Jag minns inget liknande på nära 35 år som Unitedsupporter.

Kollapsen mot Coventry kan stå oöverträffad.

Vad jag dock är helt säker på är att jag aldrig tidigare känt mig skamsen över att ha sett ett Manchester United-lag nå en cupfinal.

En oerhört märklig känsla – som jag helst aldrig upplever igen.

Fantastiskt:

• Att United når sin andra raka FA-cupfinal är egentligen helt ologiskt. Rent faktamässigt är det ju fantastiskt med tanke på hur framförallt den här säsongen sett ut spelmässigt. 

Unitedklass:

• Andre Onana. Släppte visserligen in tre av de fyra första skotten han fick emot sig, men sen höll han hög klass (även i maskandet…). Han gjorde dessutom något hans företrädare ytterst sällan gjorde: Räddade en straff i en straffläggning.
• Första 70 minuterna var knappast högklassiga, men var ändå den transportsträcka vi hade hoppats på och räknat med på förhand. Coventry hotade knappt någonting egentligen, vilket gör det efterföljande sammanbrottet än mer obegripligt.  

För dåligt:

• Casemiro. Som någon skrev i sociala medier: Är det någon som är mer uppgiven än Unitedfansen så är det Casemiro. Nu fick han visserligen vikariera som mittback (eftersom det pågår något slags experiment där alla som någonsin spelat centrala försvarare i United måste skadas), men oj vad efter han är i spelet. Som vid 1-3-målet. Och straffen?
• Marcus Rashford. Nej, det går bara inte längre. Hade ett bra avslut, men i övrigt en ytterst blek insats. Igen.
• Antony. Inte bara skämde han ut sig med sitt firande i slutet, utan med sin insats på planen. Spelade i över 50 minuter utan att göra någonting minnesvärt offensivt överhuvudtaget. 

Sensationellt uselt:

• Kollapsen.  Vi har ju sett United hela året släppa in mål i klungor, men det här tog verkligen priset. Förluster och dåliga insatser är en sak, att tappa 3-0 med 20 minuter kvar att spela, mot åttan (!) i Championship tar priset. Managern pratade om att spelarna visade karaktär, men då har vi en märklig nivå för vad “karaktär” egentligen innefattar. Jag såg ingen spelare i United ta tag i situationen när Coventry öste på mer och mer. Ingen ledare, ingen karaktär – istället ett kollektivt sammanfall i ren panik från rutinerade landslagsspelare och fullblodsproffs. Och det är just detta som gjorde att det var så svårt att känna glädje när Højlund skickade in den avgörande straffen. En känsla av tomhet snarare än eufori efter att ha säkrat en plats i en FA-cupfinal. 
• Aron Wan-Bissakas insats var så erbarmlig att det knappt går att ta in. Ur position vid 1-3, styrde in 2-3, orsakade straffen som gav 3-3 och i förlängningens sista minut upphävde han så när offsiden och krönte det med att styra in det som kunde ha varit 3-4. Otroligt. 

Sist:

• Så nästa datum att hålla koll på är 25 maj. Antagligen sista gången vi får se Erik ten Hag leda ut ett Manchester United också. 
• Det är några ligamatcher kvar att klara av innan dess, men att slåss om platserna 6-8 känns aningen … ljumt.

United är klart sämre än Liverpool.

Det är ingen statshemlighet.

Men det hindrar inte laget från att åtminstone förstöra lite för sina svurna fienders titeljakt. 

Och så har vi Kobbie Mainoo. Det har inte dom.

Tjoho!

• I brist på vinster och titlar och magiska insatser får man hitta små ljuspunkter i matcherna. Eller stora: Som när 20-talets första magiska produkt från egna leden bara vände och smekte in 2-1 halvvägs in i andra halvlek. Gåshud över hela kroppen när Kobbie dessutom började fira innan bollen satt i nätet. En magisk spelare i en ex-magisk klubb. 
• Och givetvis Brunos påpasslighet när Quansah fick hjärnsläpp. Inte lätt att chipp-skjuta in den på ett tillslag.  
• Och som när Kambwala först missade sin rensning för att sen jaga ikapp Nunez. Man gillar ju Kambwala, det gör man. 

Unitedklass:

• Onanas vänsternäve på Szoboszlais avslut i inledningen. Briljant. Onana var överlag lika habil han varit till stora delar under 2024. 
• Efter ett komplett misslyckat gästspel på vänsterbacken mot Chelsea var Diogo Dalot tillbaka till höger. Och var kanske bäst i United. 
• 3 möten med Liverpool – 0 förluster. Tänk att vara Liverpool: Spela bättre i tre matcher och ändå inte vinna en enda. 

Inte gott nog:

• Spelet igen. När ten Hag pratar om att framtiden ser ljus ut är det svårt att tro att han menar med tanke på den spelmässiga upplevelsen vi får vecka ut och vecka in. 0 skott på mål i första halvlek, en bjudning till 1-1 och ett individuellt briljant nummer för mål nummer 2. I övrigt: I princip inget eget spel. På hemmaplan. 
• Det var länge sen Harry Maguire fick sig en slev här, men jag kan bara inte förstå att han fortfarande är dels i klubben, dels i truppen och dessutom i startelvan. 
• Casemiros passningsspel (om vi bortser från bicycletan (på chans?) till Kobbie, som var starten på 2-1-anfallet) var rent av undermåligt matchen igenom. 
• Højlund har slutat att göra mål igen. Han ser ibland lite väl klumpig ut när saker inte går hans väg. Samtidigt ska vi minnas att han spelade mot en av världens bästa försvarare större delen av matchen. 
• Visst var straffen (återigen) billig som kostade United poäng. Men AWB måste givetvis vara hundra på att ta bollen när han kastar sig in på det sättet. 

Till sist:

• Semifinalen mot Coventry, Wembley, en cupfinal på spel. Allt annat är en transportsträcka där vi kan sysselsätta oss med att se hur många avslut motståndarna får mot oss. Och sabba för fiender. 
• Ändå lite spännande att se vilka mittbackar som startar mot Bournemouth.
• Rashford klev av skadad. Hade det varit för ett år sen hade man varit förbannad. Nu rycker man mest på axlarna. 

Vi bjöds på en sensationell föreställning på Stamford Bridge. Sensationell såtillvida att målen haglade, chanserna avlöste varandra och två lag som inte slåss om topp 4-platserna möttes.

Det syntes verkligen.

3-4-förlusten var inte heller någon chock, för man vet aldrig var detta United ska ta vägen.

Fantastiskt:

• Antonys yttersida (han var ju tvungen! Hans höger fungerar ju inte!) till 3-2-målet var säsongens assist. Kul för den (med rätta) hårt kritiserade brassen att få bjuda på konster ur den högre skolan och överlag var miljardmannen faktiskt klart godkänt. 
• Alejandra Garnacho gjorde mål på frilägen. Två gånger om. Strålande. 

Unitedklass:

• Unge Kambwala kom in sista 30 och gjorde vad man kunde förvänta sig och hoppas av en ung mittback i United. 
• Anfallet till Brunos 2-2. Så kan United spela när allt klickar (och Chelsea går bort sig).
• Vändningen! Att gå från 0-2 efter 20 minuter till 3-2 på bortaplan, oavsett motstånd, är inget annat än bevis på att det finns något i det här laget. Ibland.

Oroande:

• ten Hag har alltså genomgående valt att spela AWB till vänster och Dalot till höger, trots att det omvända skett genomgående under tidigare säsonger. Så plötsligt byter han till denna match och det ger ett utfall där Dalot är klappkass och typ alla Chelseamål kommer på hans kant. 

För dåligt:

• Casemiro. Lika trygg som jag kände mig när han inledde karriären i United, lika otrygg känner jag mig nu när jag ser honom i startelvan. 
• 0-1-målet ska väl Onana ändå ta? Samtidigt: Snett-inåt-bakåt mål #2092 som United släppte denna säsong. Det är som att spelarna inte tittar på sina matcher i efterhand?
• Marcus Rashford bör inte spela en minut till den här säsongen om det där vi såg i inhoppet är det bästa han kan erbjuda. 

Uselt:

• United tappar fem poäng på stopptid två ligamatcher i rad. Det är inte någon slump. Jag twittrade direkt efter Garnachos 3-2 att “Vi kan lika gärna förlora detta med 5-3” och det gjorde jag inte bara för att skoja. 
• ten Hag påstår att United “dominerade” matchen. Problemet är bara att han får ytterst svårt att bevisa och belägga det påståendet. Vad menar han? Bollinnehav? Nej. Avslut? Nej. Hörnor då? Nej. Jag förstår inte riktigt vad han tänker att den typen av uttalanden ska leda till, mer än att man som supporter blir frustrerad och förbannad. 
• Kanske menar han att United ”dominerar” i statistiken över flest avslut emot? Där har han i så fall en poäng, då bara bottenlag över Europa kan stoltsera med liknande siffror under 2024. Alltid något, Erik.
• Vi såg en helt sanslöst öppen match och det var två lag utan struktur och linjer i både defensiv och offensiv, där båda litade till individuella insatser för att få med sig resultat. Ingen organisation att peka på i vare sig Chelsea eller United. För den neutrale var det dock säkert fantastiskt att se denna gung-ho-fotboll.

Sist:

• Skadelistan med försvarare är nu löjligt lång. Men vi ska inte glömma att även under Fergie hade vi obscena perioder med frånvarande backar. Vi minns ju att Carrick och Fletcher startade i backlinjen åtminstone vid ett tillfälle. Det ska gå att lösa bättre än det vi ser. 
• United har förlorat 40 procent av ligamatcherna sedan augusti. Bara en gång sen vi trillade ur serien 1974 har vi varit sämre: 1989-90. Då vann vi en viss cup och sen …
• Liverpool hemma på söndag. Jag har varken förhoppningar eller förväntningar på någonting och eftersom ligasäsongen varit över ett tag är det bara cupen kvar att bry sig om. Inte ens tanken på att förstöra för ett titeljagande motstånd kittlar i nuläget. 

Vi som varit med ett tag har sett det förr – massor av gånger.

Med den lilla skillnaden att United då var Brentford och Brentford var United.

Ligasäsongen har varit över länge, men det gjorde ändå ont att se detta tafatta, fantasilösa och i princip osamspelta lag stappla fram planlöst på planen.

Speciellt efter den sanslösa insatsen mot Liverpool.

Bravo!

• Säsongens kanske mest bortglömda värvning, den för den facila summan av 700 miljoner, Mason Mount bjöd Unitedfansen på den enda glädjen mot Brentford. En skamfylld glädje, men likväl glädje.
• En poäng. Osannolikt utfall, men likväl inte en förlust i poängprotokollet. 

Unitedklass:

• Andre Onana. Kamerunaren var den ende som kan gå med huvudet högt efter besöket i Brentford. Dubbelräddningen i början av andra halvlek var ur den högre skolan. Inte alls lika skakig som under hösten. 

Okej:

• Varane var väl 6/10 innan ytterligare en skada satte stopp för han som ersatt Phil Jones i rehabrummet. 

Katastrofalt:

• Insatsen! Bortsett från första 5-10 när United hade boll och Brentford inte kommit in i matchen var det en fruktansvärd upplevelse för alla Unitedfans världen över. United hade mest boll (53 procent) men såg ut som att spelarna plockats ihop utanför arenan fem minuter innan matchen och fått instruktionerna att “gå ut och göra något med bollen”. Efter tio minuter var det som att någon tryckte på en knapp och hemmalaget såg ut som world beaters. 
• Den första (och enda innan Mounts 1-0) målchansen för gästerna kom efter 54 minuter. Mot ett lag som ligger på 15:e plats och knappt vunnit hemma det senaste kvartalet och dessutom hade typ hela ordinarie backlinjen borta …
• Det är inte så svårt att kritisera enskilda insatser, med tanke på hur många som inte höll något som ens liknade Unitedklass, men Aron Wan-Bissaka symboliserade den spelmässigt undermåliga kvällen. Den forne landslagsbacken var bedrövlig i det meseta han gjorde: beslut, markering, positionering och krönte det hela med att upphäva offsiden i samband med kvitteringen. 
• United har låtit motståndarna avlossa över ett hundra skott i de fyra senaste matcherna. Oavsett hur många som gått in, så är det siffror som knappt går att ta in. Presspelet är osynkat, majoriteten av spelarna verkar helt ovetande om hur de ska agera med och utan boll, osv. Ni vet hur det sett ut i princip under ett års tid. 
• När United verkligen från ingenstans tar ledningen med klockan på 90+6 ska det ju vara omöjligt att tappa 2000-talets mest orättvisa Unitedseger. Men vilka klarar av att ställa till det ändå? Jo, denna upplaga av United. 

Framåt?

• Cupäventyret har varit det enda positiva under säsongen (bortsett från Garnachos och Kobbies framsteg) och med max två matcher kvar av värde är det hösten 2024 vi får börja blicka mot. Är Erik ten Hag kvar då? Säg det. Beslutet är garanterat redan fattat av SJR & co.
• Chelsea och Liverpool i ligan i april hade på 90-, 00- och 10-talet varit två enastående spännande matcher att se fram emot, men i dagsläget är det som att man tänker “jaha” när man tittar i kalendern. Slåss om en plats i Europa League eller Conference League? Alltså, jag kan inte vänja mig vid detta. 

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Senare var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8 för att därefter följas av den rappande holländaren Memphis på #7.

Turen har denna gång kommit till en av den moderna fotbollens största talanger – och gåtor: Paul Labile Pogba.

6) Paul Pogba – 1000 miljoner (och lite till), Juventus 2016

Kanske tidernas märkligaste – och samtidigt ett tecken helt i tiden – att United släppte fransmannen gratis för att några år senare ta tillbaka honom för drygt en miljard. United har som bekant haft en hjärndöd värvnings- och försäljningspolicy det senaste decenniet och mer siktat på att ta in potentiella tröjförsäljare (ja, jag vet att vi gjort det tidigare och ja, jag tittar på dig Dong) i stället för att bygga en trupp från grunden och dessutom krydda det med stora namn. 

Paul Pogba plockades som bekant in som superlöfte till Uniteds ungdomslag och imponerade mer och mer när han avancerade genom U-trupperna. När han så småningom knackade på dörren till A-laget orkade han dock inte vänta utan lät Mino Raiola ta över spakarna och skeppa iväg honom till Turin, och det utan att klåparna i kostym i Manchester fick en krona för det. Efter en trög start där tog han Serie A med storm och Raiola var inte sen att utnyttja det faktum att United fick för sig att svälja skammen och istället investera miljarder i sin gamla spelare.

”PogBACK” blev ledordet när ”Det Nya United” skulle försöka slåss med oljemiljarder parallellt med att parasiterna från USA betalade miljardräntor årligen. Tanken var givetvis att det skulle gå hyfsat på planen samtidigt som en spelare som Pogba skulle sälja miljoners tröjor. För ekonomin (läs: vinsterna ner i Glazyrernas fickor) var prio 1 och så här i efterhand så kan vi konstatera att det var just marknadsföringen (INGEN NYHET VAR VÄL HETARE PÅ TWITTER ÄN DETTA!!!!) som blev den enda vinstlotten i denna historia.

På planen var Pogba en gåta. Här hade vi en spelare som egentligen kunde allt, men som av oklara anledningar bara visade det i perioder. Så här i efterhand, 2024, så är det första jag tänker på när jag tänker på Pogbas andra sejour i United hans drällande med bollen på egen planhalva. Då, när han fick för sig att han skulle stå och hålla i bollen och bli av med den så ofta som möjligt. Visst kan det ha att göra med systemet, medspelare, taktik och så vidare, men kom igen, en talang så stor som Pogba borde kunnat prestera cirka 50 procent mer än han gjorde.

Nu gjorde han inte det. Istället blev hans sex år som potentiell superstjärna i United en enda lång motsats till en Eriksgata. Okej, det blev någon cuptitel här och där, men överlag handlade diskursen om fransosen om hur han skulle användas. Graeme Souness största arbetsbörda blev att försöka knäcka Pogba så ofta som möjligt, men samtidigt kände man inte heller något jättebehov av att skydda honom (förutom det faktum att det var just Souness som skällde). Han glimtade till, Pogba alltså, ibland med magnifika passningar, dribblingar och en speluppfattning få spelare i världsfotbollen kunde uppvisa – men han gjorde det liksom 1 gång av 10.

Få lirare har varit så frustrerande att följa i United, med tanke på den potential och skicklighet han besatt. Men med tanke på att vi pratar utgifter på 1,5 miljarder här är det heller inte många som varit större floppar under de senaste tio åren.

Att hans karriär nu sannolikt är helt över med dopningsavstängningen gör en knappast skadeglad, utan mer förbryllad och lite sorgsen över vad som kunde ha blivit i stället.

Vissa matcher, vissa mål och vissa segrar glömmer man aldrig.

Det här var en sådan.

När Amad Diallo sakta och delikat placerade in 4-3 framför Stretford End blev han odödlig i Uniteds historieböcker.

Och matchen kommer vi att minnas för lång tid framöver. För den här glädjen behövde vi. Verkligen.

Skriet från vildmarken:

• När den sparsamt matchade ivorianen först snodde bollen av Elliott för att sen sätta full fart över hela Old Traffords gräsmatta, serveras av den ypperlige Garnacho och hitta den enda ytan där han kunde bli hjälte hördes ett samstämt glädjevrål över hela jorden. Unitedfansen har inte haft många såna här ögonblick att glädjas över, med samma dramatik, under 20-talet. Vi är många som är hesa i dag och Amad Diallo får svårt att toppa den här matchen under de 10-15 år han möjligen har kvar på toppnivå,

Magnifikt, magiskt, Manchester United-klass:

• Karaktären och jävlaranammat som truppen visade den här kvällen. Vi avslutade matchen med två försvarsspelare på planen, med Bruno Fernandes som mittback och Antony som vänsterback och vände 2-3-underläge mot ett av Europas allra bästa lag på fem minuter. 
• Och dessförinnan hade United ordnat förlängning efter att en av klubbens mest hånade spelare under 2000-talet från ingenstans vred in kvitteringen – med sin högerfot. Det var nästan som att han bara tänkte ”fuck it, jag skjuter” och bara gick på instinkt. I stället för att försöka lägga över den på vänstern som han gör 11 gånger av 10 annars. 
• Om Gareth Southgate tycker att Jordan Henderson är en bättre spelare än Kobbie Mainoo står det förstås honom fritt, men han har likväl fel. Visst kan Kobbie stå för lite positions- och passningsmisstag, men det ser ut som att han spelat på den här nivån i sju-åtta år och inte månader. Hans dribblingsshow i första halvlek hade inte Messi gjort bättre. 
• Alejandro Garnacho har växt ut till en nyckelspelare för United under säsongen. Han levererar numera poäng kontinuerligt och är den ende som får pulsen att höjas när han får bollen på motståndarnas planhalva. 
• Vi ska inte heller glömma att första 30-40 minuterna av matchen var säsongens allra bästa från United. Mot ett topplag. Intensitet, presspel, öppnande av ytor … you name it. Hög standard.

Också högoktanigt:

• Scott McTominay har en fenomenal förmåga att ta sig till lägen i straffområdena över England och Europa. Att han sen inte gör mål på max ett av fem av dessa lägen är en annan femma. 
• Rasmus Højlund kanske inte var så vass framför mål, men han fick inte heller så många lägen, men han är jobbig att hålla koll på och skapar på så sätt ytor för Garnacho & co.
• Man älskar ju Varane.

Inte okej:

• Sista fem minuterna av första halvlek var obegripligt dåliga. Det var som att United slutade spela och backlinjen sjönk 10-15 meter lägre ner och bjöd in Liverpool i matchen. Och så bara gav man bort bollen, gång på gång.
• I andra halvlek skapade United knappt någonting offensivt. Liverpool hade full kontroll – innan den ytterst överraskande kvitteringen och med sekunder kvar brände Rashford ett friläge (offside?).
• Liverpool hade alltså två deflected shots i mål. Frank Lampard Jr var garanterat stolt.

Sist:

• Erik ten Hags framtid hängde givetvis inte på utgången i den här matchen – den är säkert redan avgjord av SJF och hans undersåtar – men hans ställning hos fansen denna vår mår inte dåligt av resultatet. Att det sen blev Coventry i semifinalen gör inte situationen och förutsättningarna sämre för den excentriske nederländaren.
• Som sagt: Det här var en match för evigheten. Oavsett vad som händer, hur det än går, är det här en match vi aldrig glömmer.