Den perfekta premiären

Ja, jäklar, ja! Visst hade jag en känsla av att det skulle bli tre poäng i dag, det hade jag. Men 4-0!? Aldrig föresvävade mig den tanken inför Chelsea.

Solskjaer behövde detta så innerligt mycket. Vi fans behövde det minst lika mycket. Och spelarna också.

En ligapremiär är alltid speciell. En ligapremiär med 4-0 mot Chelsea på Old Trafford är extra speciell.

Magiskt:

  • 3-0-målet. Wow. Den passningen från Pogba, den nedtagningen och det avslutet från Rashford. Wow, wow, wow. Klasspelare gör så och det var ett tag sedan man kände den där euforiska känslan i Uniteds omställningar.
  • Glädjen från framförallt Daniel James (är han längre än hörnflaggan?) när han satte spiken i kistan var så genuin som den kan bli. Och medglädjen från lagkamraterna var lika skön den. Gåshud över hela kroppen.

Unitedklass:

  • David De Gea darrade betänkligt under våren, men mot Chelsea var han precis sådär stabil vi vant oss vid att han är.
  • Rashford-Martial är nyckeln till offensiven och att båda fick näta direkt i premiären var helt underbart. Rashford på kanten och Martial centralt ser numera helt naturligt ut.
  • Partnerskapet Maguire-Lindelöf har höga förväntningar på sig och för att vara första matchen tillsammans går det inte att påstå annat än att det lovade gott. Maguire övertygade stort, medan Lindelöf hade några mindre fel. Men det här kan nog bli något. Lägg till att Maguire direkt visade sin ledaregenskaper och det … mmm.
  • Nollan. Det var inte i går det hände senast, och även om det bara var centimeter ifrån några gånger, så är det alltid glädjande att se De Gea lämna planen med rena lakan.
  • Aron Wan-Bissaka har imponerat stort under försäsongen och fortsatte även att göra det mot Chelsea. Jag är mest fascinerad av hans bläckfiskben som slingrar sig runt motståndarna från alla möjliga håll. Han är också typ raka motsatsen till Matteo Darmian i en-mot-en-situationer. Vilket är en komplimang till AWB, alltså. Inte till Darmian.

Något oroande:

  • Mittfältet i första halvlek öppnade sig likt Röda havet och Chelsea kom alltför lätt till avslut. Det är lite oroande överlag med tanke på att det inte finns så många alternativ när det inte fungerar. Matic är liksom ingen trollkarl längre. Tack och lov såg det mycket mer habilt ut i andra halvlek, där Chelsea fick jobba hårdare för att komma till avslut.
  • Paul Pogbas magiska assist till trots (och en passning med vänsterfoten till Shaw som var så osannolikt läcker att man skulle kunna veva den om och om igen) – fransmannen var ganska beskedlig sett över hela matchen. Tänker han fortfarande på Spanien? När United nu valde att inte ta in en mittfältare till är han nyckeln till en säsong som ska gå i positivismens tecken. Då har vi inte råd att se Pogba försvinna så ofta som han gjorde mot Chelsea (framförallt i första halvlek). Han var inte usel i dag, inte alls på något sätt, men hans spelmotor behövs oftare mot motstånd som håller en annan kaliber än det orutinerade Chelsea gjorde. Han får sluta vara gåtfull, helt enkelt.

Sist:

  • Mycket handlade om vilka som spelade från start och vilka som satt på bänken. Men samtidigt visade också Solskjaer med frånvaron av en mängd spelare vad han anser om dem. Killar som Smalling, Jones och Fred fick inte ens plats på bänken där i stället Tuanzebe och Greenwood tog plats. En signal om ganska mycket, får vi hoppas.
  • United hade alltså ligans yngsta startelva (någonstans kring 24 år). Det ger i alla fall lite eko till de gamla goda dagarna.
  • Det här var första gången under 2019 som vi gjorde fyra mål. Med rörligheten i anfallet och både Martial och Rashford med ännu mer rutin i bakfickan är jag ganska säker på att det händer igen innan vi ringer in 2020.