Den långa resan till Moskva

Del 1: Dynamo Kiev, Blackburn, Derby, Ian Brown och Pompey day trip

Träningsmatchandet har börjat, tiden till avspark och ligapremiär är kortare än den tid som har passerat sedan van der Sar räddade Anelkas straff i Moskva. Mina tankar är emellertid fortfarande i Moskva. Mina tankar kommer nog alltid att vara i Moskva. Det här är berättelsen om de resor jag gjorde för att följa United säsongen 2007/08.

”Är United i Moskva, är jag i Moskva.” Det kom att bli mitt mantra under säsongen. Kanske var det mig själv jag försökte övertyga? Ty vägen till Moskva var både lång och svår, såväl för lag som för supporter.

Moskva var dock långt ifrån mina tankar när jag lämnade Orsas bowlinghall (lång och ointressant historia) efter att United hade öppnat säsongen med att spela 0-0 mot Reading. Ja, vi hade förvisso besegrat Chelsea på straffar i Community Shield, men det kändes mest som en parentes. Jag menar, straffar – mot Chelsea. Vadå liksom?

Uniteds säsongsinledning var usel, två poäng på tre matcher och man hade endast mäktat med att göra ett ynka mål. Laget låg på nedflyttningsplats. Men, som supporter är man van. United försätter sig alltid i svåra lägen. Som om laget inte kan vinna om man inte först får slå ur underläge. Och vändningen kom. Det var många gånger onödigt spännande men segrarna radades upp och när vi skulle möta Chelsea på Old Trafford var det gästerna som var ett lag i kris. Flera av mina vänner var på plats men jag fick nöja mig med en lägesrapport från Bishop Blaize. Det kändes inte riktigt rätt men vad gjorde väl det när United lekte med ryssarna?

Dynamo Kiev och Blackburn

Jag mötte Kent på Manchesters flygplats. Det hade hunnit bli november. Äntligen! Vi träffar Steinar och hämtar våra biljetter – Stretford End. Perfekt! United ska möta Dynamo Kiev i Champions League, seger och såväl avancemang till slutspelet som gruppseger är säkrad. Steinar berättar om sin resa till Kiev innan diskussionen oundvikligen kommer att handla om Moskva. Nästa anhalt: Bishop Blaize.

Follow, follow, follow, ‘cause United are going to Moscow,
There’ll be thousands of reds and we’ll be pissed out our heads,
’Cause United are going to Moscow.

Kent bettar: 4-0 till United, Ronaldo första målskytt. United är bättre än Kiev på alla positioner och vinner utan några större problem med 4-0, Ronaldo gör det sista målet. Matchens överraskning är att Gerard Pique gör Uniteds första mål.

Det är torsdag i Manchester. Vi ägnar oss åt lite traditionsenlig shopping. Av en slump upptäcker vi att Ian Brown ska spela i Manchester i samband med vår nästa resa – Ticketmaster nästa! På kvällen tycker vi att det är för kallt för rugby och väljer istället att se Robyn på Manchester Academy. Robyn är mycket duktig på scenen och hennes senaste album, som varken jag eller Kent lyssnat på, är bättre än väntat. Kvällens största jubel får Robyn när hon fäller än kommentar om att Manchester är bättre än Leeds.

Come to see the Stanley! You’ve only come to see the Stanley!

Steinar undrar om vi vill följa med till Altrincham och dricka öl med Norman Whiteside, för att sedan se Altrincham-Millwall i FA-cupen. Det lät som en utmärkt idé tills vi upptäckte att de hade slutat sälja biljetter, p.g.a. att Millwalls supportrar har ett tämligen dåligt rykte. Huliganjävlar! Istället tog vi tåget till Accrington och såg Accrington Stanley möta Huddersfield Town. Det är FA-cupens första omgång, 2000 åskådare, en regntung plan. Biljetterna är dyrare än när vi såg United i Rom. Tacklingarna är hårda, på gränsen till brutala. Bollen sparkas över läktaren tolv gånger (ja, vi räknade), bara i den första halvleken. Riktig engelsk fotboll. Vi lämnar innan slutsignalen för att hinnan med tåget hem. Vi straffas med att missa Huddersfields vändning från underläge till seger och till råga på allt så är tåget försenat.

United-Blackburn, samma platser som mot Kiev – vackert så. Kent bettar: 4-0 till United, Ronaldo första målskytt. Blackburn har en utmärkt chans att ta ledningen men ribban räddar United. Ronaldo gör två mål på två minuter. Game over. Andra halvlek blir en formalitet när Dunn visas ut. United nöjer sig med 2-0, vilket är tillräckligt för att gå upp i serieledning.

Derby och Ian Brown

Vi fick inget bord på vår ordinarie kinarestaurang, Jesper chansar på en restaurang precis i närheten. Vi får partyhattar och diverse partyleksaker, det hela är mycket bisarrt, men trevligt ändå. Jesper vägrar konsekvent att sätta på sig sin hatt. Jag och Kent diskuterar Ian Brown. Det är nästan så att matchen, mot Derby, har hamnat i skymundan och King Monkeys konsert har blivit resans förväntade höjdpunkt. Vi går vidare till O’Sheas pub där Pontus och Filip väntar. Någon ”råkar” nämna Ian Brown vilket leder till en diskussion om Manchestermusik. Sedan blir det lite fotbollssnack också, United har förvisso tappat serieledningen men det ser ändå väldigt bra ut. Någon nämner Moskva och jag förkunnar att jag kommer att vara i Moskva om United är där. Jag är naiv, helt ovetandes om alla problem som måste lösas om man ska åka till Ryssland. Vi lämnar O’Sheas för Night & Day där de ordnar Ian Brown After Party (Brown spelade både fredag och lördag) men det kostar många pund att gå in och då garanteras inte ens att Ian själv kommer att närvara. Vi går till Roadhouse, det kostar tio pund att gå in men vi förhandlar ner det till gratis.

United-Derby, säsongens säkraste seger? Vi laddar på Bishops Blaize och alla är säkra på seger. Avspark lördag klockan tre, som förr i tiden. Derby försvarar sig bra, United har svårt att skapa några riktigt vassa chanser och en viss nervositet börjar sprida sig på läktaren. Inte kan väl? Nej, Giggs gör sitt 100:e ligamål fem minuter före halvtid och innan paus kommer också 2-0 genom Tevez. Kent slänger ett bettingkvitto (4-0, Ronaldo). United är överlägsna och vinner till slut med 4-1. Sista målet är en straff i slutminuterna. Tevez har chansen att göra hattrick.

Argentina! Argentina! Argentina!

Vi buar ironiskt när Ronaldo tar bollen själv. Han bryr sig inte och gör mål. Det känns inte riktigt rätt men vi jublar ändå.

Middag på Frankie & Benny’s och sedan tramen till G-Mex. De har förvisso döpt om arenan till Manchester Central, men alla säger G-Mex i alla fall. De serverar medioker lager i pappmugg, golvet är klibbigt redan innan spelningen och akustiken är onekligen inte optimal i den gamla tågstationen. Men det gör inget, Ian Brown i Manchester, på hemmaplan. Vi är kanske 15 000 i publiken och Ian inleder med att konstatera: ”It’s good to be home … let’s have a little Manchester shout before we start – Manchester, Manchester, Manchester […] I suppose you want some music.” Och så börjar han med Sister Rose. Visst, det är inte Stone Roses, men med I Wanna Be Adored lyfter taket, vi är så nära Madchester det går att komma idag. Vi har en världsartist, på hemmaplan, i en stad lokalpatriotisk som få. Det är en fantastisk upplevelse men man går ändå därifrån och önskar att det var 1989.

Jag tar med mig Gustav, Håkan, Kim och Tobias till Blackburn. Vi ska se Blackburn-West Ham. Biljetter är inga problem, det är ju inte United som kommer på besök. Vi betalar £15 styck, billigast i Premier League? Billigare än att se Accrington Stanley i alla fall och billigare än en Champions League-kvartsfinal i Rom. Ewood Park är en trevlig arena, det är gammalt och slitet men det luktar fotboll. Jag föredrar utan tvekan Ewood framför de moderna men också plastiga och standardiserade arenorna som dykt upp som svampar runt om England, t.ex. i Bolton och London. Tyvärr säljer de ingen öl, det är kallt och matchen värmer inte. I paus börjar det snöa lite lätt, engelsmannen sitter i shorts och ser, utan protester, sin son ta av sig sin jacka. Engelsmän är inte riktigt friska. West Ham vinner med 1-0.

Tågen mellan Blackburn och Manchester är inställda p.g.a. underhållsarbete. Eftersom ett tåg har blivit inställt skickar man en ersättningsbuss. Synd bara att tåget rymmer hundratals personer medan bussen har plats för 36 (chauffören räknade och gjorde inga undantag, inte ens för han som ett flyg att passa). England är ett jävla u-land. Vi fryser.

Pompey day trip

Vi ”lottas” mot Villa i FA-cupen, det gör vi ju alltid. Tevez avgör på Anfield. Pienaar bjuder på säsongens billigaste straff, Ronaldo tackar och United vinner mot Everton. Vi förlorar mot West Ham men krossar lagen från nordöst (4-0 i Sunderland medan skatorna åker hem med 6-0 i baken). Vi vinner mot Villa, det gör vi ju alltid.

Jag bokar resan sent, jag kan inte låta bli när jag upptäcker att de fortfarande säljer biljetter. Det blir mindre än 24 timmar i England, United-Pompey är matchen – seger betyder ligaledning. Jag dumpar väskan på Hilton och beger mig till Bank. Ska man luncha är Bank Manchesters bästa pub. Vi ses klockan två skriver Kent i ett sms. Han shoppar, alltså blir han sen – annars är han alltid i tid. Istället möter jag Berra, jag visste inte ens att han var på plats men blir inte förvånad. Åke är också där – en trevlig överraskning. Kent har Johan i sällskap när han kommer. Vi pratar om att dricka vodka i Moskva. Vi pratar om visum och biljetter. Några öl och lite mat senare bär det av mot Old Trafford.

Det är halv storm i Manchester. Mängden öl är otillräcklig, jag måste köpa en mössa för att bekämpa kylan. Berra köper en likadan, tur att den går att invertera.

Det är kvällsmatch, vilket alltid betyder bättre stämning. Jag sitter högst upp på östra läktaren (de andra sitter någon annanstans). Ronaldo gör två snabba mål. Det är det andra målet vi pratar om efteråt. Det är den frisparken. Jag kommer aldrig att se ett snyggare mål på plats. United borde ha gjort ett halvt dussin mål till. Kent är missnöjd, han hade tippat 4-0 med Ronaldo som första målskytt.

Det går inga direktflyg till Stockholm, jag måste mellanlanda i Köpenhamn. Jag får sällskap av Johan till flyget, vi pratar om Ronaldos mål, om att United leder ligan, om MUSS och om sådant som inte alls har med fotboll att göra. Peter Schmeichel ska med samma flyg, han ser trött och bakfull ut där han sitter med sitt sällskap en bra bit bort från alla andra – vi går inte dit. Planet är försenat, vilket betyder att jag inte kommer att hinna med mitt plan till Stockholm. Fler är i samma sits. Jag börjar prata med Henrik, som spelar bandy i Sandviken. Vi kommer oundvikligen in på Moskva. Henrik berättar att det alltid är problem med visum när de ska åka till Ryssland. Jag är inte förvånad. Men om bandyspelarna, med officiella inbjudningar och hela baletten, har problem – hur ska det då gå för en simpel turist?

SAS delar ut platser till nästa Stockholmsflyg lite på måfå. Jag får den sista platsen, slänger upp min väska, sätter mig till rätta och ska precis somna när flygvärdinnan knackar mig på axeln: ”Tyvärr, den här platsen är upptagen, du får ta nästa plan.”

Jag tar fram datorn, köper lite Internettid. Ett mail från supporterklubben: ”Viser til din søknad om billetter til Manchester United – Liverpool […] Du har fått tildelt det antall billetter du søkte om.” Helt plötsligt spelar några timmars försening ingen roll.

DEL 2 »