Arkiv | Moyes

”Anderson? Han fyller på vattenflaskorna där borta”

“Every club where I have been, I’ve struggled for the first three months. After that, they [the players] know what I want – how I am as a human being and also a manager, because I am very direct”

Han ångrar det där första uttalandet som gjordes under Uniteds försäsongsturné. Häromdagen sa han:

”I have said it was very stupid to say three months because then you [media] are only talking about three months. It is always the performance that counts, but the performance always goes up and down. Then we rise. When that date is, or what that match is, depends.”

Så tre månader blev helt plötsligt tre år:

”Every team can win, you have your hopes, but I do think there are stronger teams now in the world. We have to make a team. That is why I have a period of three years. I hope we can fulfil that dream that we have together.”

Tre år är dock bisarrt att kräva, så bloggen kör en snabbkoll på hur hans första tre månader i engelsk fotboll påverkat förra säsongens sjuor. Jag ba’ kör:

Förbättringar:

  • Publikvänligare! Jag ser hellre 3-5 mot Leicester än 0-1 mot Everton. Jag ser hellre gung ho-attacker än nonsensspel utan hjärta, tempo och fantasi. Jag ser hellre Angel Di Maria än Tom Cleverley.
  • Anfallsspelet! Gåshuden är tillbaka i klubben.
  • Presskonferenserna! Bra mycket roligare än både Fergies och Moyes.
  • Petningarna! Ashley Young och Antonio Valencia har varit perifera figurer under stor del av hösten. Long may it continue.

Status quo:

  • Utanför topp 4. Jag tippade oss som femma inför säsongen. Jag hoppas fortfarande få revidera det, men jag ser fortfarande ingen anledning att göra det.
  • Ojämnheten under matcherna. Formidabel anfallsfotboll såg vi inte så mycket av under fjolåret, men vi såg i alla fall en stundtals fin offensiv mixas med bedrövlig defensiv. Precis som i höst.
  • Skadesituationen. Den anpassade han sig till snabbt.

Försämringar:

  • Försvarsspelet. Sämst sedan 1970-talet. Förhoppningsvis kan Rojo–Jones få lite tid tillsammans innan någon av dom – eller båda – bärs ut på bår.
  • Bortaspelet. Under Moyes var United bäst i ligan. Under LvG har vi fortfarande inte vunnit och det har inte varit motstånd från universums främsta fotbollsföreningar som vi stött på hittills.
  • RvP-Mata-Rooney. Alla tre har varit ännu sämre med holländaren vid rodret än de var under Moyes. Varför?
  • Ligacupdebaclet. Moyes tog United till en semifinal, där United visserligen skämde ut sig, men LvG skickade ut ett C-lag mot MK Dons och ryckte sedan på axlarna efter klubbens sämsta insats i mannaminne. Obegripligt med tanke på de få matchtillfällen som ges under säsongen.

Frågetecken:

  • 3-5-2-experimentet. Vad handlade det om egentligen? Var det värt det? Om nu United saknade spelare för att spela ett annat system, var det verkligen bara Ángel Di Maria och Daley Blind som var skillnaden på en trebackslinje och en fyrbacksdito? Eller?
  • Taktiken överlag. Var tänker LvG landa? Ska han fortsätta använda diamanten eller gå till 4-5-1 som senast? Eller blanda och ge beroende på motstånd?
  • Varför lyfte han fram att Rooney var ”opetbar”? Vilket syfte tjänar det?
  • Adnan Januzaj fick sin första start med det legendariska numret på ryggen i måndags, men tidigare har han varit på väg ner i frysboxen. Hur ser belgarens framtid ut i LvG:s trupp?

* En jämförelse med Moyes och Sir Alex blir inte riktigt rättvis eftersom det handlar om matcher som hamnat i olika skeden av säsongen och därmed varit helt betydelselösa, men jag gör den ändå och då med Fergies sista säsong. Blir dock bara fem matcher eftersom United mött tre nykomlingar i höst. Jag tycker också att jämförelsen kan vara intressant.

Swansea (h)

Sir Alex: 2-1

Moyes: 2-0

LvG: 1-2

Sunderland (b)

Sir Alex: 1-0

Moyes: 2-1

LvG: 1-1

West Ham (h)

Sir Alex: 1-0

Moyes: 3-1

LvG: 2-1.

Everton (h) 

Sir Alex: 2-0

Moyes: 0-1

LvG: 2-1.

WBA (b) 

Sir Alex: 5-5.

Moyes: 3-0

LvG: 2-2.

Totalt:

1) Sir Alex 13 poäng, 11-6 i målskillnad.

2) Moyes 12 poäng, 10-3

3) LvG 8 poäng, 8-7

Holländaren är alltså överlägset sämst, resultatmässigt. Moyes grejade 0-0 mot Chelsea förra hösten, Fergie förlorade med 0-1 på sitt upplopp (seriesegern var då i hamn).

* Men det mest intressanta inför Chelsea (…it is-texten kommer på söndag) är en spelare som inte är Manchester Unitedspelare. Barcakeepern Victor Valdés är på Carrington och tränar för att ”komma tillbaka i form” efter sin korsbandsskada. Louis van Gaal verkar ha a thing för korsbandsrekonstruerade lirare med tanke på att Valdés gör Falcao sällskap bara i höst. Med tanke på att mitt ena knä fortfarande smärtar och gör sig påmint varje dag, fem år efter skadan, uppskattar jag Aloysius fetisch.

Det är dock en aningen underlig situation med tanke på att vi redan har ligans bäste målvakt och att Valdés bara är 32 år. Spanjoren borde rimligen ha minst fyra-fem år i Europatoppen – vilket är detsamma som världstoppen – och att då komma till Manchester för att vara andrekeeper verkar märkligt. Liksom hans val att ta sitt pick och pack och dra till Old Trafford för att slipa på det sista innan comebacken. Finns det inga klubbar närmare hans hem? Hmmm.

Dock så är det tyvärr rimligt att anta att David De Gea en dag tar sitt pick och pack och återvänder till Medelhavet, men frågan är om det verkligen sker förr snarare än senare? Tja, som jag skrev tidigare så har spekulationerna om ett nytt kontrakt för DDG pågått i över ett år, men faktum är att han fortfarande inte förlängt. Hans kontrakt rinner ut om ett och ett halvt år och det börjar brinna i knutarna för United.

Skulle Valdés då hålla som #1 på Old Trafford?

Sannolikt. Jag höll länge honom väldigt lågt på min lista över toppväktare, men de senare säsongerna på Camp Nou imponerade på mig. Han har slutat, nästan, med sina galenskaper och blivit en stabil keeper på en hög nivå. Invändningen kan vara att han nått framgångar i ett lag som haft bollen 80 procent av matchtiden. Det ställer dock kanske ännu högre krav på en målvakt, så den köper jag inte.

Skulle jag då föredra Valdés som #1 på Old Trafford?

No way. Men jag föredrog inte heller Ronald på Bernabeu. Då fick vi Antonio Valencia i stället. Det här är motsvarande byte, typ. Och ja, han är bättre än Ben Amos. Och Anders Lindegaard. Oavsett om knärehaben blir fiasko eller inte.

* Som jag plitade ner i början av september är Manchester United inte längre det det en gång var. Spelare kom och spelare gick på ett sätt vi aldrig upplevt tidigare. Hur det gått för våra nyförvärv har vi koll på, men hur har det egentligen fungerat för de som försvann från OT? Det är egentligen ett ämne för ett enskilt blogginlägg, men eftersom jag är uppe i varv kommer det som en avslutning här.

Bebe – Benfica. 

Jorge Jesus, hans nye manager i Portugal, tror att Bebe kan bli en ny Nemanja Matic och en dag återvända till England. Joråsåatte. Kanske kan börja med att få ens hoppa in från Benficabänken först.

Alexander Büttner – Dynamo Moskva.

Stekaren som fick en oförglömlig tid i norra England hänger numera i Ryssland och sa i en intervju nyligen att ”allt de vill prata om är United” och syftade då både på lagkamraterna, sponsorerna och fansen. Büttner är ordinarie i Dinamo som just nu är trea i ligan efter Zenit och CSKA.

Tom Cleverley – Aston Villa.

Lämnade hatarna i Manchester för Birmingham och Roy Keanes ledarskap. Har väl gått sådär för The Brand, han står fortfarande och stampar på ungefär samma fläck som i United. Förhoppningsvis kan han ta nästa kliv där.

Charne Ekangamene – Zulte-Waregem.

Mittfältaren hänger i högsta belgiska ligan och är ordinarie i ett jumbolag. Utvisad för några veckor sedan.

Patrice Evra – Juventus.

Serie A är 2010-talets motsvarighet till skotska Premier League och Juventus leder som väntat ligan med Evra som given på vänsterbacken. De gånger jag sett honom har han sett ut precis som 2013-14 års Patrice Evra. Inga konstigheter.

Angelo Henriquez – Dinamo Zagreb.

20-åringen gör succé i serieledande Dinamo och spottar in mål. Vi fick i alla fall se honom på Friends förra säsongen, men frågan är om chilenaren åker på någon mer försäsong med United. Jag tvivlar starkt.

Javier Hernandez – Real Madrid.

Bänken är varmare i Spanien för vår – han är fortfarande vår – lille ärta. Och här kan han faktiskt vinna någonting igen, så flytten är på många sätt logisk. Tre mål so far.

Shinji Kagawa – Borussia Dortmund.

Det lilla spelgeniet återvände till platsen för genombrottet. Dortmunds säsongsstart i Bundesliga har varit bedrövlig och Kagawa har – efter en succécomeback – knappast rört fansen till tårar med sitt spel.

Michael Keane – Burnley.

Den yngre av bröderna Keane har fått fyra minuters speltid under Sean Dyche. Oklart hur LvG ser på hans framtid, men det är inte särskilt troligt att den finns på Old Trafford. Keane blir visserligen bara 22 år i januari, ingen ålder för en central back, men med tanke på att LvG bör handla på den positionen antingen i januari eller i sommar – eller både och – är Keane nog långt ner på listan. Det hjälper knappast att han är bänkad i Burnley.

Federico Macheda – Cardiff.

Hittade äntligen sin nivå, Championship, och även i Cardiff har italienaren varit helt okej. Mål i sina två senaste matcher och totalt fyra mål på fem avslut på mål under säsongen. Kul för’n.

Davide Petrucci – Cluj.

Drog till Rumänien efter en skadehelvetisk tid i Manchester. Italienaren gjorde faktiskt inte en enda minut för A-laget under sina år där. I Dracula country har det inte börjat succéartat heller med bara 17 minuters speltid hittills.

Nick Powell – Leicester City.

Här snackar vi om en karriär som stagnerat. Gjorde sannolikt sin sista Manchester Unitedmatch i förnedringen mot MK Dons. Visserligen bara utlånad till Leicester, men jag har svårt att se Powell komma tillbaka. Han platsar inte ens i The Foxes utan har hittills hängt med klubbens U21-lag och han väntar fortfarande på Premier League-minuter i år.

Tom Lawrence – Leicester.

Precis som Powell har Lawrence fått nöja sig med U21-spel. Kan till skillnad från fyllechaffisen trösta sig med att vara med i Wales landslagstrupp.

Nani – Sporting Club.

Precis som Kagawa valde Nani att ta ett säkert kort och valde bekanta hjulspår. I Portugal har det gått bra för den lynnige yttern och Sporting är fortfarande obesegrat i ligan medan Nani satt några fullträffar både i inhemska spelet och i Champions.

Guillermo Varela – Real Madrid Castilla.

Överraskande köp av United – överraskande försäljning till Reals utbildningslag. Där har uruguayanen lirat sju matcher

Daniel Welbeck – Arsenal.

Upp och ned, som väntat. Precis som hela Arsenal. Också som väntat. Welbeck är dock till skillnad från Mario Balotelli ett fynd.

Wilfried Zaha – Crystal Palace.

En tredje Unitedspelare som valt att starta om i den klubb där det en gång började på allvar. Fergies sista köp har faktiskt gjort ett PL-mål, men är inte en given startspelare ens i Crystal Palace längre. Ska bli ytterst intressant att se vart den här karriären tar vägen.

Rio Ferdinand – QPR.

Det har gått snabbt utför för en av världens främsta mittbackar. För dålig för QPR till och med, vilket styrelsen också tyckte men lät sig övertalas av tidernas Wheeler Dealer som köpte sin gamle favorit.

Nemanja Vidic – Inter.

Fick en mardrömsstart i Inter med orsakade straffar och utvisningar and all that. Det har inte blivit särskilt mycket bättre för serben som får utstå mycket kritik i Milano. Det var ju meningen att han skulle styra upp Inters försvar – det har inte Vida gjort då hans nya svartblåa klubb släppt in flest mål av de 14 första lagenRyktas till och med om en flytt redan i januari. Till England igen? Tja, man vet aldrig i fotbollsvärlden.

0 | LvG, Moyes, Rykten, Sir Alex | permalänk

And it goes on and on and on …

Krossade sviter och historiska händelser – David Moyes körde en remarkabel motorsåg genom Manchester Uniteds historia under sin sejour i klubben. Och Louis van Gaal är inte den som är den utan han har tagit rygg på skotten. Här är vad som hänt sedan Sir Alex tackade för sig och sålde vinsamlingar i stället för att ta hem titlar. Det är ingen vacker läsning.

David Moyes facit:

  • 64 – lägsta antalet poäng i Premier League-historien.
  • 1995 – för första gången på 19 år missade United Champions League.
  • 7 – flest hemmaförluster sedan säsongen 1973-74.
  • 3 i rad – för första gången sedan 2001 förlorade United tre matcher i följd.
  • Första hemmaförlusten någonsin mot Swansea.
  • Första hemmaförlusten mot Newcastle sedan 1972.
  • Första hemmaförlusten mot West Brom sedan 1978.
  • Första ligaförlusten mot Stoke sedan 1984.
  • Dzeko – första gången United släppte in ett mål i första minuten.
  • 3×2 – första gången Everton, city och Liverpool besegrat United hemma och borta i PL-historien.
  • Första gången Everton besegrat United hemma och borta sedan 1969-70.
  • Första gången Everton och Liverpool någonsin vunnit hemma och borta mot United under samma säsong.
  • 1,68 – sämsta målsnittet framåt sedan 2004-05.
  • 1,53 – sämsta målsnittet på Old Trafford sedan 1989-90.
  • 1,68 – sämsta poängsnittet i ligan sedan 1990-91.

Louis van Gaal facit: 

  • 3-5 mot Leicester – första gången i Premier League som United tappar en ledning till förlust.
  • Första bortaförlusten mot Leicester sedan 1984.
  • Första hemmaförlusten mot Swansea i ligan. Ever.
  • 5 – tillsammans med Giggs är United uppe i fem raka bortamatcher utan seger. För första gången sedan 2001. Och det är det sämsta resultatet sedan 1996 då United misslyckades att vinna sex i rad.
  • 5 – fem poäng på de fem första matcherna är sämsta säsongsstarten i Premier League-historien.
  • 4 – första gången i PL som United släpper in fyra eller fler mål mot ett uppflyttat lag.

Det går säkert att hitta fler punkter, men det här får banne mej räcka. Vi är ju inte inne i oktober än!

Så är det. Och allt känns precis lika jävla illa i dag som i går. Fixar vi en pinne på lördag? Vad tror ni?

2 | LvG, Moyes, United | permalänk

Nu är det som det ska vara

jones

Louis van Gaal skred in på podiet och vips så var det som att slussas tillbaka till tiden pre-Moyes. Han var allt det en Manchester United-manager ska vara, han var allt det David Moyes inte var. Nu ska jag inte raljera alltför mycket i jämförelserna med skotten, utan vi väljer att köra en enda:

Moyes sa: ”As you imagined the blood drained from my face and I was really shocked.” apropå första snacket med Fergie.

Louis van Gaal sa så här på frågan om han pratat med Fergie: ”He called to congratulate me.”

Vår första ”riktigt” utländske manager bjöd sedan på hela sin personlighet på sin underbart egensnickrade engelska, som inte är tillnärmelsevis lika bra som holländare brukar bjuda på. Efter att ha presenterats av Uniteds presskvinna med orden ”nu ska Louis van Gaal berätta hur fantastiskt glad han är över att träna Manchester United” så var det en one man show. Han skämtade, pikade, drog fram nyheter, smörade för klubben, dumförklarade journalister (än så länge lite med glimten i ögat) och var allmänt bara Louis van Gaal.

När de första ryktena dök upp om att LvG var in line att ta över the business that is Manchester United var jag ytterst tveksam. Men, för att fatta mig kort, det är jag inte längre. Nu är det som det ska vara.

Jag satt som förtrollad. Det finns så många analyser och reflektioner att göra efter den här att jag inte hinner göra alla. Jag väljer dock med omsorg:

  1. Hans engelska, ja. Han beskriver United som den största klubben eftersom den är ”world known wide”.
  2. ”That’s always the question and that’s what I’ve explained already” fick Daily Mirrors David McDonnell i fejset på frågan om det var realistiskt att tro att United skulle sikta mot titeln. I fejset.
  3. All the players are possible candidate” var hans mest diplomatiska svar på frågan om kaptensbindeln.
  4. Hans tillägg med ”I believe” när han pratar om jobb för Phil Neville är talande.
  5. Frågan om han hade funderat på en semester efter VM innan han tog över United gav kanske det mest mångsidiga ansiktet av LvG. Först drog han några upprepningar om vilka lag han varit i (skryt), sen pekade han på holländska journalister som han påstod skrev att Nederländerna inte alls är en stark liga (koll på läget) och därefter frågade han om frågan igen (humor) för att avsluta med ”This is a holiday for me” (självförtroende).
  6. När han ska beskriva sin coachstil börjar han med ”democratic” för att följa upp med, ja vad: ”emphasis”? Nej. ”Empathy”? Nej. ”Empathetic”? Yep. Och så blicken efter meningen ”that’s the key of my personality” (11.50 in) säger en hel del om hur säker han är på sig själv.
  7. ”They are very excited to meet me”. Haha.
  8. Han nappar inte på Rooney-fisket. Drar upp Seedorf i stället. Skickligt och kanskte lite talande om vad han anser om Wayne.
  9. Det snackades inte ett ord om hur spelschemat såg ut för Uniteds del i början av säsongen.

I morgon far holländaren över Atlanten igen, denna gång med ett annat gäng än Daley Blind och Bruno Martins. Den här gången är Bébé och Anderson med. Då får vi se vad vi han är gjord av, Lollo.

* För er som trots allt vill återuppleva Mr. Moyes första pk som Unitedmanager – here it is:

Skrev så här efter det: ”Gamle Dave gjorde som helhet ett nervöst (till en början i alla fall och det hade varje person i detta universum varit i samma position), professionellt och sympatiskt intryck.”

Det smärtar mig lite att Fergie lämnade Moyes i sticket med Rooney. Det går inte mer än knappt sju minuter in på hans första presskonferens som manager för den finaste fotbollsklubb som existerat innan han börjar få frågor om Rooneys framtid. Det var bedrövligt av Alexander (och Rooney så klart). Och så snackas det givetvis väldigt mycket Sir Alex. Det gjorde det inte på LvG:s pk, eftersom han hade haft just Moyes före sig.

Och efter tio minuter gick man över till Nemanja. Som kallade den nye bossen för ”David” och den förre för ”manager”.

Det var alltid lättare att komma in som andranamn efter den gamle hamnarbetarsonen.

* Här har ni för övrigt en lathund att se över om ni råkar vara intresserade av hur man som journalist ska bete sig i LvG:s närhet. Otroligt rolig.

0 | LvG, Moyes | permalänk

The Welsh One

fra

David Moyes.

Ryan Giggs.

En ny, möjligen kort, era började i dag då Ryan Giggs mötte världspressen för första gången som Manchester United-manager. Nu släpper vi fokus nästan helt på David Moyes och väljer att kasta ögon och meningar mot den gamle svägerskeförföraren. Som gick ut stenhårt, passionerat och som den Manchester United-fan han är. På tio minuter installerade han mer framtidstro, mer optimism och högre krav än Moyes gjort det senaste halvåret.

”I want players to play with passion, speed, tempo and be brave with imagination, all the things that are expected of a Manchester United player.

”To work hard but, most of all, enjoy it. As a player I know if I’m enjoying the game I can express myself a lot more and that’s what I’ll be doing with the team tomorrow.

”It’s been a frustrating season for everyone. We win together and lose together and in these remaining four games, I want to bring the positivity back.

”Three home games at Old Trafford, where the home form hasn’t been great, and I want to see goals, tackles, players taking players on and getting the crowd up. I want the passion that should come with being a Manchester United player.”

Om hans företrädare på posten föll på utebliven respekt och uteblivna resultat så kan inte bilan falla över Giggs nacke för det förstnämnda. Han är den mest dekorerade fotbollsspelaren i Storbritanniens historia och skulle kunna i princip fylla omklädningsrummet med utmärkelser från 1991 och framåt. Här finns det inte utrymme att visa sitt missnöja, stånka och tala bakom ryggen. Han må visa en mjuk och fredlig fasad utåt, men vi som följt honom i snart 25 år vet dels vilken vinnarskalle det sitter mellan de walesiska axlarna och dels att humöret inte bara består i practical jokes tillsammans med Nicky Butt. 40-åringen har själv drabbats och sett otaliga lagkamrater utsättas för fotbollsvärldens mest berömda hårtork under två årtionden. Det är klart att det smittat av sig.

Gamle försvarsspelaren David Moyes förespråkade en stark defensiv fotboll, vilket vi fick se allra bästa prov på under mötena med Bayern där United från början parkerade spårvagnar framför Big Dave. Gamle wingern Ryan Giggs kan inte göra annat än att förespråka en stark offensiv. Med tanke på att United gör sin målsvagaste säsong på Old Trafford på 25 år ges inte den blivande Sir någon annan möjlighet än att satsa hela sitt artilleri mot Norwich. Han vet heller ingenting annat än att gå mot motståndarstruparna gång på gång, om det inte är tiki-taka-motstånd, vilket kanariefåglarna inte hinner förvandlas till på några dagar. Hans inställning visade sig också vid hans första framträdande som Unitedmanager:

”My message to the players has been that I trust them. I told them to go and score goals and entertain. That’s my philosophy”

Mellan raderna kunde även en blind person utläsa vad han tyckt om Moyes sätt att jobba med klubben. Frågan är hur mycket annorlunda han tänker arbeta, dels spelarmässigt och dels taktikmässigt, jämfört med företrädaren. Giggs kan knappast själv, som gammal vänsterytter, var särskilt förtjust i Ashley Young till exempel medan en spelare som Nani mycket väl kan få ny fart under sina orange dojjor. Fellaini? Inte riktigt en Giggsspelare, va?

Det gamla gardet kan inte skylla på någonting om de inte presterar under sin interim manager. Inga ursäkter, inga bortförklaringar. Det räcker att majoriteten av miljonärerna obegripligt nog underpresterat i princip varje vecka de senaste nio månaderna. Nu återstår fyra matcher för dem att försöka återfå någon som helst av sin heder – eller så anser både klubben och de själva att det är för sent att rädda karriärerna. Med tanke på att alla fotbollsspelare på den här nivån är egoistiska ut i fingerspetsarna är det sjukt underligt att de betett sig som de har. Exempelvis förlorar flera 25 procent av sin lön på grund av missad Champions League.

Med Moyes ute ur bilden finns dock möjligheter för spelare som Rio, Nani, Evra och Hernandez att få en ny chans, en nytändning och chans till fortsatta framgångar i den rödaste av röda tröjor. Visserligen tror jag att Rios ben, oavsett vad han säger, är för långsamma för att han ska kunna ges ett år till. Men de övriga tre är inte längre givna vid the exit door och det ryktas att Evra tänkt om. Det kan jag förstå, för han var allt annat än önskvärd under Moyes som med näbbar och små klor gjorde sitt bästa för att få in Baines och Coentrao.

Av de fyra 90-minutare som återstår spelas tre på hemmaplan. Tre i följd till och med. Uppdrag 1 blir att mosa Norwich, uppdrag 2 att skicka ner Sunderland i Championship och uppdrag 3 att slakta Hull. Sjätteplatsen är inte numera en reell möjlighet – den är i mina ögon oundviklig. För trots den beklagansvärda soppa som utspelat sig senaste veckan är känslan att det finns optimism i klubben igen. Moyes närvaro blev som ett öppet sår vars blodflöde till sist inte gick att sätta stopp för.

Knäckefrågan i laguttagningen till på lördag är om Giggs fått ärva samma tombola som Moyes fick efter Fergie. Fick han det är det inte osannolikt att det är osannolikt att gissa startspelare. Däremot lär det vara givet att åtminstone sex-sju spelare är just givna. Moyes sista markering som Unitedtränare blev att helt dissa Rio, Vidic, Cleverley och Evra mot Everton. Jag tror att åtminstone fransosen är tillbaka i laget och möjligen även Rio och Cleverley. The Brand har stått oerhört lågt i kurs den senaste tiden men jag får feeling för att Giggs kan tänkas ge den unge mannen en sista chans att åtminstone göra sig aktuell för Hodgsons trupp.

DDG, Jones, Mata och Rooney är de enda opetbara spelarna. Lägger vi till Evans, Evra och Carrick (som varit horribel jämfört med de senaste åren) så har han en stomme utan tombolans hjälp. Det här gissar jag att vi får se i morgon kväll:

DDG

Jones – Smalling – Evans – Evra

Nani – Carrick – Fletcher – Januzaj

Mata

Rooney

Men oavsett hur skicklig Giggs är på att talk the talk är det viktigaste att han kan walk the walk. Jag är helt säker på att han fixar det, i alla fall i morgon. Norwich är så bedrövligt på bortaplan (1 av senaste 24 möjliga poäng) att det skulle var omöjligt att förlora ens med Jimmy Lumsden som ensam ansvarig.

Men nu ska vi inte raljera över Moyes, Round och Jimpa anymore. Nu ska vi framförallt avsluta jävligt snyggt med en legend vid spakarna.

0 | Giggs, Moyes, United | permalänk

11 korta punkter – och en skrattande Keane på bild

IMG_4219

Några punkter. Eller rätt många. Typ 10. Det krävs när jag som 36-åring för andra gången som supporter får uppleva att Manchester United sparkar en manager. Senast var jag 8 bast och visste inte att jag hade 25 år med enorma – även till mängden – glädjestunder framför mig.

1) Manchester Uniteds pampar bör skämmas för sitt agerande i samband med avskedandet. Att först läcka uppgifterna till media och därefter sparka honom dagen efter. Med två meningar på hemsidan. Moyes må vara för liten för den stora Unitedkostymen, men han förtjänar inte den typen av agerande.

2) Spelarna bör givetvis också skämmas för sina insatser.

3) Uppgifterna om att Giggs och Moyes hamnat på kollisionskurs kan ha varit bägardroppen. Det är inte en slump att han nu tar över.

4) Giggs får dock i och med detta ett värdigt avsked på sin karriär som Unitedspelare. Att tyna bort som 19:e man i slutet av en fiaskosäsong hade varit ovärdigt värre. Och spelar inte spelarna ens för Giggs kan bossarna med gott samvete sparka ut allihopa.

5) Ed Woodward borde givetvis också få foten för sin del i det kapitala misslyckandet. Det får han givetvis inte. Han betros till skillnad från Moyes med de miljarder som United sägs vara beredda att spendera.

6) Ur en empatisk synvinkel är det lätt att tycka synd om Moyes. Han kommer för alltid att ha stämpeln som mannen som drog ner Manchester United i ett kärr som klubben inte ens varit i närheten av på två och ett halvt årtionde. Han har hela tiden suttit och talat om sitt bygge som kan ta tid och – visade sig – levt i villfarelsen om att han hade tid på sig. Det var inte hans ”fel” att han utsågs till Unitedmanager, det enda ”fel” han gjorde var att tro att han var up to it. Och vem skulle inte anta den utmaningen, ärligt? Han visade sin storhet som person när han efter dagens besked från Ed gick runt och personligen sa farväl till dels personalen och dels de spelare som svikit honom. Det är inte alla som hade gjort det. Louis van Gaal hade hellre skjutit sig i knät än nedlåtit sig till det.

7) Ryan Giggs kommer så klart inte att träna United i höst om nu någon tror det. En sådan chansning har inte klubben råd med.

8) Wayne Rooney har hamnat i en märklig situation. Han skrev på en kontraktsförlängning under Moyes ledning och har under säsongen varit skottens juvel, untouchable och fått härja fritt. Han var gjuten som kapten i höst om Moyes fortsatt, men med ett nytt namn som boss är det inte lika självskrivet. Kommer LvG ligger nog holländaren som KAN spela boll skapligt bra till.

9) Phil Neville och Chris Woods stannar i klubben säsongen ut, minst. Steve Round och den mytomspunne Jimmy Lumsden har redan dragit tillsammans med The Chosen Gone. Woods borde rimligen ha stor chans att bli kvar, med tanke på att DDG är en av få spelare som utvecklats under säsongen. Hur Nevilles framtid ser ut är mer höljt i dunkel.

10) Vem blir förste spelare att kommentera avskedandet? Min gissning blir Vidic. Det borde i alla fall rimligen vara kaptenen som uttalar sig först. Oerhört intressant att höra vad han säger mellan raderna.

11) Mitt i allt kaos: Jösses vad jag ser fram emot lördag!

5 | Giggs, Moyes, United | permalänk