Manchester United gjorde jobbet och vann den svåra bortamatchen mot Burnley på Turf Moor på lördagskvällen. Ett mål i slutet av var halvlek och en hållen nolla gav United en mycket välbehövlig trepoängare. Segern innebar ett skutt upp på femte plats i tabellen inför de avslutande matcherna i omgången. Det var måhända ingen vacker seger, men det var en seger som var rätt olik United denna säsong.
Avsaknad av kreativitet?
Ole Gunnar Solskjaer lämnade Paul Pogba inte bara utanför startelvan utan utanför hela matchtruppen på lördagskvällen. Managern förklarade det med att Pogba varit skadad länge och att det inte kändes rätt att spela fransmannen efter hans två framträdanden mot Watford och Newcastle. Det är i sig en helt korrekt tanke, men den haltar också en aning. Pogba borde rimligen ha gått att spara mot Newcastle i och med att matchen redan var avgjord när han kom in. Med den logik Solskjaer verkar använda sig av vore det ytterst märkligt om Pogba inte startade mot Arsenal på nyårsdagen.
Utan Pogba blev det vad det blev. Utan Scott McTominay hade det sannolika varit att Pogba fått spela i en defensiv mittfältsroll. Nemanja Matic gjorde vad han skulle, men sprakar ju inte direkt offensivt. Framför honom och Fred skulle Andreas Pereira gå i rollen som släpande anfallare. Med Jesse Lingard och Juan Mata iskalla och ur slag var väl tanken i sig hyfsat god, och brassen var okej i första halvlek och skapade också flest chanser av alla på planen för att sedan vara rätt menlös i andra. Som helhet då? Ett United med mer kreativitet hade utnyttjat spelövertaget i första på ett mer mördande sätt och den vägen rullat ut motståndet.
Kreativiteten, eller avsaknaden av den samma, gjorde sig påmind än mer i andra halvlek när United hade ledningen. Bollen brände i fötterna, och istället för att förbli spelförande gick det åt andra hållet.
Att ha initiativet…
Anthony Martial gör alltid mål mot Burnley, det är sedan gammalt. Sett till hur vått fransmannens krut var i första halvlek så började vi nästan tvivla på att sviten skulle leva vidare. Sedan kom ett fatalt hemmamisstag på kanten, en väl avvägd framspelning från Pereira och så stod Martial där. Ensam med Nick Pope gjorde han som han gjorde mot Newcastle, satte bollen i nät i ett friläge. Det målet var frukten av ett spelövertag som hette duga från Manchester Uniteds sida. Bollinnehavet vann man med smått galna 72-28, avsluten med 8-1, avsluten på mål med 3-0. Det hade, på ett sätt, varit ett hån mot grenen om United inte gjort mål. Ändå kändes det inte jättehett framför Pope.
Anthony Martial in all competitions this season:
16 starts
10 goals
3 assistsInto double figures. 🇫🇷 pic.twitter.com/8DGeIuRRbt
— Statman Dave (@StatmanDave) December 28, 2019
…och att ge bort det
Dagens Manchester United vore inte sig självt om man inte gav bort boll och initiativ efter ett ledningsmål. Lördagskvällen var inget undantag och efter intensiva första fem i andra började hemmalaget äta sig in i matchen. Kvarten in i halvleken ledde United fortfarande bollinnehavet för halvleken, men det med 51-49. Med tre backar och Mason Greenwood som enda vettiga offensiva kraften på bänken hade Solskjaer att välja på att lita på att startelvan stängde matchen eller att byta defensivt för att göra det. Han valde att vänta medan Dyche växlade upp med två byten.
Det dröjde till 73:e minuten (byter vi inte alltid då nu för tiden?) innan Jesse Lingard kom in istället för Pereira som försvann ur matchbilden i andra halvlek. Ett ickebyte, utan försök att vinna matchen eller stänga den defensivt. Försöket att stänga tillställningen kom i 89:e då Shaw klev in istället för Martial. Det höll på att gå illa när Burnley och Pope låg på för en kvittering, men Marcus Rashford såg till att halka in 2-0 på en omställning och segern var hemma.
Spelare som svikit
Det är väl kanske fel att säga att Nemanja Matic svikit denna säsong då han knappt haft på sig en matchtröja. Sett till hur serben ändå var under större delen av sin debutsäsong så är han ändå en skugga av sitt forna jag. Mot Burnley bidde det säsongens blott tredje ligastart och den första sedan medlet av september. Ändå kändes det som om Matic, konstigt nog, var påtagligt varm i kläderna. Serben gjorde som han brukar när han är som bäst, han jobbade i det tysta. Brytningarna satt, vändningarna var inte så tröga som man mindes och passningarna satt. De må inte ha varit de mest avancerade, men sett till vilken höst Matic haft så var det här trots allt inte så illa.
En som svikit är David de Gea. Spanjoren fick sitt kryddade kontrakt men har därefter gjort sin svagaste höst sedan debutsäsongen (den kanske är än sämre den här) och inte alls levt upp till förväntningarna som trots allt ställs på en kille som vill göra anspråk på att vara världens bäste keeper. En fenomenal enhandsräddning på Phil Bardsleys tunga avslut med högern gjorde oss dock påminda om vad de Gea kan. Han svek inte ikväll och det bar till tre poäng.
VAR
Vi är där igen, hörni. Vi kunde skriva en längre uppsats om mÃ¥let Norwich snuvades pÃ¥ tidigare under lördagen men vi lÃ¥ter bli. I Burnley – Manchester United klev VAR inte in. Istället lät man Mike Dean Ã¥terigen pÃ¥visa vilken dÃ¥lig domare han är. Ben Mees höga sula mot Dan James var illröd men Dean nöjde sig med att hiva upp det gula kortet medan landets pÃ¥stÃ¥tt bäste domare, Michael Oliver, satt i VAR-rummet och gjorde absolut ingenting. När Martial minuterna senare Ã¥kte pÃ¥ en hockeytackling strax utanför boxen valde Dean att slÃ¥ ut med händerna. PÃ¥ stopptid varnade han Brandon Williams för filmning istället för att ge Bardsley hans andra gula. DÃ¥ har vi inte ens nämnt de otaliga ”fördelar” Dean valde att ge för att sedan ta tillbaka. Nej, VAR kan inte rädda ansiktet pÃ¥ dÃ¥liga domare alla gÃ¥nger, men det vore en idé att ens försöka ibland.
Res med oss till Manchester!