Embed from Getty Images
Tänk att det om bara några dagar är två år sedan Den Gamle lämnade oss i sticket. Tiden med honom hostande, tuggummituggande och huvudskakande på läktaren istället för på bänken har varit den mest utmanande för oss sedan åren som föregick Lee Martins avgörande mot Crystal Palace.
Inte sedan slutet av 1980-talet har United gått två säsonger i rad utan att vinna något av ligan, FA-cupen, ligacupen eller Champions League. Förrän nu. Vi kan, om vi vore desperata, klamra oss fast vid Moyes Communitysköld för att försöka behålla ansiktet. Men det är vi inte. Så det gör vi inte. Vi accepterar att det här är verkligheten och så ser vi till att det inte kommer i närheten av samma trofétorka som existerade mellan 1985 och 1990.
Både på och utanför planen – en mening jag kanske skrivit 980 gånger – har United utan Fergie fortsatt att vara i rubrikerna vilket visar vilken enorm maskin klubben är. Både trots och tack vare de blodsugande jänkarna som lyckats skaffa våffelpulvertillverkare från Färöarna att sponsra klubben med stålar som man själv stoppat i fickorna.
Då det häromdagen var på dagen ett år sedan efter fas 1 misslyckades och Jimmy Lumsden tvingades ut i arbetslöshet tycker jag att det är passande att lista (alla älskar ju listor!) både de lyckosmällar och bedrövelser vi genomlevt efter hamnarbetarsonens pension.
Ljuset
1) Revanschen mot grannarna!
Have that! Have that! Have that! Have that!
2) Överkörningen på Anfield!
Aldrig tidigare hade jag upplevt sån eufori inombords utan att släppa ut den ur mitt inre. En bicycleta i fejset på Anfieldfansen och jag var tyst. Kaptenen kommer in, gör 40 sekunder får rött och går av planen – och jag var tyst. Men mitt inres vrål nådde högre på decibelskalan än när Monica Seles stönade sig upp till världseliten.
3) Evra på Allianz Arena!
Efter att genomlidit så jävla mycket och varit så oerhört nederlagstippade fick vi under en knapp minut vråla ut all glädje, allt hopp, all frustration när lille Pat dunkade in sitt karriärs vackraste mål.
4) 3-0 på Olympiakos!
Det må inte ha varit en skräll att United besegrade grekerna med 3-0. Inte om vi snackat vilken annan säsong som helst innan 2013-14. Nu kom United och Moyes till spel med en hel bataljon med Spartasoldaters bajonetter och svärd mot strupen.
Då stod Robin van Persie för karriärens sista hattrick och gav därmed förutsättningar för sekunderna av naiv förhoppning i München ovan.
5) Femman i Tyskland!
Det är mycket positivt som är lätt att glömma bland allt elände under Moyes, men denna uppvisning kommer att finnas kvar länge i mitt minne. Inte bara för att det var i Tyskland, i Champions League och 5-0 – utan för att det var under just Moyes. It came out of nowhere! Wayne Rooney var så där magisk som han kan vara och The Wizard från Wales dominerade som 40-åring på mittfältet på den högsta nivån i Europa.
Matchen är även minnesvärd av en annan anledning: Det var sista gången Anderson var på planen när Manchester United gjorde mål.
Och för målspottarduon Jonny Evans och Antonio Valencia har sedan dess mäktat med varsitt mål ytterligare på 512 dagar.
Mörkret
1) Those Blue Bastards.
Yep, det var till och med värre under Fergies upplopp, men det tar inte bort den djupa känsla av uppgivenhet och tomhet som de här derbymatcherna obarmhärtigt tryckte ned i våra hjärtan.
2) Slakten från MK Dons sida.
Jag vidhåller att det är den sämsta insats jag sett ett Manchester United göra. Ever. Och det är fortfarande lika beklämmande och förbluffande att van Gaal kastade bort en titelchans så lättvindigt. Frågan är varför? Underskattning? Gett sig fan på att ta ner United i Marianergraven för att göra en så lång och imponerande uppstigning som möjligt?
3) Överkörda av Liverpool. PÃ¥ hemmaplan.Â
Matchen som egentligen var droppen i Moyeskarriären även om det dröjde ytterligare några veckor innan han till slut erhöll det oundvikligt gråa papperet från Ed Woodward.
4) Den grekiska tragedin.
0-2 i Aten var nästan i MK Dons-facket av uselhet. Minns illamåendet i mig framför dumburken.
5) 1-2 mot Swansea.
Så kom vi då till ligastart med nya spelare, ny succémanager och en nystart i tankarna. Och förlorar mot Swansea. Hemma. Igen. Mörkret. Usch, vilken start. Och 5 poäng på första 5 förstörde säsongen. Med en vettigare start och friskare arbetstagare hade vi faktiskt kunnat utmana Chelsea på allvar.
6) Hjärnkrampen mot Leicester.
3-1 och drömmål förvandlades till 3-5 och mardröm i ett av de värsta rasen jag sett United drabbas av. Kanske det värsta. Vi ledde visserligen med 5-2 mot WBA i Fergies sista match – med ynka tio kvar – men det var ju en betydelselös match på planen.
7) Fulham & The Crosses We’d Bear.
81.
Klippen är förstås inte en fullkomlig lista av toppar och dalar och ni är som vanligt välkomna att fylla på med egna minnen och förslag i kommentarsfältet!