Rubrik finnes ej.

Försökte hitta på en käck rubrik, något som anspelar på Brexit och vår egen exit ur Champions League. Kom sedan på hur jävla sorgligt och deprimerande det skulle vara då detta inte alls är någon brittisk exit, med tanke på att både Liverpool, Spurs och Shitty i skrivande stund (klockan är 22.25 typ) faktiskt fortfarande spelar Champions League-fotboll, även om Tottenham visserligen bara ser ut att ha ett par minuter kvar. Förbannade piss. Så ingen Brexit eller någon annan jävla variant av exit, bara vår egen.

Champions League är shlutt för denna gång för vår del. I nuläget oklart om det ens blir något nästa säsong. Det som såg så positivt ut för bara ett par veckor sedan är nu tillbaka till att vara rent åt helvete, och mina tankar går mellan 1) Oro för ligaplaceringen, 2) Ångest över sommarens transferfönster och 3) Frustration över hur vår klubb sköts. Lite spretigt, så som det gärna blir när man söker förklaringar till saker som gör en helt dum i huvudet till slut, men ska försöka reda ut det. Nu gjorde Tottenham mål förresten.

Så, först och främst. Tabelläget är inte jätteljust, men samtidigt långt ifrån kört såklart. Vi huserar på sjätteplatsen just nu, och liksom tidigare har vi både tredje- och fjärdeplatsen i sikte, åtminstone på pappret, och jag kan absolut se både Chelsea, Arsenal och Tottenham tappa poäng här och var innan ligan är färdigspelad. Det är egentligen inte ligatabellen som stör, det är hur det ser ut på planen. Vi kan säkert ha lite tur med att rätt lag framför oss tappar poäng och sådär, det som är klart mer oroväckande är att Oles smekmånad sedan länge är över och att verkligheten har kommit tillbaka och väckt oss alla ur vår drömmiga tillvaro med en rejäl lavett. Kort sagt, det kommer inte spela någon roll om lagen framför oss tappar poäng om vi också gör det, och det kommer vi göra om vi inte hittar tillbaka till winning ways.

Visst, det har varit mycket på sistone. En ordentlig urladdning mot PSG, ett tufft uttåg mot Wolves strösslat med två möten med Barca. Men det är över nu, och vi måste (MÅSTE) komma tillbaka snabbt nu och plocka poäng i ligan som aldrig förr. Segern mot West Ham var knappast övertygande och förlusten mot Barcelona igår.. ja, vad ska man säga? Det var väl ganska väntat att vi skulle åka ut, men att göra det på det här sättet känns bara så hopplöst.

Något som jag ständigt återkommer till när jag deppar över Uniteds frekventa lows är vad som behövs truppmässigt för att vi ska kunna ta oss upp ett par steg och på allvar kunna konkurrera om exempelvis ligatiteln igen. Det pratas om en ordentlig storstädning i vår spelartrupp i sommar, och man kan ju bara be till gudarna att det stämmer. Att Ole ska få säga sitt. (Läs: hänga på låset till transfermarknaden som en pensionär när Hemköp öppnar på morgonen.) Det vi nu upplever är resultatet av flera års oansvariga värvningar och katastrofala kontrakt.

Minns hur mycket skit Rooney fick (av Fergie främst) när han påpekade att United inte var ambitiösa nog på transfermarknaden. Well, det var kanske inte lika illa då som nu men fan vet om han inte hade rätt. Lätt att vara efterklok, men vi kan ju alla räkna upp ett antal misslyckade värvningar som redan på förhand var skit, och sedan tillkommer ytterligare ett antal som kanske var svårare att förutspå skulle gå åt helvete (typ Alexis, även om det var helt sjukt idiotiskt att ge honom det kontraktet och den lönen) och som trots allt bidrar väldigt mycket till den ohållbara situation vi har nu.

Allt detta bottnar i vad jag ser som en pyramid av skuld. Grunden till det hela har vi i ett ansvarslöst ägande. Glazyrerna vet inte ett skit om fotboll, och beter sig precis som man skulle kunna vänta sig av folk som har så mycket pengar att man har råd att kasta dem i sjön utan större betänklighet. På nästa steg i pyramiden har vi styrelsen, Ed och övriga som har beslutsfattande makt (det som i fansmun kallas ”klubben”). Kommentar överflödig egentligen, men jag står fast vid det jag känt hela tiden; att tappa David Gill var precis lika förödande som Fergies pension, om inte mer.

Överst har vi spelare, manager och coaching staff. De som vi kanske ser allra mest av. De som bara blir ansiktet utåt för klubbens mer djupgående misslyckanden. Det finns aldrig en bra ursäkt för en spelare på den här nivån att inte göra allt i sin professionella makt för att prestera för sin klubb, men det står klart att ingen kan jobba med händerna bakbundna, och tyvärr känns det lite som att det är så det funkar i United nu för tiden. Vilket leder mig in på en av de få tillfällen jag på riktigt sympatiserat med José Mourinho, för det är ju knappast rocket science att en manager måste få förtroende nog från klubben att värva de spelare han behöver. (Inom ekonomins rimliga gränser såklart, vilka förvisso inte är särskilt rimliga i fotbollen längre.)

Med det sagt; Ole behöver få i stort sett allt han pekar på den här sommaren. Det är enda sättet. Tidigare managers har pratat om storstädning i truppen, men två/tre spelare ut eller in är knappast värd namnet. Bygget måste börja nu. Vi har en bra grund, och jag personligen har en enorm tilltro till Ole som manager, men han måste få chansen att bygga sitt United och den största oron just nu är väl att han inte kommer få det. Glazers out och allt det där.

Det kommer ta en stund att släppa förlusten mot Barca när så mycket annat ligger och skaver, men ni som vill glädjas åt något får tänka på att damlaget säkrade uppflyttning till högstadivisionen idag. De har något riktigt bra på gång, och gjorde en grå dag som denna lite mindre tung.