Arkiv | United

Derby Day!

Derby day. En av året absoluta highs eller lows, beroende på hur det går. För några veckor sedan blev jag ärligt talat lite illamående när jag tänkte på kommande spelschema med bland annat Chelsea, Juventus x 2 och sen ett derby på Etihad på det. Och även om jag på förhand lätt hade tagit ett oavgjort resultat mot Chelsea blev den besvikelsen en av de största jag upplevt som Unitedsupporter. Jag orkar fortfarande inte riktigt tänka på det. Juventus hemma var absolut ingen höjdare, men efter segern i Turin känner åtminstone jag ett förnyat hopp inför dagens derby. Så i skrivande stund sitter jag med en kopp kaffe och taggar igång med min United-playlist ”Spela Shoreline” och känner mig full av obefogat hopp. Å ena sidan finns det en oro att vi ska göra som vi nästan alltid gör, precis när det känns som att saker börjar falla på plats inträffar en kollektiv genomklappning och vi tar två steg bakåt istället. Men å andra sidan kan jag inte låta bli att känna (tro? hoppas? önska?) att segern i Turin i onsdags inte var veckans peak utan bara början på en magisk jävla streak. One can only hope.

Något jag tänkt mycket på sedan i onsdags är Mourinhos beteende efter matchen. Jag är en av de som stör ihjäl mig på sådant i vanliga fall, för jag anser att man antingen (som i Mourihos fall just nu) har tillräckligt med problem som det är utan att skämma ut klubben och sig själv ytterligare, och dessutom inte riktigt sitter i någon position att vara styv i korken, eller så har man har vunnit och därför kan kosta på sig lite värdighet och ödmjukhet. Men vad många verkar ha glömt i sin upprördhet är vad det innebär att göra ”en Mourinho”. Efter en så viktig och dramatisk seger som den mot Juve senast blir pressen på laget enorm inför derbyt, så självklart beter han sig asigt just nu. Classic Mourinho. Mycket fokus hamnar på honom och tar udden av pressen på spelarna som då kan fokusera på förberedelserna inför derbyt i lite mer lugn och ro än de annars hade kunnat.

Som så många andra av oss slits jag mellan förhoppning och förtvivlan inför Manchesterderbyn, och idag är givetvis inget undantag, men jag brukar någonstans ändå alltid landa i att det finns hopp. (Det gör det inte alltid, men att kunna ljuga för sig själv är en underskattad egenskap att ha som fotbollssupporter)
Det jag drar mest hopp ifrån är alltså andra halvlek mot Chelsea och Juventus. Jag tror det finns någonting att hämta där. Vi har gått för seger och med fantastiskt väl genomförda byten mot Juventus tog vi tre massiva poäng, och det kan vi göra idag också. Som så många gånger förr. Jag tror vi kommer starta med De Gea, Shaw, Lindelöf, Smalling och Young. Inte så mycket att säga där, De Gea är given, Shaw har gjort en fantastisk säsong, Smalling och Young är båda stabila och Lindelöf har steppat upp något enormt den sista månaden. Jag är inte lika euforisk över hajpen kring Lindelöfs utveckling som många andra och hävdar fortfarande att han inte håller Unitedklass, men han har onekligen gjort ett par riktigt bra matcher nu och det ska han ha cred för.

Min förhoppning var att Matic skulle vilas men det lär väl inte hända, jag är rätt säker på att han startar även idag. Jag hoppas alltid att Herrera startar, men idag känns det faktiskt troligt då han var riktigt bra senast. Sannolikt gäller detta även Fellaini om det skulle vara så att Pogba inte är med. Martial har liksom Lindelöf gjort sina absolut bästa matcher i United den senaste månaden och har ett enormt flyt och självförtroende just nu, så att han spelar ser jag som en självklarhet. Jag gissar att Alexis kommer fortsätta centralt, och jag har en känsla av att även Lingard tar sig in i startelvan idag, på högerkanten.

Och sist men inte minst, som alltid: MANCHESTER IS RED.

0 | United | permalänk

Smash. And fucking grab it, boys.

Embed from Getty Images

Det fanns garanterat NOLL personer i denna del av universum som efter 85 minuters spel trodde att United skulle vinna den där matchen. Noll. Och då räknar jag in Unitedspelarna, Unitedmanagern och Fred the Fucking Red.

Herre min je, det var länge sen jag såg ett mer överraskande slut på en fotbollsmatch som involverade Manchester United.

Och det var lika länge sen som jag jublade lika mycket.

Så oerhört oväntat:

  • Hur i hela fridens namn gick det där till?! Från utklassade, utspelade och uträknade till tre poäng på Juventus Stadium?! Jag förstår ingenting. Det fanns ju ingentin som talade för detta, vilket gör det så extremt skönt. ”Rakt i fejset” (på Juventis) som vi brukar säga här i Svea Rike.

Bäst. Igen.

  • David De Gea. Det är svårt att föreställa sig hur långt efter United skulle ha varit i både ligan och i Europa utan denna gigant. Och det hade definitivt inte blivit ens läge för någon vändning om vi inte haft världens bästa spanjor ever som målvakt.

Wow:

  • Jag sa till mitt rumssällskap att ”sätter han den här så … ” när allas vår Juan la upp bollen för frispark. Jag sa till mitt rumssällskap att ”tar vi ledningen på det här så … ” när Young la upp bollen för frispark. Det blir en sjuhelvetes resa så småningom.
  • Ronaldos 1-0 är inte på särskilt många sätt någonting som Lindelöf kan lastas för. Det är bara högklassigt så det bara sjunger om det. Ända från passningen till att det ringde i nätet.
  • När United trasslar in 2-1 har Fellaini alltså TRE spelare emot sig. När Mourinho äntligen fått tillbaka belgaren visar det sig att hans Plan B, Plan C och Plan D också finns i allas vår älskade Afrotank.
  • Jag kan inte hitta någon Unitedspelare, förutom De Gea, som är värd att berömma. Och ändå slår vi alltså detta magiska Juventus. På bortaplan.

Illa:

  • United lyckades trots allt inte få igång något spel att prata om överhuvudtaget över matchens 90 minuter. Inte för att vi hade räknat med det, vi hade räknat med ungefär den här matchbilden, men det var jobbigt att se. Precis som det var på Old Trafford.
  • När Khedira träffade stolpen i första halvlek gjorde han det helt omarkerad. Ander Herreras entusiasm fick honom att löpa gatlopp istället för att plocka upp tysken.

Hemskt:

  • Mourinho försökte med en defensiv masterplan, som väntat. Men han har ingen defensiv att använda sig av när det handlar om en defensiv masterplan. Visserligen hängde United med i över en timme, men det handlade till stor del om Juventus brist på att vara koncentrerade i avsluten än Uniteds förmåga att stå emot trycket.

Sist:

  • Nemaja Matic är fortfarande en startspelare i United. Roy Keane kan inte fatta någonting. Serben är fortfarande helt off the pace.
  • Det kan inte finnas någon bättre uppladdning inför ett Manchesterderby än att smash-and-grab-vinna i Turin. Det är omöjligt.
  • José Mourinhos firande är både så rätt och så ovärdigt som det kan vara. Jag både älskar och hatar det.
  • Ni som läste Juve it is-bloggen inför matchen vet mycket väl vad rubriken refererar till. Och vet också att jag givetvis skrev det för att jag visste att det skulle hända. Jag vet sånt här.
0 | United | permalänk

Mästerlige Martial

Embed from Getty Images

Medan Alexis Sanchez jobbiga år som Unitedspelare fortsätter glänser en ”gammal” Unitedspelare i hans frånvaro.

Anthony Martial var hetast i United igen och trots en darrig avslutning kunde man räkna in en oj så viktig trea mot Everton.

Finfint:

  • Anthony Martials senaste veckor som Unitedspelare står i skarp kontrast till den släta figur vi sett så ofta under Mourinhos ledning. Kan det bero på att han känner förtroende och inget hot från Sanchez för tillfället? Eller att han insett att han måste borra ner huvudet och leverera? Oavsett vilket, så var han fantastisk igen mot Everton. Först fixade han straff och sen visade han att han – tillsammans med Mata – är lagets bäste avslutare (jag väljer att helt glömma missen i slutminuterna).

Upplyftande:

  • Även om Rashford likt Lukaku kom till få avslutningslägen som striker fick United en annan möjlighet i offensiven. Rashfords kvickhet gav utrymme för andra att trycka fram i straffområdet.
  • … och det ledde till att United kunde bjuda på ett par av de bästa anfallen jag sett laget göra under hösten. Det kom inte i parti och minut, men det visade ju vilken potential det här laget har.
  • Efter 1 vinst på 7 senaste satt den här segern så oerhört skönt. Extremt skönt.

Fortsätter imponera:

  • Lindelöf lär inte bli någon Unitedlegendar, men med fortsatt förtroende som mittback får han chansen att bygga både självkänsla och status. Det såg lite fladdrigt ut i vissa situationer, men överlag ytterligare ett genomgående bra framträdande från svensken.

Irriterande:

  • Med vilken enkelhet Everton kom till avslut. Nu hade United tur under första halvlek att alla i princip gick mitt på DDG, men det krävdes inte mer än en Sigurdssonpassning för att sära på Unitedförsvaret.
  • Att Paul Pogba inte bara kan ägna sig åt det han är bra på. Visserligen är han också bra på att tappa fokus och agera nonchalant, men åtminstone jag kan gott klara mig utan det. Varför i herrans namn ska han försöka sig på en sån lyftning i det läget när United mycket väl kunde ha avgjort med ett 3-0-mål i stället? Och den straffen igen?
  • Varför var han tvungen att sätta in Lukaku överhuvudtaget?

Nemanja Matic:

  • Serben ser fortfarande oerhört tung ut., precis som han gjort så länge nu. Mot Everton var det ingen skillnad. Han tog för lång tid på sig med bollen, låg fel i positionen och hamnade efter sin spelare alltför ofta, vilket ledde till en hel del omställningar för gästerna. När Mourinho nu valt att vila Lukaku bör Matic rimligen stå på tur.

Sist:

  • Vi närmare oss en tredjedel av säsongen avklarad, och United parkerar på en åttondeplats (med plus minus noll i målskillnad!). Det är givetvis ingenting annat än en enorm missräkning för alla inblandade.
  • Eric Bailly är alltså så iskall att han inte ens platsar på bänken före spelare som Rojo och Darmian. Jösses.
0 | United | permalänk

Everton it is.

Kan helt ärligt inte säga att pre-matcheuforin som fanns inför Juventus fortfarande existerar. I det här läget behöver jag mer än 4-5 dagar att återhämta mig efter en sådan besvikelse, i synnerhet som man redan var knäckt efter Chelseas sena kvittering mot oss. Så min känsla inför den här eftermiddagen är på sin höjd mellanmjölk och jag antar att jag på förhand får be om ursäkt för det. (Och ett allmänt tips: undvik mig i er Twitter-feed om vi släpper in ett tidigt mål idag..)

En fjärdedel av säsongen har gått och vi fortsätter i sann Mourinho-anda på den inslagna vägen av inkonsekvens och instabilitet. Det är inte mycket man är nöjd med såhär långt, någon enstaka halvlek här och där (absolut inte någon hel match) och kanske någon spelares individuella utveckling eller prestation i någon enskild match. Mycket mer än så är det inte, så vi supportrar får helt enkelt kämpa på i The Holy Trinity av folk som misslyckas grovt med att göra det de har betalt för (spelare, manager, klubbledning/Ed). ☹

Well, vi sparar resten av bitterheten till efter matchen när den gode Mats ska få leda er genom vad jag förmodar kommer bli ångest och sorg. Något jag tycker ska bli väldigt intressant att se dock är huruvida José äntligen droppar Lukaku och startar Rashford centralt. Det har skrivits en hel del om det de senaste dagarna och som ni vet har de flesta av oss efterlyst en vila för Lukaku ett bra jävla tag nu. Inte bara för att han faktiskt inte spelat jättebra (underdrift) utan för att få bort honom från rampljuset och den värsta kritiken, då inget av det direkt gynnar en anfallare med taskig målskörd och stukat självförtroende. Ibland kan en människa behöva ett break så jag hoppas innerligt att Mourinho ger honom det, tillsammans med en förklaring om varför han ska sitta en eller ett par matcher, och verkligen förmedla att han ändå tror på honom. Det är min förhoppning, vad man sedan har lärt sig att förvänta sig från Den Specielle är något annat. Det mest intressanta i frågan om Lukakus vara eller icke vara i startelvan är dock inte nödvändigtvis Lukaku personligen, utan hur José väljer att ställa upp laget i övrigt. Att starta Rashford centralt istället för Big Rom kommer kräva en del ändringar från de senaste matcherna, och troligen även i spelsystem.

Sannolikt startar vi med Shaw, Smalling, Lindelöf och Young. De Gea i mål goes without saying. Pogba, Mata och FÖRHOPPNINGSVIS Herrera men TROLIGTVIS Matic. Sen hoppas jag verkligen Lingard är pigg och redo att starta, och att det i så fall blir Jesse till höger, Martial till vänster och Rashford centalt. Detta med utgångspunkten att vi faktiskt startar med Rashie istället för Lukaku. Om så inte är fallet kan jag även se ett innermittfält med Pogba, Matic och Herrera och Mata på en högerkant istället för Lingard. Ska bli intressant att se när elvan släpps.

Anyhow, jag måste vara galen men jag går för slutresultatet 2-1 till United. Nu ska jag dricka kaffe i solen. Hörs senare Unitedvänner och partners in crime.

0 | United | permalänk

MUFC OK!

På ett sätt känns det som en befrielse att sätta sig och skriva kvällens inför-pepp. Det innebär något nytt att fokusera på för att släppa helgens besvikelse. Det bästa man kan säga är väl åtminstone att den typen av svidande förluster verkligen får en att känna att man lever, något man vanligtvis inte gör som Unitedsupporter nu för tiden.. Så samtidigt som det gör ont av bara helvete och man ville hutta hela TV:n ut genom fönstret när Chelski kvitterade så kan åtminstone jag behöva en påminnelse ibland. Om att det fortfarande gör ont. Att man fortfarande bryr sig.

Kvällens stora snackis blir ju givetvis Ronaldos återkomst till Old Trafford. Jag personligen tycker inte det är någon stor grej egentligen. Det var många år sedan Cristiano tillhörde oss, och han har kommit till oss som motståndare förut. No biggie. Tanken är såklart att vi i våra kanaler som är en del av den officiella supporterklubben ikväll kommer hålla fokus på det fotbollsmässiga och inte andra tråkigheter kring spelares privatliv, men vill man ha en uppdatering kring medias rapportering om våldtäktsanklagelserna som riktas mot Cristiano Ronaldo kan man läsa mer om det här. Och på ämnet spelare som möter sina gamla klubbar ska vi inte glömma att även Paul Pogba ikväll möter klubben han gav sitt allt för i fyra-ish säsonger. Inte riktigt samma sak såklart, men för Pogba personligen kan det nog bli ett känslosamt möte.

Nu: fokus på matchen. Början av säsongen 2018/2019 är den mest inkonsekventa jag upplevt ett Unitedlag göra under alla mina år som supporter. Och det säger en del med tanke på att vi de senaste 10 åren haft mer än en spelare (främst mittbackar) som varit gjorda av glas och därför roterat något sinnessjukt på den kanske viktigaste positionen. Nu är det dock inte bara mittbacksparets kontinuitet som är oklar, eller stommen i truppen överlag. Vi växlar mellan olika spelsystem och taktiska upplägg så frekvent att det är helt omöjligt att få någon som helst trygghet. Och det är nog helt ärligt mitt största problem med dagens United, för det är sådana saker som gör oss så identitetslösa, och om det är något av all skit vi får ta som jag inte fixar så är det att se ett United utan identitet eller själ.

Förmodligen ingen nyhet för någon, men jag gissar på att vi kommer få se ett tillbakadraget och lågt pressande United ikväll. Som de flesta redan konstaterat är detta inte längre något som per automatik resulterar i ett tätt försvar och få insläppta mål. Tvärt om är vårt försvarsspel det mest alarmerande, och då pratar vi inte enbart om backlinjen utan försvarsspelet sett över hela banan. Intressant är att titta på Liverpool och Tottenham (deppiga exempel, jag vet) som båda gjort 16 mål vardera i Premier League så långt, medan vi gjort 15. Ganska okej kan man tycka, men tittar man sedan på insläppta mål ser man att Liverpool släppt in 3 och Tottenham 7 medan De Gea plockat bollen ur eget när hela 16 gånger. Så mycket för Mourinhos defensiva skills, och då har vi ändå en pånyttfödd vänsterback i världsklass och en av världens bästa målvakter. Visst, vi vet alla att fotboll är mer komplicerat än såhär, men det ger oss ändå en liten känsla för hur det faktiskt ser ut när man får statistik presenterad för sig svart på vitt. Vilket också för mig gör kritiken mot exempelvis Lukaku både missriktad och orättvis. Absolut, kritiseras den som kritiseras bör, men en klen målskörd har ofta så många fler anledningar och förklaringar än att spelaren inte håller måttet. Särskilt när Lukaku följer ett tydligt mönster av stora spelare som värvats in post-Fergie och misslyckas med att leva upp till både förväntningar och förhoppningar trots att de tidigare presterat i samma liga eller under managers i andra klubbar. Detta är dock inte ett fenomen unikt för Mourinhos tid hos oss, utan kan spåras tillbaka till både Van Gaal och Moyes. Vi kan väl kalla det Lex Di Maria. Eller Alexis. Lexalexis. Sex laxar i en laxax. Eller något.. (insert valfri trött emoji)

Men som sagt, med all sannolikhet blir det ett försiktigt United som träder ut på Old Trafford idag. Jag gissar att Lindelöf och Smalling utgör mittförsvar (slänger in en brasklapp med Baillys namn på) medan Shaw är given till vänster. Jag tror det blir Young till höger, men jag kan inte bestämma mig om jag hellre ser Valencia där. Tror nog inte det ändå. Sen vet jag inte om det är en omöjlig dröm men jag vill fan ha Hererra med i den här typen av matcher. Okej, jag vill ha Hererra med i alla matcher men det är bara för att jag älskar honom för hans kärlek till United. Men nä, det blir nog inte så. Jag hade gärna sett ett centralt mittfält med Matic, Mata och Pogba och tre frontsnubbar bestående av Lukaku centralt, Martial till vänster och Rashie till höger. Jag hade kunnat se Alexis ta en plats där, men han verkar inte vara med. Lika bra kanske.

Jag tycker vi lämnar det så och startar vår uppladdning för kvällen. Deppiga tider till trots, det är fanimej underbart att invänta Champions League-fotboll på Old Trafford. Denna underbara känsla alltså! Jag hoppas ni smittas av den positiva viben som finns i Muss-bloggen just nu, just go with it! GGMU!

0 | United | permalänk