En käftsmäll i ett hårt, rött paket | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

”God jul” hälsade United från Vicarage Road i ett parallellt universum där bensodiazepiner är årets julklapp.

I detta universum blev det snarare en käftsmäll i ett hårt paket för fansen på plats och övriga röda runt om i världen.

Det har sett ut så här länge, när United mött bottenlag den här säsongen, men Watford på bortaplan var i hård konkurrens säsongens faktiska bottennapp.

Pinlig, är väl det ord som beskriver det bäst.

Topparna är höga och dalarna precis lika avgrundsdjupa i Solskjaers version av United.

Julmumma:

Ligans spelschema i dessa tider ger oss inte så lång tid att förbanna eländet vi fick bevittna i London. Ny match om några dagar igen och så fortsätter det ett tag (ni märker att jag får gräva djupt för att hitta någonting positivt här).
Pogbas genomskärare till Rashford i mitten av andra var i alla fall okej och hans samspel med Martial i slutskedet lindrade åtminstone för stunden, liksom hans service till Greenwood. Pogba var för övrigt lagets bäste spelare, vilket säger en hel del om både honom och hans lagkamrater. Och kanske kan hans comeback vara ljuset i detta decembermörker, som just nu känns som en mörk matta över hela tillvaron.

Avslagen och over-priced julmust:

Visst, vi vet att United har fått för sig att bli ett omställnings-kontrings-lag som inte kan dominera matcher och få med sig tre poäng. Men varje gång vi ställs mot ett på papperet sämre lag är det fascinerande att se hur lite, om ens några, framsteg som sker. Upp med bollen på offensiv planhalva, passa runt lite, bli av med bollen. Upprepa. I all evinnerlighet.
Sen Pogba kom in skapade United en del lägen, men de skott som avlossades gick av någon outgrundlig med en magnetisk förmåga rakt mot gamle Unitedkeepern Ben Foster.
Juryn (jag och säkert en hel del av er) är fortfarande osäker på Harry Maguires betyg. Visst, han bidrar så klart till en ibland stabil defensiv, men samtidigt kan man ju kräva mer – både framåt och bakåt. Och varför i herrans namn står han på mittfältet och fördelar bollar i 85:e minuten, i 0-2-underläge? Varför skickas han inte upp i Watfords straffområde? Varför skickar han inte upp sig själv?

Mögliga julbordsrester:

David De Geas senaste säsonger har som bekant varit darrigare och fyllda med fler misstag än vi trodde var möjliga från Dave. Men missen mot Watford toppar alla fram till den.
United har just nu tagit FEM poäng totalt mot Wolverhampton, Watford, Everton, Crystal Palace, Southampton, West Ham, Aston Villa, Bournemouth, Sheffield United och Newcastle. 5 av 30 mot dessa storheter, alltså.
Jesse Lingard missade det där friläget som blev väldigt kostsamt i slutändan. Opta konstaterar också att 27-åringen nu spelat över 25 timmars ligafotboll sedan han gjorde vare sig ett mål eller en assist. Det är nästan svårare att misslyckas att producera poäng i den roll han har än att lyckas. Så hatten av.
Watford hade NOLL hemmavinster inför den här matchen. Watford ligger fortfarande sist i Premier League. Watford är ett lag United ska kunna vifta bort som en insekt (eller annat flygfä) utan att behöva ens ta fram frugsmällen. Som en polare skrev efter matchen i dag: ”Newcastle på samma poäng som United efter 18 omgångar. Overkligt.”.
Många är tillfällena de senaste säsongarna där man tänkt, och ibland skrivit, någonting i stil med: ”Visst har United uppträtt illa och tröttsamt och dåligt tidigare, men DET HÄR…”. Jag är där igen. Det här var bannemej botten nådd. Med nästan alla ”bästa” spelare från start, mot tabelljumbon … wow. Enda chansen i första halvlek kom via en turlig studs. Det är orimligt.

Sist:

Apropå Newcastle är det alltså ”The Battle for Eighth Place” på Old Trafford på Boxningsdagen. Vi vinner ”alltid” på annandagen, så då förstår ni varför jag är orolig.