Kampen om the fucking perch

Vilken vecka det varit, herregud. I fyra fantastiska dagar har vi toppat Premier League. Sådant som man förr i bättre tider tog för givet är nu små livsnödvändiga injektioner av hopp. Jag personligen har inte känt mig såhär hoppfull sedan Ole tog över som interim och vi drog den där vinnarstreaken på tio någonting matcher.

Matchen mot Burnley var 90 minuters tortyr. Personligen var jag ett vrak hela första halvlek och förbannade allt och alla i mitt liv typ. De skulle ju vara så jävla typsikt United post Fergie att inte ta den här chansen att gå upp i serieledning med tre poängs marginal. Guldläge liksom, ett formstarkt United mot ett notoriskt uselt Burnley. Och sen hade vi ju dessutom idioten Kevin Friend som gjorde sitt yttersta för att inte riskera att klassas som en av domarna som lever i Uniteds påstådda ficka. Helt ärligt, finns det någon tröttare diskussion än hur partiska Premier League-domarna är till vår fördel? Nu senast var det Jürgen Klopp som gjorde sitt allra bästa för att blåsa liv i den extremt uttjatade diskussionen om hur många straffar United får. Bitch please. Småklubbsmentaliteten personifierad, precis som majoriteten av hans föregångare.

Hur som helst, det märktes stor skillnad när vi kom ut till andra halvlek och då infann sig ändå ett någorlunda lugn åtminstone hos mig. Det var tydligt att Burnleyspelarna tröttnade ganska fort när United väl skruvade upp tempot. Och trots domarinsatsen från helvetet går vi segrande ur ännu en strid, denna gång tack vare mål från Paul Pogba. Jag ser mig själv som en av hans absolut största kritiker, men jag skulle älska att ha honom i klubben om han konsekvent höll samma kvalitet som han gjorde mot Burnley.

Det behövs väl inte heller någon påminnelse om hur mycket som står på spel idag. Det är alltid en av årets viktigaste dagar när vi åker till Anfield, eller när råttorna kommer till Old Trafford. Men idag möter vi Liverpool i en historisk, om än tidig, seriefinal och det måste ju ändå vara årtiondets match? Jag menar, när mötte vi Liverpool i ett riktigt toppmöte senast? Säsongen 08/09 tror jag, alltså 12 år sedan? Crazy.

Det är bara ett par timmar till avspark och jag ska ge er min elva lite kort. De Gea, givetvis. Shaw (fantastisk på sistone, keep up the good work min BFF), Maguire i mitten tillsammans med Bailly (som också gjort ett par riktigt bra matcher sedan han kom tillbaka från skadeuppehåll) och Wan-Bissaka, mest på grund av ohotad på sin position. Fred och McTominay centralt, mest för att McTominay gör sig bättre mot Liverpool som en något kvickare och mer rörlig pjäs än Matic, som annars var otroligt bra mot Burnley där vi kanske behövde lite mer tyngd och stabilitet. Pogba i rollen till vänster, Bruno centralt och Rashford till höger. Cavani längst fram. Drömmen vore ju att vinna med 0-1 på en feldömd straff som dunkas in av Bruno Penandes. Rakt in i Klopps dumma, fula ansikte. Där har ni mitt tips, för övrigt.

Men jag vet inte. Kanske sitter man här i januari med massa hybris och drömmar om saker som är ljusår bort från verkligheten. Som någon slags limbo mellan det fina som varit och det som aldrig kommer komma igen. Men fan, jag tror inte det. Den senaste veckan har varit något mer än top of the league-firande. Jag tror genuint, för första gången på åtta år att nu, äntligen är vi något på spåren. Matchen mot Burnley ingav kanske inget större självförtroende sett till hur det såg ut på planen, men samtidigt, de här uddamålssegrarna vi kommit undan med känns ju typiska för en titelvinnarsäsong. Vändningar, små marginaler och känslan av att vissa matcher bara är ”en dag på jobbet”. Vi kanske inte inte lyckas, i slutändan. Men från och med nu har vi allt i egna händer, och mer än så behövs inte.

UP. THE. FUCKING. REDS.