Arvet efter Wayne Rooney | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

När vi tänker tillbaka på Wayne Rooneys karriär i Manchester United, vad kommer vi då att minnas först?
Hans hattrick i debuten?
Hans cykelspark mot city?
Hans jävlaranamma-inställning?
Hans viktproblem?
Hans näsa för mål som gjort honom till en av Uniteds främsta målskyttar genom tiderna?
Kanske.
Eller så är det helt enkelt så att han är Uniteds motsvarighet till Tre Kronors Tommy Salo.
Jämförelsen med Salo haltar lite förstås, av självklara anledningar, men den går att anamma på Wayne Rooney i viss utsträckning. Salo tog Sverige till OS-guld 1994 med sin avgörande räddning – men minns mest för sin jättetavla mot Vitryssland 2002.
Rooney har i stor utsträckning varit en nyckelfigur till flera av Uniteds titlar sedan 2004 – men han har två gånger bett om att få lämna Manchester United.
Ska det bli hans legacy? Ska det bli det främsta minnet av Uniteds allra främsta spelare genom alla tider?
Ja, risken finns förstås.
Men bryr han sig?

Redan efter första transferbegäran i oktober 2010 dog han lite för mig, i min värld försvann hans chans att bli en legend i mina ögon. Visst, andra spelare har säkert suttit och snackat på samma sätt med Fergie genom åren, men sättet som Rooney gjorde det på var vedervärdigt. Först och främst eftersom det gjordes offentligt.
Vi minns:
“I met with David Gill last week and he did not give me any of the assurances I was seeking about the future squad. I then told him that I would not be signing a new contract.”
“I was interested to hear what Sir Alex had to say yesterday and surprised by some of it. It is absolutely true, as he said, that my agent and I have had a number of meetings with the club about a new contract. During those meetings in August I asked for assurances about the continued ability of the club to attract the top players in the world. I have never had anything but complete respect for MUFC. How could I not have done given its fantastic history and especially the last six years in which I have been lucky to play a part?
“For me it’s all about winning trophies – as the club has always done under Sir Alex. Because of that I think the questions I was asking were justified.”
“Despite recent difficulties, I know I will always owe Sir Alex Ferguson a huge debt. He is a great manager and mentor who has helped and supported me from the day he signed me from Everton when I was only 18. For Manchester United’s sake I wish he could go on forever because he’s a one-off and a genius.”
Jag kan i viss mån förlåta Rooney eftersom han tvingats träna med Bébé under ett par månader när han gjorde det där uttalandet, men det är den enda förmildrande omständigheten. Samtidigt är det ju omöjligt att veta hur hans skalle funkar eftersom han inte vill eller har förmågan att uttrycka sig. Som Simon Kuper skriver i sin utmärkta bok The Football Men: “It’s hard to know what Rooney thinks, because he rarely speaks in public and has never been heard to say an interesting sentence in his life”.
Så vem förstår egentligen hur Wayne Rooney tänker? I sin första av säkert tio biografier säger Rooney i alla fall så här:
“Of course it’s brilliant playing for Man Utd, brilliant playing for England, but my main thought when I turn out for either of them is the same – I deserve it”
Det förklarar en del. Och hur smarta eller dumma vi fans än är så hyser vi alltid förhoppningar om att United är klubben alla vill spela för, jämt, för alltid, stjärnstopp. Men Rooney är precis som alla andra; han har en karriär, han vill tjäna pengar, han vill vinna titlar, han ser sig till själv i första hand. Han har inget hjärta i United. Det är bara fans som är lojala livet ut. Inga andra. Det är svårt att lära sig det, jag skriver det ofta för att försöka ta in det. Man önskar ju så gärna att United bara kryllade av spelare som också var fans. Som Gary Neville.
Att Rooney stannade i United 2010 berodde helt och hållet på Uniteds ovilja att släppa honom. Rooney fick högre lön, kunde stanna i samma trygga omgivning han hängt i under sex år och fick dessutom sannolikt löften om satsningen som kom 2011 med inköpen av DDG, Jones med flera. Hade United bara sagt “okej, du får flytta, vi säljer dig” hade Rooney lirat i city i dag. Kunde han “svika” Everton, klubben i hans riktiga hjärta, för United så är det självklart att han skulle kunna “svika” United för city. Så fungerar fotbollen, så fungerar Rooney. Det är som att bli ihop med en tjej som varit otrogen med dig för att sen bli förvånad när hon är otrogen mot dig.

Och medan spelare som Giggs och Ronaldo verkligen suktat efter fadersfigurer – Giggs farsa drog tidigt och Ronaldos dog tidigt – så har Rooney aldrig skapat samma fader-son-band med Ferguson. När sedan Rooney, och hans märklige agent Paul Stretford, körde över Alexander med det famösa uttalandet ovan så förstod skotten, om han inte gjort det tidigare, att Wayne inte var hans att styra.
Hade det här hänt och Ronaldo varit kvar tvivlar jag inte på att Rooney sålts, men Alex hade inget val med den trupp han besatt vid det tillfället. Han hade ersatt portugisen med Antonio Valencia och Carlos Tevez med Michael Owen. Skulle han sälja sin enda riktiga supermegastjärna skulle klubben kunna sjunka rätt raskt neråt i hierarkin. United behövde otroligt nog Rooney mer än han behövde dem. Spelaren var för några dagar större än klubben.
I stället fick Fergie uppbåda all sin intelligens och rutin när han höll sin klassiska presskonferens där han upprepade hur “otacksam” Wayne var som ville lämna trots all den hjälp han fått av United.
Det var inte bara hos oss icke-förlåtande fans som den hösten lagrats under åren som gått utan även SAF har sedan dess fått en helt annan inställning till sin anfallare. Minns bara hur han den senaste säsongen inte bara bänkade honom flera gånger – mest minnesvärt förstås mot Real – utan spelade honom på kanten igen, precis som under Ronaldos storhetstid i klubben.
Dessutom har han upprepat flera gånger att “Wayne behöver spela flera matcher för att komma i form”. Det är en skaplig indirekt sågning av en av världens främsta anfallare de senaste tio åren. Det finns flera incidenter att ta upp:

Han skickade som bekant Rooney till USA några veckor efter oktober-utspelet “in the best interests of the player and the club”.
Vi kan även titta på vad som hände när United chockartat förlorade mot Blackburn på hemmaplan på nyårsafton 2011. Rooney petades helt ur truppen efter att ha varit ute och käkat med Darron Gibson och Jonny Evans några dagar innan match. Det måste ha chockat Roo på samma sätt som när Lagerbäck skickade hem Zlatan & co.

När han nu under våren 2013 än en gång klargjort för United – muntligt eller skriftligt är skitsamma – att han vill flytta så visar det tydligt att hans förhållande med Fergie var så kymigt som vi trott. Det måste ha kommit som både en lättnad och en kalldusch för 27-åringen när det stod klart att hans tränare skulle sluta. Lättnad för att en nystart var i antågande – kalldusch för att Fergie inte var sen med att vräka ur sig vad som hade sagts. För oavsett om Rooney är helt och hållet en arbetstagare så vet han att han för sitt eget bästa också bör hålla sig hyfsat sams med fansen, speciellt efter 2010. Det tjänar han mer pengar på i förlängningen i och med bland annat tröjförsäljning.
I dag på morgonen kommer Kais och Klays farsa hem till Manchester igen efter en märklig tur-och-retur-resa till Asien.
Frågan är om det var sista resan med gänget eller om han ser en framtid i United nu när hans nygamle boss tagit över rodret. Rooney har inte samma spelrum som han hade 2010, nu är han inte lika oersättlig, men han är fortfarande en av de största stjärnorna i Manchester United och i form är han fortfarande en av världens allra främsta anfallare. Det vet både han och styrelsen om.
Men än en gång har Rooney och hans team spelat korten fel. Det enda officiella uttalande de gjort är att bli förbannade för att media påstod att han tagit bort att han var Unitedspelare i sin twitter-biografi. Inte ett ord om att han vill stanna – vilket jag fortfarande tror. För varje dag som går och inte ett ljud hörs från Rooney om hans framtid tappar han fler och fler fans.
Frågan är om lika många är beredda att förlåta honom än en gång. Jag vet inte om Gary Neville har rätt när han säger:
“The fans have been through this before many times. In any workplace it’s not unusual in a 10 or 15 year period of a long career to have moments of doubt, but then things settle down a little bit. But in football everything is huge news, particularly around Wayne, Manchester United or any England player.
“It will unfold in the next few weeks, but I genuinely think the fans will be fine with him. He’s been too good a player – a great player – for Manchester United and the fans will accept that.”
“Obviously they want players to be committed to the club, but the one thing about Wayne Rooney is wherever he plays his football and whatever is going on, he’s always 100% committed to what he does.
“The fans will basically get behind the players who are out on the pitch. I very rarely see, in fact I’ve not seen in 26 years, a Manchester United player treated harshly by Manchester United fans, particularly the ones that have served them well and did their all.
Garys minne sviker honom, jag minns på rak arm att fansen buat åt både Rio och Giggs (!) genom åren.
Och även Rooney fick några skopor ur sleven i slutet av säsongen.
Det återstår att se om det finns någon Rooney att bua åt när Chelsea kommer till Old Trafford för säsongens första match på Drömmarnas Teater. Och framförallt: spelar han i hemma- eller bortalaget?