Målvakter senast – nu attackerar jag mina favoritbackar genom tiderna och utökar samtidigt listan till tio per gång.
Läs och minns och njut.
10) John O’Shea.
“Jompa” kommer inte med här för sina oerhörda kvalitéer och jämnhet utan för sin oerhörda lojalitet och sin förmÃ¥ga att anpassa spelet var han än spelar. Han har aldrig gjort en exceptionell säsong, men han har heller aldrig gjort en Jonny Evans-säsong. PÃ¥litlig, Magnus Erlingmark-esque. Och sÃ¥ har han DET mÃ¥lfirandet pÃ¥ sitt samvete.
9) Gary Neville.
Sin generations störste engelske ytterback. Jag har inte alltid gillat Gary eftersom han titt som tätt dragit på sig idiotiska frisparkar (minns när Danny Murphy sänkte oss en av gångerna efter en helt omotiverad hands från Gary) men ingen – och då menar jag INGEN – kan påstå att det funnits en spelare i modern tid med större Unitedhjärta. Och att jag varit en av alla som kallat honom träningsprodukt ångrar jag lite i dag. Utan talang kommer man inte till den här nivån även om man tränar mycket.
8) Gary Pallister.
Gary Polyester var old-school. Han var bra. Oerhört bra. Han kom i stället när Hysén tackade nej och valde Anfield i stället och det vore en oerhörd lögn att säga att det blev ett dåligt andrahandsval.
7) Steve Bruce.
Vann faktiskt interna skytteligan en säsong och vi som är lite äldre än alla som är födde på 1990-talet minns ju hans nickmål mot Sheffield W i PL som om det vore i går.
6) Paul McGrath.
Tränade aldrig till slut på grund av sina skadebekymmer, lirade bara matcher. Men som han gjorde det! Kickades eftersom han var alkis, men gick vidare och var mördande bra i både Aston Villa och det irländska landslaget. Kanske den mest talangfulle backen vi haft. Fick allting att se så lätt ut.
5) Rio Ferdinand.
Gjorde ett lysande VM redan 2002 och blev sen världens dyraste back när vi köpte honom. Tjänar in sin testimonial nästa säsong och även om han har börjat bli mer och mer skadebenägen – och valde att skita i en dopningskontroll – så har vi fått valuta för dom hundratals miljoner kronor som vi gav till Leeds att slänga bort. Följsam, snabb (när han är hel) och elegant. Bland de första i en ny prototyp av brittiska försvarare som inte riktigt gjorde som Tony Adams och Steve Bould och tjongade iväg bollen all världens väg.
Tyvärr alldeles för få mål med tanke på sin nickkapacitet. Men där kan vi skylla oerhört mycket på inkompetensen hos våra hörnläggare också.
Men har man gjort mål i det här läget mot det där laget räknas det som 100 fullträffar.
4) Denis Irwin.
Herr Pålitlig är otvivelaktigt det största fynd SAF gjort på försvarssidan. 625 000 pund är pengar SAF skulle spendera om och om igen för att få en kille som Irwin (som faktiskt började i Leeds, det tänker jag inte ofta på). Omutlig på vänsterbacken i över tio års tid och påminde faktiskt lite om Javier Zanetti på det sättet att han ytterst sällan svek och gjorde en plattmatch.
När Kungen själv tar fram sitt favoritögonblick ur sin karriär på Old Trafford är Irwin inblandad. Det skulle inte svida om Evra hade Irwins avslutningsegenskaper.
3) Patrice Evra.
Inte många trodde att han skulle bli den succé han bli och att han skulle växa ut till den enorma kraft han varit. Enorm pondus, enorm fysik och en enastående snabbhet och kvicktänkthet. Tyvärr för en back med de kvalitéerna har han gjort lite för få mål. Lite brasse-stil.
2) Jakob Stam.
Jag grät faktiskt på riktigt när Stam såldes till Lazio. Efter mardrömsdebuten där Anelka sprang sönder honom var han en fullständigt formidabel mittback. Nemanja Vidic version 1.0. Käkade upp motståndarna, antingen med sin snabbhet eller med sin fysik.
1) Nemanja Vidic.
En helt osannolik skapelse som föddes några meter framför straffområdeslinjen. Ett monster. Oerhört starkt mentalt att komma igen efter formdippar som alla möten med Torres och Liverpool där han inte hängt med.
Om 40 år kommer han att vara ihågkommen som den störste försvarare vi haft.
Helt säkert.
