En fruktansvärd säsong fick ett helt magiskt avslut. 

United tog sin tyngsta titel på åtta år – med egna produkter som matchhjältar.

Går det att vara annat än tagen av stunden?

Fullkomlig eufori:

• När slutsignalen gick. Åtta år av väntan på en ny cuptitel (både EL och ligacupen är givetvis en trappa ner i jämförelse) och som det satt fint! Glädjetårar och gåshud och hela paketet levererades på en och samma gång. 
• 2-0-målet var – sett till arena, situation och motstånd – resultatet av det snyggaste anfall jag sett United sy ihop under 2020-talet. Från Rashfords crossboll hela vägen till Brunos helt utomjordiska assist. Vansinnigt vackert. 

Vackert:

• Inte nog med att vi vann – det var inte en smash-and-grab-seger heller. United utförde en taktiskt alldeles strålande insats där city i princip inte skapade några heta målchanser värda namnet. Haalands i virket, Alvarez friläge och så två långskott från Kyle Walker var allt jag skrev ned. Otroligt. Varför har inte United låst lag på detta sätt tidigare?
• Kobbie och Garnacho. Två tonåringar från egna leden där den förstnämnde burit United i sitt hjärta sen barnsben. Att få komma in på Wembley och bli matchhjälte är helt otroligt. 
• Kobbie Mainoo, ja. Här har vi en mittfältare som har potentialen att bli en superstar, en galjonsfigur för ett titeljagande Manchester United. Wow, vilken spelare! 

Unitedklass:

• Backspelet. Man får ju en helt annan trygghet med Lisandro Martinez i laget. Det vågar jag påstå att i princip varenda topplag på planeten skulle instämma i. 
• Att man inte klappade ihop totalt efter reduceringen. Det hände ju drösvis med gånger under säsongen att United släppte in mål i par. Kom det ett visste man att ett till skulle komma tämligen snart. Icke så denna gång. 
• Sofyan Amrabat! Föredrogs framför Casemiro (som både drog från bänken och från landet illa kvickt efteråt) och det var otroligt nog ingen katastrof. Afrikanen stod för sin finaste insats i en Unitedtröja i sin sista match. All heder. 

Slutligen:

• Trots att säsongen avslutades på allra bästa tänkbara sätt får vi inte glömma att den till den allra största delen varit en mardröm. United har spelat katastrofalt, slutat åtta, dragits med mängder av skador, men samtidigt inte imponerat överhuvudtaget när man haft de flesta spelare tillgängliga.
• Och det bör rimligen ha inneburit att Ineos för en tid sedan beslutat att ten Hag inte är rätt man att leda laget in i ännu en “ny era”. Han avslutade hursomhelst på bästa tänkbara sätt.
• Visst skulle Onana ha tagit Dokus skott (han var knappt skymd). Men vad gör det när vi har en buckla i handen?!
• Slut på fotboll till augusti? Nej, då. Vi håller givetvis koll på Unitedspelarna i sommarens Europamästerskap. Vilka vi håller på? Alla lag där United finns representerat, givetvis.

Äntligen!

Sista matchen på Old Trafford för säsongen är avklarad och nu kan vi börja drömma om en ny tid, en ny säsong på Drömmernas teater till hösten.

Att United dessutom avslutade ganska snyggt gjorde inte ont. 

3-2-segrar är alltid lika fina.

Allra bäst:

• Att Bruno Fernandes fick visa hur mycket han saknats. Det är inte ofta portugisen missar fotbollsmatcher, men de två han bommat har United lämnat mållösa. När han var tillbaka lämnade United matchen med tre gjorda. Han är och förblir motorn som kan dra igång offensiven. 
• Amad Diallo har tillhört United sedan Solskjaers dagar, men har först nu fått ett litet genombrott. 1+1 (även om assisten kanske inte var riktigt meningen) mot Newcastle – och så förstås hans avgörande mot Liverpool – ger oss ett hopp om att vi kan ha en storspelare där.

Också bra:

• Att Sofyan Amrabat fick avsluta sin allt annat lyckade sejour i klubben med att visa att han inte är fullständigt hopplös (även om han så klart skulle ha dragit på sig en straff). Blocken på Isaks skott var strålande. 
• Lisandro Martinez gjorde comeback igen! Han har snart gjort fler comebacker än matcher under säsongen. Måtte han hitta både form och tempo inför Wembley. Det lär behövas.
• Kobbie. Så mycket mer United får ut av honom när han slipper försöka vara tvåvägsspelare hela tiden. Offensivt är han vassare.

Samma gamla visa:

• Trots att United spelade utan en given anfallare och hade fem centrala mittfältare på planen kunde Newcastle ofta bara trava igenom mittfältet. Obegripligt nog. 
• Casemiro. Är det för att han inte hänger med vare sig i skallen eller benen längre som han chansar i tacklingarna så ofta? Hur som helst lär vi knappast få se honom i Unitedtröjan i höst. 
• United kom ut i andra halvlek och hade liksom bestämt sig för att ge Newcastle så många möjligheter som möjligt att kvittera. På fyra minuter gav United bort tre omställningar och vid tredje tillfället hittade Gordon 1-1.

Sist:

• United har aldrig släppt in så här många mål i Premier League (1,57 per match). Och ska vi titta på målsnittet från tiden innan, när det var 42 matcher per säsong, får vi gå tillbaka till 1970-talet. Otroligt. 
• Onana har hållit nollan i 2 av de 17 senaste matcherna.
• Brighton borta i en av de minst spännande avslutningarna på en ligasäsong jag kan minnas. Toppstriden är avgjort, bottenstriden likaså. Inte ens en Champions League-plats finns kvar att spela om. United blir sannolikt åtta, vilket är den sämsta placeringen i PL-historien. 
• Äntligen är säsongen, en av de värsta jag kan minnas, snart över. Men först ska vi till Wembley för att i alla fall försöka göra den minnesvärd även av en positiv anledning.

Jag vet inte var jag ska börja.

Det är bara så ledsamt.

Manchester United är fortfarande – otroligt nog – ett lag i fritt fall.

En sorglig syn.

Inte världens värsta:

• 0-4 var trots allt siffror som smickrade United. Det kunde lika gärna ha slutat 0-7 utan att man hade protesterat.
• Givetvis bortastödet. Lika magnifikt som alltid. 

Illa:

• Att United inte såg ut att ge upp – och ändå vara så långt ifrån att skaka mäktiga Crystal Palace. Herregud. 

Bedrövligt:

• Anfallsspelet. United hade två avslut på mål på 90 minuter, varav en nick av Casemiro var den enda riktigt heta chansen. Och då hade vi namnkunniga spelare som Garnacho, Mount, med flera på offensiva positioner. 
• Att sätta in stackars Wheatley i slutminuterna för att behöva vara en del av de mer pinsamma insatser United stått för under 2020-talet. Han hade inte behövt vara en del av det. Svagt ledarskap.

Katastrofalt:

• Insatsen som helhet. Skämskudden var konstant närvarande och när målen rasade in blev man inte ens arg. Man skämdes.
• Casemiro. Visst kan det vara taskigt att sparka på en som ligger (och det gjorde brassen en hel del på Selhurst Park…) men samtidigt är det en flerfaldig mästare vi snackar om. Förfallet är häpnadsväckande. Han chansar som en division 5-spelare i tacklingarna?!
• Nu är Evans och Casemiro kanske inte förstavalet som mittbackar i någon klubb som aspirerar på att vara ett topplag i Europa, men kom igen: Vem är det som “ser till” att varenda mittback värd namnet är skadad? Hur går det ens till? 
• Beslutet att blåsa frispark för Henderson. Svagt. 

Till sist:

• Tre matcher kvar. Jag tror på max en poäng totalt. Sen återstår att se hur många som hinner komma tillbaka till cupfinalen 25 maj. Den lär bli sevärd …
• Än en gång: Erik ten Hag kliver inte ut som Manchester United-manager i augusti. Inte en chans.

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Senare var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8 för att därefter följas av den rappande holländaren Memphis på #7.

Vi skyndade vidare till en av den moderna fotbollens största talanger – och gåtor: Paul Labile Pogba. Som femma återfann vi en holländare: Donny van de Beek.

I dag plockar vi fram listans andra sydamerikan: Den pianospelande chilenaren.

4) Alexis Sanchez, 400 miljoner, Arsenal, 2018

Vi pratar ingen Mozart eller Bach och vi var nog inte särskilt lätträknade, vi som nästan ville krypa ur skinnet när Manchester United presenterade ”Robin van Persie 2.0” som det senaste tillskottet från norra London. Uniteds sociala medier-team har väl nästan aldrig varit rätt ute, men här var det en all time low. Kanske inte med tanke på presentationen, som var något annorlunda, men med tanke på utfallet. För enligt uppgifter långt senare ville Sanchez lämna United dagen efter.  ”After my first training session, I got home and told my family and my agent – can I not rip up my contract and go back to Arsenal?”. Härlig inställning av ett proffs – och samtidigt en oerhörd kapning av Manchester United post Ferguson. 

Detta uttalande kom alltså trots en rapporterad veckolön på i runda slängar 6 miljoner kronor. Att chilenaren inte hamnar högre upp på listan handlar enkom om det faktum att han försvann ganska fort. För Sanchez gjorde bara en och en halv säsong i United innan han aldrig mer sågs till i rätt tröja på Old Trafford. Så vad fick vi då under den tiden och varför i hela fridens namn slängde klubben ut dessa summor på honom?

5 mål på 45 matcher är ett målsnitt på 0,1 fullträffar per match. Ingen annanstans i Alexis karriär hittar vi ett lägre målsnitt. Och då räknar vi ända från hans enda säsong i River Plate 2007/2008 till hans nuvarande tid – ja, 35-åringen lirar än och blev precis mästare – i Inter. Det är ganska talande för så mycket, med tanke på att hans mest framgångsrika tid var i London och att han föll pladask direkt när han styrde kosan norrut mot Manchester.

I spelet imponerade han föga förvånande inte alls. Dels var det svårt att integreras i ett Mourinho- och senare Solskjaer-lett United, och dels var det svårt att se att han ens ville vara där (vilket han alltså inte ville). Han var motvillig hjälte i någon FA-cupmatch, men det är väl det enda positiva man minns spelmässigt. Kroppspråket (se bilden bara) var rätt ofta talande, och när Solskjaer tog över blev det till slut dags att inse att tiden var räknad och Alexis skeppades iväg på lån till Milano. Saknad av exakt noll supportrar.

Hela historien illustrerar på ett bra sätt vansinnet som präglat ledningen i United post Fergie. Vi snackar ett utlägg på över en halv miljard kronor för en spelare som vare sig ville var i klubben eller kunde prestera i den. Om det hade varit ett enstaka felsteg hade man kunnat ursäkta det, men det här har varit mer regel än undantag under 2010- och 2020-talet. För många tomtar i för många ledande positioner har verkligen gjort sitt allra yttersta för att förstöra så mycket som det bara går för klubben.

En skam för Manchester United.

Precis som Alexis Sanchez tid som #7.

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Senare var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8 för att därefter följas av den rappande holländaren Memphis på #7.

Vi skyndade vidare till en av den moderna fotbollens största talanger – och gåtor: Paul Labile Pogba.

Och nu är det dags för den nederländska totalfotbollens märkligaste fiaskon:

5) Donny van de Beek, 450 miljoner, Ajax, 2020.

Donny anlände som 23-årig firade Ajaxhjälte. ”Ta hand om honom väl” skrev Edwin van der Sar på Twitter och så här, snart fyra år senare, kan vi med lätthet konstatera att – det gjorde United inte.

Under sin första säsong i klubben figurerade han i 36 matcher, varav 19 i ligan – men bara 4 i startelvan, vilket gav en tidig fingervisning om hur lågt hållen han var redan från början. Under de tre efterföljande noteras han för totalt 26, varav 16 i ligan. Man kan så här i efterhand verkligen undra vem det var som fick för sig att han skulle bli en viktig pjäs i ett fortfarande trasigt United.

För i Holland hade han varit magisk. 2018-19 startade han nästan samtliga matcher för Ajax, som vann ligan för första gången på fem år och gick till semifinal i Champions League efter att ha spöat Juventus. Donny gjorde mål mot italienarna liksom i semin mot Spurs. Året efter gjorde han flera mål i CL igen och sen dog hans karriär när Ed Woodward lyfte på luren. Fler karriärer har gått samma öde till mötes, men Donnys är speciellt. Han ratades tämligen omgående av Ole Gunnar och vi fans fick aldrig se honom regelbundet, vilket gjorde att han blev sedd som någon slags ”frälsare” som vägrades speltid. Detta trots att han var ytterst medelmåttig när han väl syntes på planerna.

I januari förra året fortsatte eländet med en skada som gjorde att holländaren inte ens kunde spela under resten av säsongen. Och då hade till och med den mest hoppfulle United-Donny-supportern tappat hoppet om att holländaren skulle bli den frälsande mittfältaren att göra Bruno sällskap som alla hoppats på.

En av de mer märkliga aspekterna med van de Beek är att man hade otroligt svårt att se vilka styrkor han hade – eller ens på vilken position han skulle utnyttjas allra bäst på. På det sättet påminner han en del om Anderson, som kom från Porto som en offensiv mittfältare, men efter att Fergie fått för sig att han skulle spela längre ned i banan så hade varken han eller vi någon aning om vad han pysslade med. Ser man det så är det faktiskt nästan lite synd om Donny – men samtidigt ska vi minnas att det faktiskt inte är en social verksamhet att spela boll med Unitedloggan på bröstet.

Utlåningen till Everton gjorde varken honom eller Everton gott och vi kan säkert fastslå samma sak med Eintrachf Frankfurt när årets säsong ska sammanfattas. I sommar blir det, fyra år efter den bejublade ankomsten, ett avsked för den nu 27-årige mittfältaren, antagligen för ett i sammanhanget vrakprisigt pris. Fram till nu har hans val att skriva på för United knappast satt Donny på några topplistor, men här kliver han in på en respektabel topp 5-position.

Alltid något.

Jag minns inget liknande på nära 35 år som Unitedsupporter.

Kollapsen mot Coventry kan stå oöverträffad.

Vad jag dock är helt säker på är att jag aldrig tidigare känt mig skamsen över att ha sett ett Manchester United-lag nå en cupfinal.

En oerhört märklig känsla – som jag helst aldrig upplever igen.

Fantastiskt:

• Att United når sin andra raka FA-cupfinal är egentligen helt ologiskt. Rent faktamässigt är det ju fantastiskt med tanke på hur framförallt den här säsongen sett ut spelmässigt. 

Unitedklass:

• Andre Onana. Släppte visserligen in tre av de fyra första skotten han fick emot sig, men sen höll han hög klass (även i maskandet…). Han gjorde dessutom något hans företrädare ytterst sällan gjorde: Räddade en straff i en straffläggning.
• Första 70 minuterna var knappast högklassiga, men var ändå den transportsträcka vi hade hoppats på och räknat med på förhand. Coventry hotade knappt någonting egentligen, vilket gör det efterföljande sammanbrottet än mer obegripligt.  

För dåligt:

• Casemiro. Som någon skrev i sociala medier: Är det någon som är mer uppgiven än Unitedfansen så är det Casemiro. Nu fick han visserligen vikariera som mittback (eftersom det pågår något slags experiment där alla som någonsin spelat centrala försvarare i United måste skadas), men oj vad efter han är i spelet. Som vid 1-3-målet. Och straffen?
• Marcus Rashford. Nej, det går bara inte längre. Hade ett bra avslut, men i övrigt en ytterst blek insats. Igen.
• Antony. Inte bara skämde han ut sig med sitt firande i slutet, utan med sin insats på planen. Spelade i över 50 minuter utan att göra någonting minnesvärt offensivt överhuvudtaget. 

Sensationellt uselt:

• Kollapsen.  Vi har ju sett United hela året släppa in mål i klungor, men det här tog verkligen priset. Förluster och dåliga insatser är en sak, att tappa 3-0 med 20 minuter kvar att spela, mot åttan (!) i Championship tar priset. Managern pratade om att spelarna visade karaktär, men då har vi en märklig nivå för vad “karaktär” egentligen innefattar. Jag såg ingen spelare i United ta tag i situationen när Coventry öste på mer och mer. Ingen ledare, ingen karaktär – istället ett kollektivt sammanfall i ren panik från rutinerade landslagsspelare och fullblodsproffs. Och det är just detta som gjorde att det var så svårt att känna glädje när Højlund skickade in den avgörande straffen. En känsla av tomhet snarare än eufori efter att ha säkrat en plats i en FA-cupfinal. 
• Aron Wan-Bissakas insats var så erbarmlig att det knappt går att ta in. Ur position vid 1-3, styrde in 2-3, orsakade straffen som gav 3-3 och i förlängningens sista minut upphävde han så när offsiden och krönte det med att styra in det som kunde ha varit 3-4. Otroligt. 

Sist:

• Så nästa datum att hålla koll på är 25 maj. Antagligen sista gången vi får se Erik ten Hag leda ut ett Manchester United också. 
• Det är några ligamatcher kvar att klara av innan dess, men att slåss om platserna 6-8 känns aningen … ljumt.