Arkiv | United

Second Scouse around

Vi närmar oss slutet av januari, och ännu ett transferfönster har kommit och snart gått. Egentligen förstår jag inte varför jag är besviken för jag hade verkligen inte förväntat mig några underverk, det gör man ju inte i januari. Men två saker har stört mig på sistone, och någonstans hade jag väl hoppats lite att man skulle åtgärda det nu. Det första är högerbacken. Jag har egentligen inga problem med Wan-Bissaka. Ska man tro Unitedfansen på Twitter så är han knappt en division fem-spelare, som vanligt är kritiken helt överdriven. Visst, han är inte den mest bolltrygga spelare man sett, och han lämnar en del att önska offensivt, men han är inte skitdålig. Långt ifrån. Det som saknas är konkurrens. Det jag saknar är samma effekt vi sett på Shaw sedan vi värvade Telles. Herregud. Som någon sa, Telles har gjort Shaw till en engelsk Roberto Carlos. Det hade vi behövt på högerbackspositionen också.

Det andra är en anfallare. Om det är någon fråga som verkligen delar Unitedfansen i två läger så är det Martials vara eller icke vara i klubben. Jag gillar Martial, hans högstanivå är otroligt hög och han hade en fantastisk säsong förra året. Men nu är det inte tillräckligt, och jag har någonstans landat i att förra säsongens fina målfacit var mer en tillfällighet än något annat. Det kan tyckas synd att klaga i dagsläget (top of the league och allt) men helt ärligt, om det inte vore för Brunos helt otroliga poängfacit hade vi legat jävligt illa till på den fronten. Bruno har i skrivande stund gjort elva mål den här säsongen. Rashford har gjort sju. Martial och Canavi har gjort sex mål tillsammans. Det är extremt långt ifrån bra nog. Den här säsongen har många karaktärsdrag som liknar en titelvinnarsäsong, men det vi saknar är den där notoriske anfallaren som genererar 20+ mål i ligan per säsong. En Van Persie-typ. Jag blir mer och mer övertygad om att Martial inte är den anfallaren, hur vass han än må vara på en bra dag. Det är inte bara problematiskt just av den uppenbara anledningen att man sällan vinner ligan utan en sådan anfallare, det är också jobbigt eftersom det hämmar andra. Alltså, Martial gör inte mål. Då spelar vi istället Cavani längst fram och Martial får ta vänsterkanten, vilket gör att Rashford får spela på högerkanten där han är betydligt sämre. Då har vi alltså två spelare ur position vilket i sin tur missgynnar Cavani. Dilemma för Ole och en ond jävla cirkel för Uniteds målskytte. Och detta är anledningen att jag önskar en ny anfallare, och även om jag inte väntade mig att en sådan skulle ansluta i januari känner jag mig lite besviken, trots allt. Man vill ju vinna ligan liksom.

Och på det så har vi Liverpool idag, IGEN. Andra gången på en vecka. Personligen känner jag mig inte lika nervös idag som senast, kanske för att dagens match inte påverkar ligapoängen, kanske för att den sidledstuggande tyskens manskap är i ganska rutten form. Tror dock ändå att vi har ungefär samma matchbild att vänta som sist, men jag hoppas att vi vågar lite mer från start. Tyckte helt ärligt att vi var bättre sett över 90 minuter i förra mötet och vi skapade definitivt de farligaste chanserna. Bara att fortsätta där vi slutade. Sen går det ju inte heller att bortse från att Liverpool kommer till Old Trafford idag med extremt mycket att bevisa, och det kommer inte bli någon walk in the park för oss. Det är FA-cupens fjärde omgång, och jag vet att många tycker det var surt att få såhär bra motstånd så tidigt. Jag känner lite tvärt om. United – Liverpool är en potentiell semifinal, möjligen final, och jag åker hellre ut tidigt än sent som det ser ut nu. När vi för första gången har en chans på ligan (som det ser ut i dagsläget i all fall) så slipper jag gärna två eller tre tungviktsmöten på vägen till en final om man ändå ska förlora. MEN, därmed inte sagt att vi kommer åka ut mot Liverpool. Kanske är vi bra och breda nog att klara ett titelrace såväl som ett FA-cupslutspel.

Och jävlar hörrni, vad jag vill vinna FA-cupen igen.

0 | United | permalänk

Besvikelsen visar riktningen

En magnifik defensiv insats på Anfield höll Solskjaers United kvar i ligatoppen.

Liverpool v Manchester United - Premier League

Och det är ett bevis på vilken riktning detta United tagit att man inte bara är nöjd över en poäng mot Liverpool borta, utan besviken över att det inte blev tre.

Men vågar vi tro på någon riktig titelstrid när vi närmar oss squeaky bum time?

Än vågar jag inte tro. Men ett frö har såtts efter 0-0 på söndagskvällen.

Fenomenalt:

  • Försvarslinjen med Harry & co. Ingen av dem satte en enda fot fel, i princip. Och även om Liverpool var skadedrabbat så var dom inte det i offensiven utan hade samma gamla trio som skulle sätta gästerna på prov. Men Shaw, Lindelöf, Maguire och AWB lyckades med tur och (mest) skicklighet se till att hemmalaget knappt hade en målchans värd namnet. Det var länge sedan det hände och det var en fenomenalt skön känsla att se Liverpool stånga sig blodigt utan att ens egentligen sätta De Gea på prov. 
  • United leder alltså ligan när vi snart vänder på spelschemat. Och nu har ligan ju satt sig, så det är ingen “tillfällighet” att Solskjaers mannar är där de är. Jag vågar fortfarande inte tro på någon titelstrid, pessimistisk cyniker som jag är, men 

Unitedklass:

  • Managern bjöd inte på några överraskningar i startelvan direkt och det säger en del om Scott McTominays status att han – åtminstone i min värld – var given borta mot Liverpool. Efter en darrig inledning var han också en av de viktigaste spelarna i matchen.
  • Edinson Cavanis inhopp vittnade om att uruguayanen rimligen bör vara en startspelare framöver. Hans löpningar, one-touch-spel och näsa för var han ska vara är på en nivå som mannen som började i stället för honom just nu inte kan bidra med.
  • Framflyttningarna efter paus. United fick bättre grepp om positionerna och kunde hitta luckor i Liverpools defensiv på ett annat sätt än under första akten. Både Shaw och AWB fyllde på och skakade om ett Liverpoolförsvar med mittfältare som mittbackar. Tyvärr inte tillräckligt mycket, men det skedde ändå vid fler än ett par tillfällen. 

Oro:

  • För Anthony Martials finfina insatser under säsongen kan räknas på max ena handen. Fransosen får det aldrig att lossna ordentligt, och Liverpool borta var inget undantag. 

Inte toppen:

  • Inledningen var inte särskilt förtroendeingivande. Liverpools höga press och Uniteds oförmåga att sätta en stämpel på mittfältet gjorde att man knappt kom upp från egen planhalva. Och lägg till detta att man envisades med att sätta igång spelet kort från De Gea var lika förvirrande som knäppt. 
  • Chansmissarna… United kunde – och kanske borde – ha vunnit på Anfield. Två av de mest namnkunniga spelarna i truppen fick lägen som de kanske sätter 9 gånger av 10 på träning. Och förstå vilken kick det hade varit för United att “återta” tronen, åtminstone tillfälligt, och markera revir med en trepoängare på fiendemark. Men som sagt, det säger en del om hur styrkeförhållandena har förändrats att vi kan åka hem besvikna med “bara” en poäng borta mot regerande mästarna. 

Och slutligen:

  • Gladast över detta resultat var garanterat våra noisy neighbours i den blåa delen av Manchester. För med två matcher färre spelade kan de gå upp i ligatopp om de lyckas vinna dessa.
  • Liverpool gästar som bekant Old Trafford nästa helg och då är frånvaron av publik till gästernas “fördel”, precis som det var nu. Men med tanke på resultatet, och chansskapandet, borde Unitedspelarna rimligen gå ut på FA-cupgräst med raka ryggar och en rejäl skjuts av självförtroende i kroppen. Jag längtar! FA-cupen har jag, traditionsbunden som jag är, fortfarande stor respekt för och älskar att vinna. 
0 | United | permalänk

Kampen om the fucking perch

Vilken vecka det varit, herregud. I fyra fantastiska dagar har vi toppat Premier League. Sådant som man förr i bättre tider tog för givet är nu små livsnödvändiga injektioner av hopp. Jag personligen har inte känt mig såhär hoppfull sedan Ole tog över som interim och vi drog den där vinnarstreaken på tio någonting matcher.

Matchen mot Burnley var 90 minuters tortyr. Personligen var jag ett vrak hela första halvlek och förbannade allt och alla i mitt liv typ. De skulle ju vara så jävla typsikt United post Fergie att inte ta den här chansen att gå upp i serieledning med tre poängs marginal. Guldläge liksom, ett formstarkt United mot ett notoriskt uselt Burnley. Och sen hade vi ju dessutom idioten Kevin Friend som gjorde sitt yttersta för att inte riskera att klassas som en av domarna som lever i Uniteds påstådda ficka. Helt ärligt, finns det någon tröttare diskussion än hur partiska Premier League-domarna är till vår fördel? Nu senast var det Jürgen Klopp som gjorde sitt allra bästa för att blåsa liv i den extremt uttjatade diskussionen om hur många straffar United får. Bitch please. Småklubbsmentaliteten personifierad, precis som majoriteten av hans föregångare.

Hur som helst, det märktes stor skillnad när vi kom ut till andra halvlek och då infann sig ändå ett någorlunda lugn åtminstone hos mig. Det var tydligt att Burnleyspelarna tröttnade ganska fort när United väl skruvade upp tempot. Och trots domarinsatsen från helvetet går vi segrande ur ännu en strid, denna gång tack vare mål från Paul Pogba. Jag ser mig själv som en av hans absolut största kritiker, men jag skulle älska att ha honom i klubben om han konsekvent höll samma kvalitet som han gjorde mot Burnley.

Det behövs väl inte heller någon påminnelse om hur mycket som står på spel idag. Det är alltid en av årets viktigaste dagar när vi åker till Anfield, eller när råttorna kommer till Old Trafford. Men idag möter vi Liverpool i en historisk, om än tidig, seriefinal och det måste ju ändå vara årtiondets match? Jag menar, när mötte vi Liverpool i ett riktigt toppmöte senast? Säsongen 08/09 tror jag, alltså 12 år sedan? Crazy.

Det är bara ett par timmar till avspark och jag ska ge er min elva lite kort. De Gea, givetvis. Shaw (fantastisk på sistone, keep up the good work min BFF), Maguire i mitten tillsammans med Bailly (som också gjort ett par riktigt bra matcher sedan han kom tillbaka från skadeuppehåll) och Wan-Bissaka, mest på grund av ohotad på sin position. Fred och McTominay centralt, mest för att McTominay gör sig bättre mot Liverpool som en något kvickare och mer rörlig pjäs än Matic, som annars var otroligt bra mot Burnley där vi kanske behövde lite mer tyngd och stabilitet. Pogba i rollen till vänster, Bruno centralt och Rashford till höger. Cavani längst fram. Drömmen vore ju att vinna med 0-1 på en feldömd straff som dunkas in av Bruno Penandes. Rakt in i Klopps dumma, fula ansikte. Där har ni mitt tips, för övrigt.

Men jag vet inte. Kanske sitter man här i januari med massa hybris och drömmar om saker som är ljusår bort från verkligheten. Som någon slags limbo mellan det fina som varit och det som aldrig kommer komma igen. Men fan, jag tror inte det. Den senaste veckan har varit något mer än top of the league-firande. Jag tror genuint, för första gången på åtta år att nu, äntligen är vi något på spåren. Matchen mot Burnley ingav kanske inget större självförtroende sett till hur det såg ut på planen, men samtidigt, de här uddamålssegrarna vi kommit undan med känns ju typiska för en titelvinnarsäsong. Vändningar, små marginaler och känslan av att vissa matcher bara är ”en dag på jobbet”. Vi kanske inte inte lyckas, i slutändan. Men från och med nu har vi allt i egna händer, och mer än så behövs inte.

UP. THE. FUCKING. REDS.

0 | United | permalänk

21 Man United!

Den är här nu. THE Hängmatch. Vid vinst ikväll.. aah, vågar ju knappt säga det högt men då mina vänner, då går vi in i ett sällsynt men kärt återsett titelrace. För första gången sedan.. jag vet inte när, Fergies tid? Längesedan var det i alla fall. Visst, vi har ju den där säsongen som vi kom tvåa, men då hade vi typ 0% chans att utmana om titeln. Vi landade väl till slut typ nio poäng eller något sådant på andraplatsen bakom City som var helt crazy det året. Annat är det nu. Och ja, det är bara januari nu och one hell of a lång tid kvar på säsongen, men vid poäng (helst seger givetvis) ikväll.. nudge nudge, wink wink, say no more. Det är lyxen man har som supporter, att få sväva iväg lite ibland. Medan fotfolket och föremålet för våra drömmar (alltså Ole och gänget) få stå stadigt kvar på marken, och slänga sig med Fergie-klyschor som ”man vinner inte en titel i januari, man kan bara förlora den”. Och visst är det så. Tre potentiella poäng mot Burnley ikväll måste vi ha, men det som verkligen kan bli en säsongsdefinierande match är den som kommer efter, mot Liverpool.

Man kan väl självklart säga att en ligasegrare någonstans alltid har det i egna händer. Att man är så pass bra att de andra lagens poängskörd inte spelar någon roll, så länge man själv fortsätter vinna. Men om vi ska vara ärliga, lite flyt med resultaten kan man behöva i en jämn liga, och man ska väl också vara ärlig med att även om Ole gett kvaliteten i truppen ett ordentligt lyft sett till förra året vid den här tiden så hade vi antagligen inte legat riktigt lika bra till om City eller Liverpool hållit lika hög standard som åren innan. Samtidigt tycker jag helt ärligt att City och Liverpool är de enda klubbarna i ligan som är bättre än oss, och då förlorade vi ändå nyligen mot den absolut sämsta Arsenalupplagan jag sett i mitt liv, och åkte på en rungande käftsmäll med 1-6 mot Spurs. Och så har vi ju då Leicester, som tack vare att de är mer Arsenal än Arsenal själva just nu kommer halka efter så småningom.

Med all sans och logik borde vi köra över Burnley ikväll. Vårt poängsnitt är sjukt bra, medan Burnley haft ett helvete på sistone och harvar runt strax ovanför bottenskrapet som är Fulham och liknande. Det luriga är väl snarare hur vi ställer upp ikväll för att säkra tre poäng men samtidigt inte tar massa dumma risker inför det ack så viktiga mötet med Liverpool om några dagar.

Jag tror vi startar med De Gea, finns ingen anledning till varför inte. Jag tror också att han väljer Telles ikväll och Shaw mot Liverpool. Maguire kommer spela, detta trots att han blir avstängd om han drar på sig ett gult ikväll. Sannolikt är det Lindelöf som teamar upp med honom ikväll, medan Mannen av Glas sparas till helgen, den sköre stackaren. Wan-Bissaka till höger, as per us. Vidare kör vi med Matic och Pogba, fastän Matic aldrig faktiskt startar så fort jag förutspår att han ska göra det. Men tror som sagt att många av de som spelar idag vilar till helgen. Anfallsmässigt kan jag se två scenarion: Bruno startar på sin vanliga plats oavsett, och beroende på om Ole väljer Cavani eller Martial centralt kommer det se lite annorlunda ut. Jag kan antingen se honom starta Cavani, och då spelar Martial till vänster och Rashford till höger. Om han börjar med Cavani på bänken och Martial centralt så spelar Rashford till vänster och Greenwood till höger. Helgardering från min sida alltså.

Stor vecka alltså, och den börjar nu. Min känsla idag jämfört med matchen senast mot Watfford kunde inte varit mer annorlunda. Som natt och dag. Då hade jag, trots enorm kärlek till FA-cupen som jag personligen värderar väldigt högt, svårt att uppbringa någon entusiasm över huvud taget. Matchen var så enormt platt och tråkig och matchdagsbuzzet obefintligt. Idag är allting annorlunda, för imorgon kan det mycket väl vara så att vi vaknar och toppar ligan. Vilken känsla. Vilken underbar känsla.

Over and out.
#21manunited

0 | United | permalänk

D-day

Då var det dags igen! Dels för årstidens vanliga käbbel om huruvida Ligacupen är värd att satsa på (också Ligacupens värde vs FA-cupens, och hur cuperna borde prioriteras i förhållande till ligan, yada yada) och dels för det förr eller senare oundvikliga ligacupmötet med City. I en tid när ingenting är som det ska är det i alla fall skönt att vissa saker får vara heliga. Manchester City har tagit stor plats i turneringen på senare år. Under det gångna decenniet har vi mött dem fem gånger i detta sammanhang och vunnit vid tre av dessa tillfällen. För så är det, vill man ta sig långt i Ligacupen är det bara en tidsfråga tills man står där face to face med den högljudda grannen, och då spelar cupens status eller tomma läktare ingen roll. Derby är derby.

Visst kan det låta som att det är bortskämda fans som snackar, men att äntligen få se Ole vinna något med detta United som han nu haft ganska exakt två år på sig att svetsa ihop, den framgången skulle kunna göra underverk för klubben. För vi kallas ju ofta för just det. Bortskämda fans. Och då ska vi kanske komma ihåg att de flesta av oss satt vid TV:n när Van der Sar räddade Anelkas straff i Moskva 2008, många av oss minns Oles avgörande mot Bayern München 1999. Vi minns Lee Martins mytomspunna mål som sägs ha räddat Fergies karriär, Keegans klassiska utbrott, Alan Hansens bevingade ord you can’t win anything with kids. Dubblar, tripplar, 8-2 mot Arsenal och så mycket mer. Vi minns detta, vissa av oss bättre än andra, men vi ska också komma ihåg att killarna som drar på sig den röda tröjan mot City imorgon har aldrig upplevt det. Några få har varit med tillräckligt länge och frekvent för att ha plockat en titel i Ligacupen, FA-cupen, Europa League och kanske någon enstaka Community Shield under post Fergie-eran, men de riktigt stora ögonblicken ligger fortfarande framför oss. Jag är övertygad om att framgångar nu kommer göra så mycket gott för Oles United. Att få ha vunnit något. Att inte längre höra ”Ole har värvat för si och så mycket och vunnit fuck all.” Att ta en titel och ändå känna; i bästa fall har det bästa inte hänt än.

Imorgon då, semifinalen. Som de flesta säkert redan har koll på spelas det inga dubbelmöten i år, utan semifinalen avgörs efter ett enda möte. Vilket jag tror är till fördel för oss. Känslan inför matchen kunde baserat på senaste derbyt vara ganska avslagen, men just nu tycker jag det mesta tyder på det motsatta. Pep älskar att vinna Ligacupen, och man ska inte glömma att City kritiserades minst lika hårt efter balettuppvisningen mot United senast. Det råder alltså ungefär 0% tvekan om att City är in it to win it, och även om han har ett hyfsat pokerface framför media så är det uppenbart att även Ole såå jävla sugen på att ta den här titeln.

Ole tillkännagav på presskonferensen att i stort sett hela truppen står till förfogande, sånär som på Phil Jones (skadad) och Edinson Cavani (avstängd). Möjlighet till (och kanske framför allt; behov av) rotation finns, men jag förväntar mig fortfarande att Ole tar ut det för stunden bästa laget. Ingen vila för Bruno med andra ord. Det här är en måstematch.

Jag landar någonstans i att han därför startar De Gea imorgon, även om elvan är rent jävlig att försöka gissa idag. Ole har varit öppen med att Henderson kommer få speltid under säsongen, men imorgon väljer han De Gea, och av samma anledning Shaw. Telles är marginellt bättre offensivt medan Shaw är betydligt bättre defensivt, och hittills är det tydligt att Shaw är Oles förstaval. Maguire är väl antagligen untouchable i en sådan här match, och jag tror han fortsätter med Bailly bredvid honom. Det allra lurigaste är antagligen innermittfältet, men gör en Hail Mary här och gissar på Fred, McTominay och Bruno, samtidigt som det lika gärna skulle kunna bli Matic, Pogba och Bruno. Eller en helt annan konstallation med fyra mittfältare och två anfallare. Rashford till vänster, Martial centralt och kanske James till höger? Ursvårt. Vad tror ni?

Hur som helst, Derby Day, du är välkommen!

0 | United | permalänk