Sheffield it is!

Slut på uppehåll och dags för Premier League igen. Tillbaka till verkligheten, den brutala. Jag tycker alltid det känns som att dessa uppehåll drabbar oss extra illa med extremt dålig timing. Så kanske alla supportrar känner i och för sig, men tycker ofta jag går med känslan att just när vi precis jobbat upp något som skulle kunna kallas god form så är det dags för spelarna att kallas in i respektive rikes tjänst, och alltid med skador på Unitedspelare som följd. Men som sagt, så kanske alla känner och att min förnimmelse av att det alltid drabbar just oss kanske bara är symptom av långvarigt fotbollsmässigt lidande. Skulle ju inte vara konstigt om man vid det här laget utvecklat radikala trust issues och paranoja..

Hur som helst, dags för Sheffield United borta, och det känns ju onekligen som att vi går in i denna match som underdogs. Sett till tabelläge, då vi i skrivande stund ligger en poäng efter Sheffield (helt jävla otroligt egentligen, men there you are) och även till tillgängligheten av spelare. Alltså.. vi har ju inget mittfält? Denna höst har varit helt sjuk (pun not intended) vad det gäller skador, sjukdomar och andra fishy anledningar till frånvaro som gjort att truppen varit tunn, vilket nu kulminerat i att man hamnat i en diskussion där Phil fucking Jones övervägs som mittfältsalternativ. Fler belägg behövs knappast för att konstatera att krisen just nu är ett faktum.

Bortsett från den skrattretande tanken, om vi ska vara allvarliga, så kan man kanske hitta något positivt i just den rådande mittfältskrisen. Det här visar klart och tydligt hur viktigt det är att vi verkligen investerar i denna lagdel framöver. Sure, vi är i en unikt keff situation just nu, men att vi står och faller med Scott McTominay säger faktiskt mer än vi behöver veta. Förstå mig rätt här, jag tycker McTominay gjort en fantastisk säsong hittills och tillsammans med James, och möjligen Wan-Bissaka, varit den som hållit mest jämn och helt klart högst nivå generellt. Det är såklart något positivt, men samtidigt måste vi ju också se truppen i ett perspektiv av vad som är rimligt. I ett mittfält värdigt United är Scott McTominay varken första, andra och kanske inte ens tredjevalet (ännu). Och håller man inte med om det så har man antingen precis börjat följa United eller kanske bara levt de senaste 30 åren under en sten, eller så har man sänkt både förhoppningar och förväntnigar så mycket att man glömt vad Uniteds DNA är. Kan ju vara så. Därmed inte sagt att han inte varit fantastisk, och med all förhoppning kommer bli ännu bättre, vår Scotty McSauce.

Så, hur tar vi oss an ett läskigt välkomponerat och disciplinerat Sheffield? Det kommer inte bli med någon perfekt startelva kan vi ju åtminstone enas om. Jag tänker att vi startar med De Gea, givetvis, och med Wan-Bissaka, Lindelöf och Maguire. Inga konstigheter där. Frågan är ju vad som händer på vänsterbackspositionen. Om vi fortfarande lever i någon slags vettig världsordning så startar Williams, men om Ole fegar blir det Young. GUD så besviken jag blir i så fall. Tänker annars att det givna alternativet är Luke Shaw som typ är tillbaka, men det är knappast troligt att han går in från start i vad som förmodligen blir en tungjobbad bortamatch. Anfallsmässigt är det nog inte heller några konstigheter då Rashford till vänster, Martial centralt och James till höger har börjat spela ihop sig riktigt fint.

Den största frågan rör innermittfältet och den offensiva mittfältsrollen. Jag hoppas att Mata får spela i hålet men skulle gissa att det blir Lingard, kanske i värsta fall Pereira. Fred känns ganska given som en av två sittande mittfältare, och helt ärligt orkar jag knappt tänka på hur mycket som hänger på honom idag. Oroväckande helt klart, men å andra sidan har hans senaste matcher varit hans bästa för klubben så det finns i alla fall lite tilltro. Svårt med den typen av spelare då man aldrig riktigt vet vad man kan förvänta sig. Fred har tillhört United i en och en halv säsong nu och jag tycker fortfarande det känns extremt oklart vem han är och vad han egentligen är bra på. Läge att visa det idag kanske..

Och bredvid Fred ser jag ingen annan rimlig lösning än att spela Garner. Jag tror och hoppas att det blir så. Även om jag tycker att Ole har fått aningen mycket skit från en fanskara som sista halvåret drabbats av kollektiv hjärndöd och hetsar om att starta ungdomsspelare på alla positioner i alla matcher (ren idioti, för fan sluta upp med det!) så tycker jag att han kunde gett vissa av dem lite mer förtroende än vad han faktiskt gjort. Greenwood är kanske det mest tydliga exemplet. Men jag hoppas att han har cojones nog att starta Garner idag, och jag hoppas att Garner i sin tur axlar lite reellt ansvar i så fall. För helt ärligt, hoppas är det enda man kan göra dagar som denna.

Nu ska jag dra mig mot puben, och om inte United räddar dagen så blir det flaskan. Up the fucking Reds!