Det är svårt att hälsa trotjänare välkomna till Manchester United, av hyfsat lättförklarliga skäl. Det är lika svårt att ta farväl, fast av andra, lika lättförklarliga skäl. Om man inte visste att det var nya tider vet man det garanterat när Antonio Valencia är den tredje mest rutinerade spelaren i truppen. Flera har känts som inventarier i United, Ecuadors finest är inte en av dem.
En sådan tar vi i stället farväl av. För i dag är tiden kommen för att säga cheerio till Darren Fletcher. Den skotske landslagsmannens röst är garanterat saknad i United omklädningsrum, det vittnar om inte annat alla avskedshälsningar från lagkamraterna om:
Fletchers fantastiska kamp för att komma tillbaka efter tarmsjukdomen har det redan skrivits spaltmil om. Den kan vi avhandla med det enkla konstaterandet att han defied the odds, som britterna säger.
Istället tycker jag att vi ska minnas hur han gick frÃ¥n öknamnet ”Fergie’s son” till en av Uniteds allra viktigaste mittfältsdynamos under slutet av 2000-talet. Hur han gick frÃ¥n Roy Keanes ”I have no idea why everybody raved about him in Scotland” till ”we could’ve won against Barcelona if Fletch had been available”. Det är en resa som inte alla som fÃ¥r en trög start i det ständigt under Hubbleteleskopsögon granskade Manchester United fixar. Men Fletcher var speciell.
Skotten var aldrig – och kommer förstÃ¥s aldrig att bli – en world beater i ordets mer romantiska och flärdfulla betydelse. Däremot var han en Manchester United-spelare genom märg och ben. Han var en av anledningarna till att hans ”pappa” under flera Ã¥r inte sÃ¥g nÃ¥got pÃ¥ marknaden, till ett rimligt pris, som kunde ta över hans plats pÃ¥ mittfältet. Ett betyg sÃ¥ gott som nÃ¥got.
Fletcher var vad Eric Cantona nedlåtande kallade Didier Deschamps för – en vattenbärare. Men Cantona visste, precis som du och jag, att ett lag inte klara sig utan vätska. När Fletcher var som allra bäst såg han till att hålla tillförseln av H20 kontinuerlig, han höll de mer kreativa, offensiva krafternas depåer ständigt påfyllda. Han gjorde ofta Manchester United till ett bättre fotbollslag med honom än utan, framförallt i täta matcher mot jämbördigt motstånd. Ett betyg så gott som något.
Medan det blir en märklig – och inte särskilt emotsedd – känsla att se Danny W i det andra lagets matchställ på Old Trafford, blir det inte lika konstigt att se Fletcher i WBA. För medan Welbeck var, och är, en spelare som United skulle ha dragit stor nytta av den här säsongen så har Darren Fletchers dagar som på gränsen till given toppspelare i ett (tänkt) titelutmanarlag varit räknade ända sedan dagen han diagnosticerades. Att han lyckats spela till sig ett kontrakt med en klubb i den allra högsta ligan är ett kvitto på vilken tävingsinstinkt, envishet och fighting spirit han visat även utanför planen.
So cheerio the nou, and good luck, Darren!
