvis, men har å andra sidan varit grymt ojämn även han. Fabinho spelade knappt någonting första tredjedelen av säsongen. Brassen hade sedan en liten inkörningsperiod till innan han därefter varit mycket bra för den där överdramatiska tränaren på Merseyside.
När vi ställer dessa tre mot Paul Pogba, så ser vi genast att det är ganska jämnt. Alltså är det inte SÅ sjukt att fransmannen faktiskt togs ut, eller? Lägg där till att 26-åringen samtidigt stått för sin poängmässigt bästa säsong i karriären med hela tretton mål och nio assist – som mittfältare. Mer än samtliga på samma position. En poängskörd som många offensiva pjäser inte ens kommer i närheten av.
Det största motargumentet till Pogba är egentligen Chelseas Eden Hazard. Belgaren, som av det mesta att döma lämnar för Real Madrid i sommar, har stundtals varit briljant i det blå London-laget och har i mångt och mycket burit fram dem på sina axlar. Problemet här är dock att Hazard och Pogba inte spelar på samma position. Snarare borde Chelsea-yttern utmana Sadio Mané om vänsterkantspositionen.
Men, om vi ska vara helt krassa, så borde det inte vara svårare än att placera ut laget i en annan formation än 4-3-3 för att i så fall få in Hazard. Jag hade personligen inte, med dagens information i handen, tagit ut Pogba i årets lag. Men att få det att låta som det absolut sjukaste någonsin är en rejäl överdrift!
Ljusår från toppen
Jag var på plats när Manchester city, utan att ens prestera hundraprocentigt, slog oss enkelt på Old Trafford med 2-0 i onsdags. Skillnaden kvalitetsmässigt på de båda lagen var så oerhört påtaglig. Vi kan snacka taktiska missar, märkliga byten (eller icke-byten) och individuella misstag hur mycket vi vill. Men det faktum att vi har ett lag som knappt är i närheten av de bästa i världen är vårt största problem just nu – åtminstone på planen.
Vi har två spelare som kan mäta sig med spelarna i den typen av lag i Paul Pogba och David De Gea. Men den förstnämnda är så väldigt ojämn, och framförallt beroende av bra spelare runtom sig, medan den sistnämnda kört sitt självförtroende i diket med dunder och brak.
Där jag satt på rad tre, så nära att jag kunde ta på spelarna, var det så otroligt uppenbart vilken skillnad det är tekniskt på Ole Gunnar Solskjaers respektive Pep Guardiolas spelare.
När David Silva, Ilkay Gundogan och Bernardo Silva suger åt sig bollen, tvåfotar sig förbi en motspelare och sedan sätter Raheem Sterling i ett en-mot-en-läge är det svårt att inte jämföra det med vad vi ser i vårt egna lag: en Ashley Young, Fred eller Andreas Pereira som får panik vid minsta lilla press, och skickar bollen på blindo till en ensam Marcus Rashford som hopplöst får försöka göra någonting konstruktivt.
Det är givetvis viktiga att poängtera att det rent taktiska och själva spelidén har en viktig betydelse också. Men när spelarna i fråga är flertalet hack under sina motståndare kvalitetsmässigt vore det i en sån här match dumdristigt att försöka spela dem av banan. Men visst kräver jag även mer av Solskjaer framöver. Dock förtjänar han tid till att både värva in egna spelare samt jobba med laget och sätta sin prägel på det i sommar.
Med start direkt krävs en rejäl förbättring i den lÃ¥ngsiktiga transferstrategin. Inga dumma chansningar, inga ”han vill vi ha för att sälja tröjor-spelare” och inga nödlösningar som vi sedan blir sittandes med pÃ¥ en alldeles för hög lön i all evighet.
Ed, ta ditt förnuft till fånga
Om segmentet innan är det största problemet på planen, så går jag nu över till vårt största problem vid sidan av den. Eller om vi ska vara helt ärliga: vårt största problem av alla.
Vi har en klubbledning som tänker alldeles för mycket pengar/business och alldeles för lite fotboll. Jag förstår att ägarna vill tjäna pengar, och det ska de göra, men vi har under de senaste fem åren förvandlats allt mer till att drivas som ett företag än en fotbollsklubb vars huvudmål är att vinna titlar.
Oavsett tränare så kommer Manchester United aldrig bli ett lag av yttersta världsklass förrän Ed Woodward insett sina egna brister och lämnar över de sportsliga bitarna till någon med rätt kvalifikationer. Känslan för ekonomi och bra dealer har han sannerligen, den gode Ed. Där har vi honom mycket att tacka för – och så får han väldigt gärna fortsätta. Men de sportsliga bitarna hoppas jag så snart som möjligt (helst i förrförrgår) lämnas över till någon som kan föra klubben till toppen även på fotbollsplanen.
Res med oss till Manchester!