Andy Mitten såg som bekant John O’Shea uppfylla Gary Nevilles barndomsdröm från The Kop. Det har vår eminente medarbetare beskrivit på ett läsvärt och detaljrikt sätt i både böcker och artiklar. Det lät som ett helvete mitt i himmelriket och jag undrade hur man kunde välja att utsätta sig för något dylikt frivilligt.
Och så gjorde jag något liknande ändå.
Min barndomsvän Martin och jag är lika i mycket. Vi skrattar åt samma skämt, vi gillar samma kläder, samma musik och har spelat fotboll och tennis med varandra i nästan 30 år. På 1980-talet valde vi även att låta samma engelska fotbollsklubb greppa tag i våra unga hjärtan.
Den gemenskapen blev dock inte lika långvarig som resten av våra kulturella resor tillsammans genom årtiondena. Lite som hände då och då hos barn av den tiden – och säkert sker i dag då man hejar på Zlatan, inte hans lag – bytte han lag innan han hann skapa alltför starka känslomässiga band till förstavalet.
Så han lämnade United för Liverpool i skarven mot 1990-talet medan jag höll ut med de allt annat än ligatitelvinnande Manchesterpojkarna. Det blev ett val han kanske ångrar, jag har inte förhört om alltför ingående om detta faktum, medan jag med handen på hjärtat kan erkänna att jag inte ligger sömnlös över min envishet.
Våra olika preferenser var säkert en stor anledning till att det dröjde tills vi passerat de 30 innan vi gjorde vår första gemensamma resa till England. Då föll valet på Old Trafford och han ”tvingades” sitta på hemmasektion och se Rooneys två mål sänka hans lag i en 2-1-seger. Jag lovade där och då, utan att tänka mer på det, att ställa upp och se motsvarande möte på Anfield nästa gång.
Det dröjde drygt tre år innan vi for iväg tillsammans på nytt och gjorde slag i saken.
När man åker till Liverpool från Sverige flyger man vanligen tack och lov till Manchester först. Vilket på sitt sätt är en ytterst märklig resa. Först till himlen (bokstavligen), sen en annan sorts himmel (bildligen) och därefter till helvetet (bokstavligen). Jag har varit i Liverpool tidigare, men första gången var det en enda stor byggarbetsplats då staden av någon anledning utnämnts till Årets kulturhuvuvdstad i Europa och i fjol då jag gjorde en snabbvisit i samband med U21-mötet mellan lagen. Nu skulle jag spendera drygt två dagar och tre nätter där.
Brrr.
Det vore synd, skam och ren och skär lögn att påstå att jag blivit förälskad i staden efter att jag förärat den med ytterligare ett besök. Men det är banne mig inte mitt fel. Staden gör sig verkligen inte lätt att tycka om, och det är inte bara för att Liverpool FC huserar här. Vattnet smakar synnerligen illa, man blir kallad bög om man inte lyssnar direkt på strippklubbsinkastarnas uppmaningar, det finns noll logik i stadsplaneringen, tidningsförsäljarna verkar ha blivit utrotade samtidigt med snabbmatshandlarna och ingen, absolut ingen, verkar ha tagit tid på sig att berätta för befolkningen att det finns rengöringsmedel som antingen inte luktar alls eller luktar gott.
Vi spenderade de två första nätterna på ett hotell på andra sidan Albert Dock. Då menar jag andra sidan A5306 och inte Mersey. En helt okej byggnad (fylld av norrmän, vilket drar upp betyget lite), men som vanligt på låg-medelklass-engelska hotell så är rummet nästan helt i avsaknad av förvaring. I stället för att sätta upp krokar på väggarna för att hänga upp ytterkläder på så väljer man att ha väggen helt kal. En liten garderob gick tack och lov att lokalisera (vilket faktiskt var 100 procent fler än vad Park Radisson i Manchester kunde uppbåda).
Men det var inte för att beundra byggnader, kallas gay och betygsätta hotellrum som jag främst var på Merseyside för att fördriva tiden med. Jag var ju där för att se min polares hjärta krossas på första parkett.
Oavsett hur det skulle gå skulle det ju inte vara en optimal upplevelse för en Unitedsupporters välbefinnande. Skulle Liverpool vinna – döden. Skulle United vinna – döden, fast av ett helt annat slag.
Och matchen blev exakt så jobbig som jag hade hoppats på.
Vi inledde söndagen – i solskenet, där levererades det i alla fall från Liverpoolsk sida! – med att byta hotell och välja fötterna som transportmedel mot Anfield. Alla ni som gått från centrum i Liverpool ut mot arenan vet att det inte är ett kulturellt minne som stannar med en för resten av livet. När vi plötsligt, out of nowhere, såg konturerna av arenan blev dock Martin (surprise, surprise!) aningen exalterad. Senast han var på plats hade det varit november, mörkt och regn (surprise, surprise!) så nu fick han chansen att uppleva hur det är att närma sig sitt hjärtas hjärta, så att säga, i solsken och värme. Han verkade gilla det. Själv fokuserade jag blint på att hitta biljettuthämtningen. Det var den nivån av känslosvall jag bar inom mig. Men jag kan förstå honom, då jag minns första gången jag såg Old Trafford torna upp sig. Det är till skillnad från vår precis avklarade promenad ett minne jag alltid bär med mig.
För att verkligen gå all in som den Unitedsupporter inkognito som jag för dagen var tog jag rygg på honom in på en Liverpoolpub. Det tog plats som nummer två i kategorin märkliga erfarenheter jag bär med mig från den här resan. Det spelades ni-vet-vilken-låt i högtalarna på repeat och det hetsades i högtalarna från någon lirare som också utbrast ”I really hope we don’t have any Manchester United fans in here”. Till höger och vänster om mig satt Gerrardtröjor och spekulerade i hur mycket Liverpool skulle vinna med. Jag log och dog samtidigt inombords.
Det skulle snart bli både värre och bättre.
När vi tagit oss hela vägen in i lejonets kula och hittat vår rad, ett Mikael Silvestre-inkast från mina riktiga bröder i Unitedklacken, var det som att jag kände ett tvång att koppla bort känslorna och koppla på min journalistiska ådra. Det var min enda utväg. Hade jag varit det minsta religiös hade jag sett det som följde som samma prövning som Abraham utsattes för när gud befallde honom att döda sin förstfödde son Isak för att bevisa sin kärlek till honom (en helt logisk begäran, för övrigt).
Medan bandspelarens fyrkanaliga inspelning av Gerry & The Pacemakers ekade över arenan satt jag ned och funderade på om det var tyst från kommentatorshåll i rutan hemma i Viasat Sport (det var det så klart, visade de sig). När spelarna kom in och matchen sparkade igång hade jag uppenbara problem med att låta journalisten på ena axeln behålla övertaget på supportern på andra sidan. Att det skulle vara svårt hade jag misstänkt, men jag kunde inte föreställa mig vad som följde. Varken på planen eller i mitt inre.
När Juan Mata smekte in 1-0: Puls på 170 inombords och skakande händer. Utåt: ”Har någon sett mitt glas med vatten som jag ställde här någonstans?”. När Atkinson plockade upp det röda och Gerrard lufsade av gräset innan han knappt kommit in på det satt jag och tryckte in tumnageln i handflatan för att inte av misstag och skadeglädje lyfta upp händerna och vinka adjö. Det är ingen enkelt match att försöka trycka ned naturliga reaktioner. När Juan Mata cyklade in 2-0 nåddes max av vad en mänsklig kropp klarar av: Blodtryck på 200 genom 140 och euforisk svimningskänsla inombords. Utåt: Som om jag satt och läste dödsannonserna till morgonkaffet. Min egen var en av dom.
Sista halvtimmen var också rent av vedervärdig. Det var hemskt redan innan Carricks ålder för ett ögonblick syntes och De Gea lämnade första stolpen ren åt den gamle cityanfallaren att hitta. Magen vred sig i plågor, tankarna på en historisk och oförglömlig Liverpoolcomeback cirkulerade i hjärnan och tiden gick så långsamt, så långsamt.
”Vad fort tiden går” suckade Martin bredvid mig.
”Håll käften, den går ju så sakta att den nästan går baklänges”, tänkte jag.
Hade Rooney varit en straffskytt av rang och dunkat in 3-1 framför oss hade jag nog faktiskt exploderat på riktigt.
När Skrtel strax därefter helt naturligt följde i sin kaptens fotspår och satte benet i De Gea och matchen blåstes av i tumultet som följde ville jag bara skrika rakt ut av glädje. Jag ville kramas, kyssas, hångla med allt och alla och bara få ut alla känslor som stormade inom mig. Vad jag gjorde i stället? Jag reste mig sakta, strosade försiktigt iväg med lämmeltåget av nedslagna Liverpoolfans ut från Anfield med Unitedklackens lyckorusiga pekande och sjungande mot oss. Jag svarade dem snabbt med ett enda brett leende innan jag mindes var jag var.
Det var enda gången, tror jag, som någon kunde ha avslöjat att mitt hjärta klappade snabbare för Daley Blind än för Mamadou Sakho.
Om 5-kilometerspasset för att ta sig till arenan glömdes snabbt så var skillnaden jämfört med hemresan ungefär som att jämföra en potentiell Golgatavandring med att gå till TV4-huset för att skrapa en trisslott i direktsändning.
Problemet med returfärden var att även den var fylld av Liverpoolsupportrar. Ni som sett engelska fotbollsfans, speciellt i ett besviket tillstånd, vet att det inte är läge att gå fram till – eller ens gå bakom eller framför – dem och vråla om ett annat lags lyckade besök på deras arena. Framförallt inte om gästerna kommer från Manchester.
Martin försökte läka sitt hjärta någorlunda genom att göra ytterligare ett nedslag i Liverpoolshopen inne i centrum. Så jag gick sista biten mot hotellet ensam och fortsatte min kamp för att behålla glädjen inombords och på så sätt överleva resan utan fysiska men. Jag tänkte på scenen från Braveheart när William Wallace och hans polare gömt långa spjut bakom sin frontlinje för att överraska engelsmännens ridande soldater som kommer i full karriär mot dem. Wallaces rop ”hooooold” och ”hoooooold” följde mig den sista biten till hotellet och först när jag kommit upp till rum 322 på Indigo kunde jag släppa ut allt.
Och då skakade rutorna.
Den känslomässiga arkebuseringen var över.
På hemresan bar jag Unitedkläder igen. Ingen sa något förrän jag kom till passkontrollen på Arlanda.
”Snygg tröja” sa tulltjänstemannen och log.
Jag log tillbaka och tänkte ”Det var fanimej värt det. Aldrig mer.”
