Arkiv | United

Det är så jävla ledsamt

I snart 40 år har det alltid funnits en ständig följeslagare i mitt liv. En kompanjon som det alltid gått att återvända till oavsett vad som sker i övrigt i mitt och andra universum. En sån där osynlig partner, en kompis som Mållgan, en vän att vända sig till. Visst, det är inte alltid jag fått det stöd jag hoppats på i alla lägen, men jag har ändå vetat att hen finns där. För mig.

Det gör därför extremt ont att se ens livskamrat sakta drifta i väg, tyna bort. Tendenserna har under de senaste åren varit visat på denna riktning, men det har trots alla blessyrer, besvikelser och bortglömda löften ändå aldrig känts som om det skulle kunna hända på riktigt. Förrän nu.

När Manchester United i mitten av 2010-talet gick in i sin 2.0-fas för att matcha oljepengarna som rullades in i fotbollen accepterade jag ytterst motvilligt att klubben kände sig nödgad att göra så för att kunna behålla sin plats i hierarkin. Ända sedan dess har jag och många med mig förstått att det viktigaste inte varit att vinna någon liga igen utan att varje säsong säkra Champions League-spel för att kunna fortsätta vattna de amerikanska parasiternas omättliga törst. Det har jag aldrig accepterat, men vad ska man göra liksom? Älskar man någon eller något står man redo att hjälpa till, ända tills någonting fullkomligt oacceptabelt, något som man inte bara kan förlåta, inträffar.

Och det är på väg att hända här och nu. För det som sker är ingenting annat än en massiv ström av piss rakt i fejset på trofasta fotbollsfans, på oss som är själva kärnan, själva anledningen till att parasiterna kan sitta och räkna in nya sköna miljoner varje vecka. Hånet i att en klubb med den historia Manchester United fram till 2021 kunde stoltsera med begår detta övergrepp på supportrar och på fotbollen i stort är av en magnitud som saknar motstycke.

Att det äcklar mig är nog att bara ta i från knäna, snarare än tårna. Att se Uniteds värde på börsen skjuta i höjden efter beskedet är vedervärdigt.

Nu har jag definitivt inga illusioner om att Uefa och Fifa är några samariter som inte tittar på sedelhögarna. Men, och det är ett viktigt men, det finns fortfarande kvar en nivå av tävlingsverksamhet och pengar tillbaka till gräsrötterna. Med en motbjudande Superliga, stängd, inga åker ur, 15 klubbar är för all framtid garanterad en plats, skulle fotbollen i Europa dö. På riktigt.

Min 12-årige son sitter redan och ser sin dröm om att en dag spela i Premier League och Champions League för United rivas sönder framför honom. Vad ska ungarna sikta mot i framtiden? Att ta en plats i en uppvisningsliga? Vilka klubbar ska få nya fans när det inte finns något att sträva efter mer än att vara deltagare i någon slags Harlem Globetrotters-pastisch?

Jag förälskade mig i Manchester United, älskar Manchester, förlovade mig till och med en gång i Manchester. Allt för en fotbollsklubb som rörde om min värld och som tagit mig till platser och känslor som ingenting annat kunnat göra. Rushen och besvikelsen går hand i hand.

En fotbollssupporter har alltid drömmar. Oavsett om du håller på United, Como eller Cadiz. Det är själva grejen med supporterskap. Innan säsongen kickar igång är allt möjligt, ingen vet om himmel eller helvete väntar runt hörnet. Nu är parasiter på andra sidan världen på god väg att förstöra allt, alla förhoppningar, alla känslor som fotbollen skapar.

Varför? För att 10 miljarder känns bättre än 9 miljarder.

Det är så jävla ledsamt.

0 | United | permalänk

Leicester it is!

Söndag, fotboll, FA-cup! Alla förutsättningar för en helt underbar dag. Kvartsfinal och Leicester väntar. Antar att det inte bara är jag som hyser ett permanent agg mot Brendan Rodgers sedan hans tid i Liverpool, vilket så klart bara kryddar kvällen ytterligare. En potentiell rysare som kan sluta i total lycka, med andra ord. Och det ser väl inte helt illa ut på vår sida fronten, för en gångs skull. Vi är kvar i både Europa League och FA-cupen, jag ser det som ytterst osannolikt att vi skulle missa topp fyra i ligan, och även om våra faktiska prestationer på planen inte alltid ser ut precis som vi önskar så håller vi oss mer än flytande. En okej lägesrapport känner jag, för tillfället i alla fall.

Sen ska jag medge att mitt enda (enda) intresse av Europa League ligger i en Champions League-plats vid seger. Ska jag rangordna prioriteringen av cuper så är FA-cupen sjumilakliv före EL, och eftersom vi ser ut att säkra en CL-plats genom våra prestationer i ligan förstärks känslan av att Europa League definitivt är längst ner på listan just nu. Det var så klart gott att slå ut Zlatan, han behöver en liten reality check då och då så han inte glömmer att han är mänsklig, men bortsett från att kunna bidra med den lilla tjänsten känns EL verkligen bara som en bonus. Och kanske för att tysta en och annan av Solskjærs kritiker. FA-cupen däremot: fullt blås framåt!

Något som inte brukar vara speciellt kontroversiellt men som är lite intressant idag är vem som kommer vakta buren. De Gea är tillbaka efter en tid hemma i Spanien där han bland annat fått barn, och medan han varit där har Henderson ersatt honom. Med den äran, skulle jag vilja påstå. Henderson har varit stabil generellt, och jag är inte helt övertygad om att han inte hade spelat dessa matcher oavsett om De Gea hade varit där eller ej. Tråkigt som det är så har vår tidigare så solide Dave vacklat ordentligt de senaste åren, och frågan är väl om det inte var dags för Henderson att få chansen ändå. Men nu blev det som det blev och mer får vi förmodligen aldrig veta, men det gör ju bara laguttagningen idag ännu mer intressant. Ole har båda sina målvakter tillgängliga, och av tradition är det vanligtvis andremålvakten som är cupmålvakten, i synnerhet i de mindre turneringarna som FA-cupen ändå får sägas tillhöra. Så att starta De Gea idag skulle å ena sidan indikera att han nu är Mr Cupmålis, samtidigt som det skulle innebära att direkt peta Henderson som haft en bra period vid första möjliga tillfälle som De Gea är tillbaks. Att starta Henderson skulle innebära att han väljer honom trots att De Gea är tillgänglig, men också att Henderson fortsatt är cupmålvakten. Intressant scenario ändå. Jag personligen landar i att Henderson startar idag, och att De Gea nog är Oles nummer ett när det kommer till kritan. Vi får väl se i eftermiddag helt enkelt, eller vem han väljer när ligan är tillbaka efter kommande landslagsuppehåll.

Övrigt under avd. Glädjande händelser har vi Pogbas återkomst och andra halvlek mot Milan. I min och många andras mening bäst på plan, och bortsett från det även segermålskytt. Tack som fan säger jag bara. Är medveten om att jag är en av de som förmodligen kritiserat Pogba mest, men helt ärligt, den underpresternade, hybrisdränkta, Raiolainfekterade egoisten Pobga förtjänar det alla dagar i veckan. Den här Pogba däremot, den spelsugna, kreativa lagspelaren Pogba ser jag gärna mer av. Det är en ren fröjd och glädje att se honom och Bruno tillsammans. Hur de sätter standarden för resten av spelarna, det är något Cantonabetonat över det. Och jag bara utgår ifrån att han startar idag. Givetvis.

En liten koll på övrig trupp och möjlig startelva kan faktiskt också vara lite roligt idag. En cupmatch skulle absolut kunna bjuda in till rotation i elvan, och vi har väl en och annan spelare som verkligen skulle behöva vila. Men eftersom ett landslagsuppehåll ligger runt knuten tror och hoppas jag ändå att Ole kör på, matchen idag är så pass viktig. Min gissning är att kanske James bänkas, och så Rashford givetvis, men annars blir det förhoppningsvis inte alltför mycket ändringar.

Som sagt tror jag på Henderson i mål, trots ett minst sagt intressant och lurigt scenario kring just målvaktsfrågan. Backlinjen blir samma som vanligt, alltså Shaw, Maguire, Lindelöf, Wan-Bissaka. Bailly ska väl vara skadefri (men verkar tjura över annat och är därför inte supertillgänglig). Hade kunnat se varför Bailly med sin snabbhet skulle vara att föredra när vi ställs mot råttfacet Jamie Vardy, men Maguire och Lindelöf var så bra sist att jag tvivlar på att Ole väljer en ofit mittback på någon av deras bekostnad idag. Shaw är bättre än all konkurrens och Wan-Bissaka har ingen konkurrens, så inget snack där.

Mittfältet tror jag det blir McFred. Kan inte se något annat faktiskt. Till vänster startar Pogba, i synnerhet om Rashford är borta, och dessutom var det där han kom in mot Milan och var fullkomligt briljant. Bruno centralt, inget snack där heller. Sedan blir det intressant. Jag kan absolut se Greenwood starta till höger, men hade faktiskt inte blivit helt förvånad (eller förfärad) om vi får se Amad där. I synnerhet om Cavani startar längst fram, tror verkligen de två är en fin combo. Sen har pressen i England har spekulerat en del om det är något lurt på gång med Cavani, är han sjuk/skadad/missnöjd eller något annat, eftersom han tydligen valde att avstå och ta sig själv ur truppen mot Milan. Ingen klarhet där mig veterligen, men jag tror och hoppas att han startar idag.

Och slutligen, om man får vara så skamlöst positiv som jag gärna blir när solen skiner och United spelar FA-cupmatcher och ge ett litet matchtips, så känner jag att 2-1 till United hänger i luften. Målskyttar: Pogba och Bruno.

Up the fucking Reds!

0 | United | permalänk

Newcastle och hatet

Newcastle. Det yttersta beviset på att feelgood-wankers och hobbylivscoacher som slänger sig med trams som ”välj glädje” och annan jävla optimismpropaganda vet fuck all om livet. För har man känt det livslånga hatet och föraktet mot Newcastle United Football Club, då vet man vad det innebär att leva, och man vet hur underbart befriande det är att hata. Liverpool, Leeds, City, Arsenal och Chelsea i all ära. Beroende på vilken generation man tillhör har man nog lite olika inbördes ordning på sin egen personliga hatlista, men kandidaterna är för det mesta desamma. Men så har vi Newcastle, vars förhatlighet aldrig egentligen fötts ur någon reell konkurrens (förklaring överflödig, Newcastle har aldrig och kommer aldrig vinna något av värde, eller vara relevanta i något positivt sammanhang). Anledningen till att man kräks ur alla kroppsöppningar vid tanken på Newcastle är deras hybris och generella skitattityd mot United. Det största mindervärdighetskomplexet en klubb någonsin haft.

För mig började det med Kevin Keegans (”I will love it if we beat them”) totala meltdown efter att Fergie psykat sönder honom totalt. Recap för nykläckta ynglingar som inte var med på den tiden, eller trötta gamlingar som inte riktigt minns: säsongen 95/96 ledde Newcastle ligan med tolv poäng, och lyckades ändå till sist sluta tvåa, fyra poäng bakom United. Denna bitterhet har de förstås aldrig kommit över, och Keegan seglade in i mitt hjärtas djupaste hat för att stanna där för evigt <3

Sedan har vi ju hela Alan Shearer-baletten och hur han mosade sin egen karriär genom att tacka nej till Fergie, inte en utan två gånger. Enbart hans egen förlust såklart, vem behövde honom när man hade Cantona? Och utan Shearers fuck-up hade vi ju dessutom aldrig fått vår fantastiskt fina läktarsång You are my Solskjær heller, så helt klart en win för oss. Såhär i efterhand förstås, där och då var det idel bitterhet. Idag tycker man ju mest bara synd om Alan Shearer.

Och så det man har i färskast mine: Alan Pardews krig mot Ferguson. Minns ni? Det började med att Fergie (som vanligt med rätta) lackade ur på domarteamet i Uniteds match mot Newcastle på Boxing Day 2012. Fergie klarade sig utan bestraffning och detta beklagade sig Pardew över i media dagarna som följde, vilket fick Fergie att svara:

”Pardew has come out and criticised me.. Alan Pardew is the worst at haranguing referees, his whole staff, every game. He was at it the whole game on Wednesday. He shoved the referee and makes a joke of it and he’s got the cheek to criticise me. It’s unbelievable. He forgets the help I gave him. The press have had a good field day out of it. They’ve addressed every possible avenue. The only one they’ve left out is Barack Obama. He’s too busy. I carry that because I’m the manager of the most famous club in the world. I’m not at Newcastle, a wee club in the north-east. That’s simply the facts of life.”

Efter denna lysande comeback var vi i krig mot Newcastle. Och den som inte avskydde Alan Pardew innan gjorde det definitivt efter hans löjliga lilla dansfirande när han mötte United som manager för Crystal Palace. Den glädjen blev kortvarig, som ni vet vände vi ju och vann den matchen, men man fortsatte att avsky Pardew. Och Newcastle. Det enda lilla smolket i hatbägaren är väl nu att allas vår älskade Steve Bruce är den som leder Newcastle idag. För älskar man inte Steve Bruce, då är det något som inte står rätt till.

Och matchen idag då? Well, vi måste helt enkelt vinna den. Leicester slog nyss Aston Villa och City leder väntat mot Arsenal, vilket gör att vi i skrivande stund ligger på en tredjeplats. Tre poäng bakom Leicester och TRETTON poäng bakom City. Oacceptabelt givetvis. Men lämnar ytterligare orosmoln gällande tabellen tills efter matchen tror jag.

YOU ARE MY SOLSKJÆR.

0 | United | permalänk

West Ham it is

David Moyes Starts Role As Manchester United Manager

David Moyes kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Inte för sin insats som manager i United, så klart, men för att han är den ende Unitedmanager jag pratat med i egenskap av journalist.

Anyway, i kväll kommer ett pånyttfött West Ham, anfört av ingen mindre än Moyes, till Old Trafford för att se till att OGS inte ska få chansen att förlora en semifinal till.

United av i dag är ett United som fortsätter att leverera osäkerhet. Visst, kontinuiteten har infunnit sig i stora delar av matcherna, men det går inte en 90-minutare utan att försvarsspelet gör sitt allra bästa för att fucka upp fansens minds. Nu är det ju inte så att det går att skylla på att mittbackarna ligger i cryosleep med förstörda leder längre, eller att omsättningen av spelare på kanterna är lika omfattande som under Dödgrävarens tid. Nej, det är någonting som saknas defensivt och paret Harry-Viktor har fått tid på sig så det räcker att skapa ett telepatiskt samspel, men icke.

Längst bak finns också en viss person som bär en del ansvar för det allt för läckande United. Vår favoritspanjor #2 (alla vet ju vem som är etta) har haft ett par tyngre år sen hans fenomenala 10-tal i klubben och frågan är hur länge han får ”hållas”. Han har visserligen inte kastat in så många bollar i egen kasse den här säsongen, men hans frånvaro av pondus i straffområdet har oroväckande nog återkommit. Med tanke på att vi numera har en vettig utmanare till De Gea är det här ett gyllene tillfälle för Solskjaer att ge Henderson en längre radda möjligheter att visa att han vill ha spaden.

FA-cupen är fortfarande en buckla som jag håller högt. Visst, traditioner är till för att brytas (och det gjorde ju United för 20-talet år sen) i allmänhet, men just den här är undantagen i min värld. FA-cupen finns i ens ådror sedan barndomen och även om charmen i princip är helt borta i och med publikfria matcher så slåss den vidare för sin överlevnad.

Så: Vinn i kväll.

Vinn allt.

0 | United | permalänk

Aldrig glömda.

Idag minns vi offren från flygkraschen i München 1958. MUSS-redaktionen har satt ihop ett minnesdokument för att hedra Busby Babes och övriga personer som miste livet i denna tragedi, det hittar ni här. Det senaste året har sagt oss att det finns viktigare saker i livet än fotboll, men den 6 februari är en dag då åtminstone jag påminns om hur viktig fotbollen och kärleken till alla som på något sätt är en del av United är. Spelare, ledare, fans världen över. I sådana här stunder är vi alla lika. Vi står tillsammans. Vi är United.

0 | United | permalänk