Boom! Boom! Boom! Boom!

Äntligen ett gammalt hederligt mål-fyr-vererki på Old Trafford.

Röde Rúbens United inledde julfirandet tidigt – och det är bara att njuta i någon dag till.

Innan det är dags för portugisens första elddop.

Gott! 

• Tänk att vi haft Antony på planen och Amad på bänken så länge. Ivorianen är numera klubbens bäste ytter/wingback – och det är inte ens en diskussion. Vad som gör honom till det? Antagligen hans beslutsfattande. Mot Everton tog han dribblingar när han hade läge, slog enkelt när det krävdes, pressade när han såg chansen … en högklassig prestation. En 9/10-sådan. 
• 2 x 2-målskyttar. Under ten Hag kunde inte anfallarna göra mål. Nu kan dom inte sluta. Rashford må vara begränsad i spelet, men han har fortfarande kvar sin killerinstinkt när han får lägen. Zirkzee är ingen spets, men med självförtroendet kommer också fullträffarna.
• Bruno Fernandes. Kaptenen serverade både till 1-0 (nästan övertygad om att Rashfords skott gått in utan Evertonhjälp) och 2-0. Poängspelare personifierad. 

Unitedklass:

• Nollan. Den ska hållas oftare på Old Trafford. Och med Onana i fortsatt icke-hösten-2023-form kan det mycket väl hända.
• Uppspelen på kanterna. Det är där United imponerat mest de senaste matcherna.  
• Zirkzees passning i uppbyggnaden till 3-0 var enastående, och ytterligare bevis för att holländaren bör användas längre ned i planen än som utpräglad striker. 
• 4-0. Bara andra gången sedan 9-0-slakten av Southampton för snart fyra år som United vinner hemma i ligan med den marginalen. Det får gärna bli mer standardiserat. Det här ska inte vara ett undantag mot lag som Everton. 
• United gjorde ingen sensationell insats, men hade efter 1-0 kontroll på ett sätt vi också kan återvänja oss vid. Släppte in till något i defensiven, anföll där det fanns lägen. Och framförallt: Hittade rätt i presspelet vid flera tillfällen. 

Framtid:

• Rúben har nu startat 19 olika spelare på 3 matcher och bör ändå fått en hyfsad överblick vad han kan förvänta sig av olika spelare i olika roller. Jag är tämligen övertygad om att han vet vilken bästaelvan är redan nu. 
• Mot Arsenal får han klara sig utan både Licha och Kobbie som båda är avstängda, men jag ser ingen katastrof i detta. Dels för att det är en match vi förväntar oss exakt noll poäng av, och dels för att vi har både Shaw och Ugarte att plocka in. Ändå otroligt att Kobbie är avstängd med tanke på att det känns som han knappt spelat under hösten. 

… and finally:

• Arsenal på onsdag alltså. United har allt att vinna. Jag räknar kallt med Londonvinst, men fotboll, bloody hell and all that som ni vet. Rúbens första elddop är det hur som helst. 
• Sen kommer Forest på lördag och då är det andra bullar.
• Det överlägset mest fascinerande i nuläget är att United har bättre målskillnad än City. 

Då var den avklarad: Den sjätte post-Fergie-managern har gjort sin första Unitedmatch. 

1-1 borta mot Ipswich var inga fyrverkerier direkt, men gissningsvis har Röde Rúben fått en del svar.

Vi andra hoppas i alla fall det.

Och viktigast av allt: Han är igång nu!

Unitedklass:

• 1-0! Som i fornstora dagar! En ytter som bara öser längs med kortsidan och serverar en anfallare som hugger likt en kobra! Amad som wingback (en position jag länge ville se Beckham i United i) kan vara ett lyckat drag, då han inte drar sig för hemjobbet. Rashford som återvändande striker ser jag mer som ett “i brist på annat”-drag, även om han där och då visade att han fungerar.
• André Onana. Tillsammans med Mazraoui säsongens bästa Unitedspelare så här långt. Räddningen strax innan 1-1 var helt, helt strålande. Och inte den första av den kalibern från kameruanen, som verkligen lyft sig enormt jämfört med förra hösten. 

Kul!

• Shaw, Malacia och Kobbie tillbaka i truppen! Shaw känns gjuten i en trebackslinje, Malacia som bra backup och Kobbie .. ja, Kobbie kanske äntligen kan få en skräddarsydd roll och ta nästa kliv i utvecklingen. 
• Ett nytt spelsystem är faktiskt något att se fram emot utvecklingen av. Oavsett hur rörigt det såg ut på Portman Road. Sen återstår att se hur lång ”processen” blir.

Frågetecken – inte okej:

• Vilka spelade sig längre bort från en Rubén-elva? Min gissning är att Jonny Evans inte gjorde sig själv någon större tjänst med den första halvleken. Inte heller Garnacho (spelsinnet?) lär ha övertygat sin nya boss medan Eriksen nog får nöta mest bänk framöver. 
• Rashford fick alltså chansen, medan både Zirkzee och Rasmus startade bredvid planen. Jag skulle vara orolig om jag var någon av de två sistnämnda. 
• Det var trots allt Ipswich som dominerade mot ett gäng landslagsspelare från några av världens främsta fotbollsnationer. Oavsett hur läget är i United är det här inget som “ska” hända. 

Rúben:

• Vi som också varit med ett tag och såg ett och samma tränaransikte i över 25 år har börjat vänja oss vid att få nya mer regelbundet. Och det är trots allt lite som innan en säsong börjar: Man är lite spänd och nyfiken på vad den nye bossen kan leverera. Nu hade han inte haft särskilt lång tid med hela truppen, så det var svårt att se någon helhet än.
• Däremot var det uppfriskande att höra Amorim prata efteråt. Det var inga undanflykter, utan en ärlig analys av vad han såg och vad han ser framåt. 

… till sist:

• Största jublet efter 1-0-målet kom här när kommentatorerna berättade att VAR inte kunde användas (brandlarmet gick tydligen i VAR-rummet i London). Så himla skönt att veta att det inte fanns med i matchen. Och så stolt över att Sverige vägrar VAR. 
• En poäng borta mot Ipswich får väl motvilligt sägas vara godkänt, men Bodö hemma på Old Trafford? Allt annat än tre poäng och matchen mot Everton blir plötsligt en sådan som det redan kan börja grymtas efter. Så ser verkligheten ut som Unitedmanager och Amorim fick – trots Ed Sheeran – ställas till svars inför Roy Keane direkt under söndagen. 
• Röde Rúben? Vad handlar det om? Jo, i Sverige hade vi en gång en Ruben Svensson i IFK Göteborgs framgångsrika lag på 1980-talet. Han var landets mest kända fotbollssocialist och fick därför smeknamnet “Röde Ruben”. Nu vet jag ingenting om Amorims politiska hemvist, men han tränar trots allt de röda djävlarna så då får han tugga i sig att “Röde Rúben” passar alldeles utmärkt. 

Ruud fick sitt perfekta avslut.

En till slut kassaskåpssäker 3-0-vinst mot Leicester. 

Nu kan vi lite förväntansfulla vänta in allas vår Rubéns ankomst efter att van Nistelrooy både lugnat skutan och satt kursen åt rätt håll. 

Strålande!

• Först och främst: Helt rätt att bänka Garnacho, som ju fått för stor betydelse trots sin ringa erfarenhet, efter ett gäng bleka insatser. Men som han tackade för Ruuds förtroende att få hoppa in! (Att han sen inte firar särskilt mycket för att han fått kritik från fans är en annan sak)
• Amad Diallo. Uniteds bäste ytter visade varför han borde starta vecka ut och vecka in. Det jag uppskattar mest hos honom är hans beslutsfattande: Han väljer allt som oftast helt rätt alternativ. Som vid Brunos 1-0: Rörelsen, som att han skulle kliva in i straffområdet själv, innan han klackade fram den till kaptenen var enastående. 

Unitedklass:

• Ugarte-Casemiro. Även om saknaden efter Kobbie (och McTominay!) alltid är närvarande när han inte spelar, så var vårt sydamerikanska mittfältslås habila mot Leicester. 
• Nu sattes inte de Ligt-Licha på så enormt stora prövningar, men såg mer ut som vi hoppats än de gjort de senaste månaderna. Framförallt såg nederländaren hur stabil ut som helst. Med unge Yoro på väg in i truppen kan det bli ett Harry-Vigge-Jonny-löst försvar framöver. Inte för att de tre sistnämnda är bedrövliga, utan mer för att de inte håller Unitedklass. 
• Nu var det (peppar, peppar) väldigt länge sen Onana stod för en tavla á la säsongen 2023-24 och hans stabilitet bör lyftas fram. Just nu är han precis som en Unitedmålvakt ska vara: Han tar det han ska, han gör inga misstag och samtidigt är han inte heller bäst på planen i match efter match. 

Inte gott nog:

• Diogo Dalot. Svag igen – och då blev han mycket riktigt utbytt! Två tokiga tacklingar och upphävde offsiden på ett par meter när Leicester skapade första farliga läget. När Mazraoui flyttades över till höger dog också Leicesters offensiva kraft Fatawu nästan helt. Portugisen måste lyfta sig. Kanske kan landsmannen fixa det när han anländer?
• Rashford. Raka motsatsen till Diallo på andra kanten mot Leicester. Valde oftare fel beslut än rätt. 
• Anfallarna. Varken dansken eller nederländaren känns särskilt farliga just nu. Alls. Højlund ser verkligen ut att vara en klass för lågt just nu, och Zirkzee ser mer vilsen ut när han kommer in. 

Amorim Time!

• Landslagsuppehåll och det innebär således att Ruud kliver tillbaka efter att ha gjort det han skulle (och lite till) och en viss Amorim ankommer Manchester. Det ska bli otroligt intressant att se vad portugisen åstadkommer. Han får på papperet en lugn start de första två ligamatcherna (Ipswich och Everton) innan ett eldprov kommer mot Arsenal. Jag förväntar mig absolut inga stordåd, men skulle inte klaga om de kom…

Ruud van Nistelrooy satte två mål när han ligadebuterade själv för United.

När holländaren istället debuterade som tränare i United fick han se sitt lag göra fem.

Krossen av Leicester i ligacupen var precis det klubben behövde efter en sensationellt trasig höst.

Ruuuud!

• Vi var nog några som tänkte “hmm, Ruud kommer inte till United för att bara vara assisterande” när den bäste målgöraren jag sett i klubben skrev på i somras. Och mycket riktigt, tiden kom när Ruud fick ta över huvudansvaret. Och som han gjorde det! United satte fyra mål i första halvlek och bjöd på en offensiv och en effektivitet vi tidigare bara sett mot League 1-motstånd under säsongen. 

Unitedklass:

• Om de sju målen mot Barnsley inte går att värdera så är det mer rimligt att utvärdera fem mot PL-motstånd. Nu är visserligen Leicester inte ligans starkaste lag, och hade inte heller sitt starkaste lag på papperet, men fem mål är fem mål. 
• Och apropå mål: Casemiros 1-0 var alldeles strålande vackert. Ett av de snyggare långskotten en Unitedspelare satt under 2024. 
• Tillsammans med Ugarte stod Casemiro för en av säsongens starkare mittfältsinsatser i United. Om uruguayanen sätter ribban vid den här typen av insatser ser jag en ljus framtid med honom. Men då snackar vi så här bra eller bättre i 30-40 matcher innan tilliten är där fullt ut. 
• Bruno Fernandes. Kaptensinsats. Ingen är bättre offensivt i klubben än Bruno på spelhumör. Och målet … wow! 
• Altays räddning upp i ribban efter paus. Jag gladdes med turken att han fick chansen igen, men fram tills dess hade han haft en tung afton. 

Finns fortfarande förbättringspotential:

• Joshua Zirkzee ser mer ut som en ny Wout än ett starkt nyförvärv. Han måste sätta fler bollar, oavsett hur bra han kan vara i sitt link-up-spel. Men han påminner om Rashford när han hade det som tyngst: Hela världens bekymmer hänger över axlarna.
• Försvarsspelet. Leicesters första var väldigt snyggt, men det andra målet går att ta bort med en mer samspelt försvarslinje. 

… and finally:

• Chelsea på söndag, åter med Ruud vid rodret, och jag är lite mer positiv än jag var om ten Hag hade varit coach. Samtidigt har jag inga större förhoppningar om poäng. Så cynisk blir man efter 11 – snart 12 – år av misslyckanden.
• Rùben Amorim alltså. Det är förbannat svårt att skruva ner förväntningarna när en ung, framgångsrik och spännande tränare tar över United. Men efter ständiga fiaskon post-Fergie (alla har ju fått sparken) vore det givetvis hjärndött att hoppas på en ny, lång vår för klubben. Men det är lite som innan en säsong drar igång: Allt hopp lever fortfarande.

För första gången sen Erik ten Hag tillträdde manglade United ett Premier League-lag totalt på bortaplan. 

I en halvlek.

Och så slutar det otroligt nog med förlust.

Otur, oskicklighet.. faktum kvarstår: United är ett lag för den undre halvan. Tabellen ljuger inte.

Wow!

• Chanserna radades upp på ett sätt som vi inte sett på år och dar i ligan. Och missarna var lika klockrena. Första halvleken skapade United lika många chanser som senaste månadens spel, men bollen ville inte in. Dalots miss var förstås den mest iögonfallande, men både Garnacho och Bruno borde givetvis också ha gjort varsitt. Hade vi satt de allra hetaste lägena hade det varit 3-0 i paus – hade vi satt alla bra lägen hade det varit 7-0. 

Unitedklass:

• Brunos första halvlek som speldirigent. Portugisen skapade ytor och hittade målchanser som vi varit vana att se, men saknat så mycket av under säsongen. 
• 1-1. Nick-nick-nick. Inte ofta man ser. Men Zirkzee in och Eriksen ut gav i alla fall resultat direkt. 

Ledsamt:

• Trots den lovande första halvleken klarade inte ten Hag av att matcha Lopeteguis taktiska omställning efter paus. West Ham sjönk lägre i utgångsspelet och därmed kunde inte United ställa om på samma sätt. Nederländarens motdrag? Byta ut Rashford mot Amad. Det hände inte så mycket.
• Vi mötte alltså ett West Ham i fritt fall – och reste hem med 0 poäng i bagaget. United har vunnit två ligamatcher sen premiären. Och vi är i november nästa gång det spelas Premier League-fotboll. Det här är ett lag som inte är bättre än landets 14:e bästa.
• Jag har sett Erik ten Hag som icke-United-tränare i ett halvår. Men ändå är han kvar – och jag misstänker att ekonomin trots allt spelar in här. Det är väldigt dyrt att sparka honom. 
• Hur Michael Oliver får för sig att påkalla domarens uppmärksamhet för den incidenten med Ings och de Ligt är i sig helt obegriplig. “Clear and obvious”? Men sånt ska ju egentligen – i en tidigare värld med ett framgångsrikt United – bara bli en bisats, och inte hela huvudfrågan. 

… and finally:

• I mitt stilla sinne skrev jag om ett hopp om sex poäng mot Fenerbahce och West Ham förra veckan. Det blev 1 av 6 poäng. Verkligheten är sådan. Och frågan är vad Ineos tänker. Ingen vet.
• Leicester på onsdag. Räknar med åtminstone 1 poäng – okej?