Ni vet min åsikt i Michael Owen-frågan. Den har inte ändrats, men jag har inte haft så mycket emot om hans åsikter om ditten och datten.
Men på senare tid har det framgått att han är en pajas av stora mått. Han beklagade sig häromveckan för att han skulle missa darten (!) för att hans arbetsgivare var så dum att dom hade en match samtidigt som han antagligen kände sig tvingad att se.
Och i går spårade han helt när han gick igång för att någon tjomme på Talksport var dum mot honom:

1) Om han är allvarlig (vilket han verkar vara) så tycker han att det bara är ex-proffs som får kritisera nuvarande proffsspelare. Det kan bli lite jobbigt i längden.
2) Han ljuger garanterat när han säger att han aldrig lyssnat på Talksport. Är som när Zlatan säger att han aldrig läser tidningarna och sen har han stenkoll på allt och vilka som skriver för vilka tidningar.
3) När han skriver ”crawl for interviews” glömmer han bort det essentiella: Hade inte media funnits hade han inte varit mångmiljonär.
4) Och han tycker att han inte borde sågas eftersom han är snäll och ställer upp på intervjuer.
Som sagt: Pajas.
* Presskonferens 10.30 i dag. Några av er vill ha Valencia i startelvan på söndag – det vill jag också. Men jag utgår ifrån att han är skadad. Vi får se vad Fergie påstår. Giggs eller Scholes då? Ja, det kanske blir Scholes, men jag ser hellre Giggs ligga och lura bakom Roo och Welbeck.

Jag går all in mot Spurs på söndag. Inget jävla taktiskt försvarstänk. Bara in och mosa nu när Spurs dels har 0–2-tappet mot ärkerivalerna och dels avstängningen av sin bäste spelare att fundera på.
Vi måste nämligen vinna i London.
Gör vi det är det 50-50 om titeln.
Annars är det 80-20 i City-favör.
Så här kör vi:

DDG

Rafael – Rio d.ä – Evans – Evra

Nani – Carrick – Giggs – Young

Rooney – Welbeck

No further comments.

Många, för att inte säga de flesta, spelare i United får beröm titt som tätt. Antingen av Fergie, medspelare, motspelare eller motståndartränare.
Evra om Valencia:  ”I think he ate a motor. He was unbelievable. I don’t know the left-back of Bolton [Sam Ricketts], but I’m sure he had muscle problems after the game. Antonio’s so powerful.”
Pelé om Rooney: ”I am a very big fan of Rooney. He always fights for the team. He is not too technical, his strength is his heart,
Fergie om Cleverley: ”He is a very clever footballer. He has got a quick brain in terms of appreciation of passing”
Vidic om Carrick: ”Maybe he’s not the most attractive footballer – he doesn’t often do fancy tricks – but for our team he plays a key role.”
Men vår brasse, dyraste innermittfältaren vi köpt efter Seba Veron, får sällan de stora rubrikerna.
Visst, Anderson har varit frånvarande mycket och han har ju faktiskt fått beröm då och då genom åren, men det är ju knappast så att spelare och ledare står med tungan hängande utanför munnen och slåss om att dregla mest över Andos prestationer.
Fram tills i höstas.
Och då hoppades jag innerligt att Ando äntligen kommit för att stanna.
Han inledde säsongen briljant och till och med gamle David Pleat ägnade sin kolumn i Guardian åt att berömma just Andersons start. Vi minns ju gärna hur Anderson stormtrivdes i Cleverleys sällskap på innermitten och hur vi till stor del tack vara den nyfunna vänskapen mosade allt motstånd.
Sen sprack bubblan.
För det var dags för de sedvanliga skadorna och Andersons lika årliga formdipp. Grabben är 24 år om drygt en månad och det börjar bli dags att leverera på en hög nivå – ofta. Första säsongen gjorde han 24 ligamatcher, sedan dess har han inte spelat över 20. Oerhört trist eftersom jag tror att han skulle ha kunnat varit en etablerad Unitedspelare – och brasiliansk landslagsmittfältare, där det inte direkt kokar av konkurrens – i dag om han bara sluppit sin korsbandsskada och dessutom haft skallen för att bli det.
Hans skador är inte lätt att bli klok på. Fergie sa i november att ”Anderson är borta till februari”. En månad senare hoppade in i 2-3-matchen mot Blackburn (jag kan fortfarande inte fatta hur vi förlorade den) och gjorde inhopp mot både Newcastle och City i cupen innan han sen försvann igen. Och han har trots att han är tillbaka i träning sedan ett par veckor inte spelat på snart två månader.
Frågan är hur mycket United egentligen mörkar Andersons problem efter korsbandsskadan. Det känns självklart att det är sviter efter den som ställer till det titt som tätt. Lägg till att hans ojämna framträdanden måste sitta i skallen. Någon annan förklaring finns inte varför han ena dagen kan käka upp både Gerrard och Fabregas och nästa bli överkörd av typ Michael Brown och Fabian Frei.
Vi har många gånger enats om att ”nu är det sista chansen” för brassen – och han kan knappast påstå att han inte fått tillfällen att spela in sig som ordinarie även innan knät trasades sönder mot West Ham.
Men jag ger inte upp honom riktigt än. När han är i toppslag är han en av lagets och ligans bästa mittfältare. Men, som sagt, problemet är att han oftast är antingen skadad eller ur form.
Och då blir det inte särskilt bra.
Vad tycker ni? Dags att sälja Ando eller ha fortsatt tålamod?

Vilket är ditt anti-lag i England?
Fire away.
Mitt är gjutet.

Alan Hansen gjorde i går med största sannolikhet det grabbarna i The Lonely Island gjort över 30 miljoner gånger.
Nu ska vi bara försöka minnas det här utspelet också. Det är svårt med tanke på hur många gånger han har försökt med bara sina uttalanden få tillbaka framgångsperioden till Anfield. Problemet är att det inte går att VÄRKA fram det, Alan.
I dag är han i farten i Telegraph.
”Liverpool’s Carling Cup success could prove to be a defining moment in the club’s history.”
Den meningen kan bli en klassiker.
Och sportchefen Damien Comolli fick hybris över en natt och påstår nu att världsspelarna står i kö för att få skriva på för Liverpool.
Sure. Jag kan tänka mig att Sneijder, Messi och Xavi bara väntat på att Pool skulle ta hem ligacupen.
(För övrigt Comolli som så sent som i september sa att nio nya spelare – för över en miljard kronor – var nog)
Men: En titel är en titel (precis som Community Shield) och det är bara att gratulera Liverpool. Grattis! Ni vann en cup där vi använde förra säsongens skyttekung som mittback.
Just for the sake of it.

Jag körde en gammal klassiker som jag inte provat på bra länge. Senast den lyckades var när Owen sänkte våra grannar med sitt 4-3-mål.
Alltså: Av med tv:n när klockan slår 90.00 bara för att TÄNKA IN ett segermål.
Lyckan när dels farsan ringer (det gör han när vi gör viktiga mål) och dels när feeden på Twitter bekräftar (jag svarar aldrig när han ringer så klart).
Hade vi torskat poäng i dag hade det känts som att ligan avgjorts. Nu har vi fortfarande allting i egna händer.
Så jävla bra.
Bäst:

• Omställningen. Vi gjorde 1-0, sen gjorde vi som så ofta förr under säsongen och la av att spela bra. Det var bara bitvis snygga anfall, när spelarna verkligen bestämde sig för att sätta fart, men överlag var Norwich bättre i spelet. Att då ställa om till den makalösa pressen sista sex-sju … det är FÅ lag som gör det.
• David De Gea. Dodgy my ass.
• Klassiskt Scholesmål! Klassiskt!

Bra:

• Tycker att både Rio d.ä och Evans hade bra koll på Holt & co i första halvlek.
• Scholes små kroppsfinter. Himmelska.
• Det såg faktiskt ut som att Nani börjar tugga igång inför slutspurten av serien.
• Welbeck kommer till fantastiska lägen.

Illa:

• Evra 2012 är inte Evra 2008.
• Lite Andy Cole över Welbecks chansmissar.
• Scholes gör dock ett par riktiga indianare varje match. Får han göra så länge han poppar upp och knoppar in ett mål i snitt.
• Chicharito var ett solklart val när Fergie gjorde sitt första byte.

Annars:

• Viasats kommentator Pelle Bäckman har höga krav på just Welbeck: Han har inte gjort mål sedan Arsenalmatchen i mitten av januari.
• Våra målskyttar spelade ihop för första gången i Uniteds A-lag samma sommar som Ravelli tog DEN straffen i USA.
• Tottenham på söndag. Jag är så fantastiskt nyfiken på att se hur Spurs reagerar på 2-0 till 2-5. Speciellt när dom möter ett lag som gjort Arsenalvändningen, fast ett steg bättre.
• Giggs har gjort mål tidigare på Norwich. Första gången han gjorde det var samma år som en 20-årig Mats Sundin snurrade upp Fetisov och fixade VM-guld till Sverige. Och Carola vann Eurovision med Fångad av en stormvind.