Galet, United!

Embed from Getty Images

”The most beautiful sight in football is to watch Manchester United chase a game” ska Teddy Sheringham ha sagt en gång.

Och när dom gör det efter en patetisk första halvlek blir segerns sötma ännu sötare.

Ibland blir man knäpp av att följa detta fantastiska fotbollslag och mot Crystal Palace kan vi alla bli ursäktade om vi känner oss förvirrade, jublande glada och ännu mer förvirrade.

Fotboll är fullständigt magiskt ibland.

Trots att den vara nere på botten och vänt dessförinnan.

The United I love:

  • Att gå från den första halvleken till den andra halvleken är imponerande. Mourinho gjorde ett gammaldags Mourinhobyte och plötsligt satt tre mål bakom Hennessey. Spelarna började springa, chanserna tillkom och United såg ut att kunna vända 0-2 till 3-2. Mourinho gjorde ett gammaldags Mourinhobyte och spolade den defensive mittfältaren för en ytteranfallare och vips så var det offensiv igen. Kanske kunde testa det från början nästa gång? Å andra sidan, om det här är Mourinhos ”nya” sida så kan jag trots allt vänja mig vid vändningarna.

Också ljus på:

  • Marcus Rashford. Åstadkom ensam mer på fem minuter än resten av laget gjort på 45 innan när han kom in efter paus.
  • Jag satt i första halvlek och funderade på när Nemanja Matics berömda vänster äntligen skulle tala. Han väntade till stopptid, serben, men det var väl värt väntan. INGENTING slår en winner när klockan passerat 90 (fastän den egentligen inte har det). Jag kunde känna Nemanjas träff hela vägen till mellersta Sverige från hundradelen då bollen lämnade hans fot.
  • David De Geas Gordon Banks-räddning är egentligen ingenting att lyfta fram eftersom David De Gea är Gordon Banks gånger två. Men bara för att spanjoren är så ofantligt skicklig ska vi inte glömma den räddningen. I det läget.
  • Inga skador, va?

Patetiskt:

  • Hela tiden, hela laget, i princip, under de första 50 minuterna. Från försvarsspel, via mittfältet till anfallet. Från Smalling-Lindelöf, via Matic och Pogba till Lukaku. Det var ingen som klev fram och tog tag i matchen. Det var slarv, det var uselt passningsspel, det var ingenting av värde.
  • Lindelöf-Young-kombon vid Townsends 1-0. Bolltittare deluxe och ovärdigt. På samma sätt som vid 0-2, men då saknades ju å andra sidan McTominay som sannolikt varit med därbak i det läget.

Frågor:

  • Än en gång: Vad ville detta United i offensiven i första halvlek? Det fanns inga självklara linjer, ingen strategi eller någon som helst röd tråd i anfallsspelet mot Palace heller. I andra, när det blev en mer löpande och offensiv elva såg man mer jävlaranamma – varför kan det inte vara så oftare?
  • Hur kan det alltid bli farligt när motståndarna har hörnor, men aldrig när United har det? Obegripligt.
  • Alexis Sanchez hade sina moments, framförallt när han fick med sig bollarna i tajta situationer eller när han chippade in den i Palaces straffområde. Men borde han inte få ut mer av sin klass?
  • Vad pysslade Pogba med egentligen under första halvlek? Fransosen såg nästan halvskadad ut, med tanke på hur långt ifrån sin högstanivå han befann sig. Är han så sårad efter petningarna? Eller vad handlade det om?
  • Liverpool på lördag kan mycket väl avgöra om vi kommer före eller efter våra älskade grannar i ligan. Inte bara genom en vinst för endera laget, utan för vilken psykologisk smäll en förlust skulle innebära för det andra. Är det då viktigt att sluta tvåa, trea eller fyra? Klart det är. Speciellt när det handlar om att komma före Liverpool…