Nu har ni fått lite tid på er att ta er igenom Alex-skapelsen. För er som inte vill ha några spoilers rekommenderar jag läsestopp här.
För er andra ska jag här ge några av mina noterade intryck, sedan jag plöjde boken förra veckan. Jag kör enligt min eftermatchenbetygsmall och lyfter fram det i småmoduler och det blir alltså ingen traditionell recension. Mycket har ni förstås redan fått veta, ovilligt eller inte.
Chockerande bortom all sans:
- “I had a lovely painting in my office that Kieran Richardson did.” Det kan vara bland det mest oväntade i infoväg jag fått på många år. Kanske någon gång.
Nytt och intressant:
- Apropå risken att få sparken innan Mark Robins berömda segermål mot Norwich 1990 skriver Fergie att han egentligen inte var orolig: ”Bobby Charlton would have opposed any move to dismiss me. He knew the work I was doing”. Känns spontant som en efterkonstruktion, men om det inte var det måste det ha varit oerhört tryggt att veta detta om Charlton redan för 23 år sedan.
- När Fergie första gången beslutade sig för att gå i pension – och sedermera ångra sig – uttalade sig Martin Edwards om Fergies framtida roll i klubben och sa då att man inte ville ha ”en Matt Busby-situation”. Det irriterade verkligen Alex: ”When I saw Martin casting me as an annoying ghost on the shoulder of the new manager, I muttered to myself ”What a joke”. Han skriver dock mest gott om gamle Edwards.
- Om Fergie både kritiserar och hyllar gamla spelare så går han i alla fall hårdast åt Mark Bosnich. ”Mark Bosnich was, in my opinion, a terrible professional, which we should have known”. Det visar sig att Fergie in i det sista försökte stoppa Bosnich-affären och köpa Edwin i stället, men misslyckades eftersom Kenyon hade skakat hand på Boz redan. Den gamle keeperns enorma aptit lyfts fram: ”He was tucking into everything: sandwiches, soups, steaks…” Det är oerhört att en så stor klubb som United inte samarbetar inom väggarna så att en tränare kan ångra sig medan vd:n genomför köpet av en spelare.
Noterbart:
- Fergie och hans komplicerade förhållande till journalister vidrörs förstås.”to be called a genius you also need to accept that you are probably also going to be called a fool”. Samtidigt visas hans narcissistiska sida, något en så pass högprofilerad manager knappast kan undgå att ha eller få en släng av. I samband med att pensioneringsbeslutet blev officiellt blev uppmärksamheten enorm. Ett faktum Fergie gillade skarpt. ”Apparently 38 newspapers in the world (var fick han den siffran ifrån?) carried the news on the front page, including the New York Times. There were 10-and 12-page supplements in the British Papers”.
- Angående sin taktiska profil sammanfattar han matchcoachandet ganska enkelt så här: ”I always took risks. My plan was: don’t panic until the last 15 minutes, keep patient until the last quarter of an hour, then go gung-ho”.
Anekdoter värda att lägga lyfta fram:
- I samband med pensioneringen i våras kom som väntat hyllningar från världen över. Spelarna i United valde att gå på ett säkert kort, med en snygg twist: ”Their most special gift was a beautiful 1941 Rolex from the year I was born, with the time set at 3.03 p.m., the minute of my emergence into the world”. Rio, klocksamlare, låg bakom den presenten. Tjusigt.
- När Fergie var i Portugal på Eusebios testimonial träffade han Bobby Robson som kom till hotellet för att träffa Steve Bruce. Inför alla i laget sa Robson: ”Steve I made a mistake with you. I should have given you an England cap and I want to apologise for that”. Bobby var en stor förebild för Fergie och här förstår man varför.
- Det kom till slut en dag där United och Philip Neville gick skilda vägar. Fergies berättelse om hur det gick till är gripande. Phil och hans fru Julie tog bilen hem till Alex. ”At first I didn’t notice her in the car. Julie began crying. ”We don’t want to leave Man Unuted” she was saying. ”We love being at the club”. Cathy took her a cup of tea, but she wouldn’t come into the house”. Det är ingenting jag tänkt på tidigare, att även spelarnas respektive förälskar sig i klubben och blir förkrossade när det är dags att gå vidare.
- Om Kléberson erkänner Fergie att de inte gjorde tillräcklig bakgrundscheck innan köp. Han berättar om ett tillfälle när United var på träningsläger i Portugal och skulle käka frukost. ”Only the players were meant to come to breakfast before training. He brought his father-in-law”. Haha, det är ju oerhört.
- Alexander har ofta spytt sin galla över agenter, men han väljer att berömma en enda i boken. Yep, det är portugisen. ”Jorge Mendes is the best agent i dealt with, without a doubt”.
Becks:
- Han verkar mycket sorgsen i sitt kapitel om gamle Becks, men att påstå att Fergie kastar skit över honom är att ta i så man spricker. Han skriver utförligt om Becks oförmåga att ta till sig kritik: ”The only player I ever coached who was totally unaffected by his mistakes was David Beckham. He could have the worst game possible and still not believe that he had under-performed in any way” men han skriver samtidigt att ”You had to admire that. In a way it was a great quality. No matter how many mistakes he would make (in my eyes, not his), he would always want the ball”. Den enda riktiga ”kritik” Becks får av Fergie är att han ”gav upp” karriären för tidigt när han flyttade till LA: ”I think he’s a wonderful boy. But you should never surrender what you’re good at. David was the only player I managed who chose to be famous” och ”He loved the game, he was living the dream. Then he wanted to give it all up for a new career, a new lifestyle, for stardom. I would look at him and think” What are you doing, son?”.
- Vi bör ha i åtanke att Becks inte var samma spelare som han varit tidigare när Fergie väl sålde honom. Som Fergie skriver i samband med skohistorien då han var förbannad för att Beckham inte jagat ikapp Wiltord: ”It’s possible that he was starting to think he no longer needed to track back and chase, which were the very qualities that had made him what he was”. Det märktes, skriver Alex, också att hans fysresultat inte låg i nivå med hans tidigare ”stratosfäriska” nivå.
- Att Fergie VERKLIGEN inte samtyckte med Becks glamorösa livsstil visste vi sedan tidigare. Han blir som mest upprörd när Beckham vägrar ta av sig sin mössa vid en gemensam måltid. Uppemot 20 fotografer hade positionerat sig utanför Carrington för att få en bild av Beckhams nya frilla och det var först när Fergie hotade med att inte spela honom som mössan åkte av. Planen var att inte visa den rakade skallen förrän kickoff dagen efter: ”At that time I was starting to despair of him. I could see him being swallowed up by the media or publicity agents”.
- Däremot tror jag inte att Beckham ville lämna United. Han vill säkert kunna kombinera sin livsstil med att vara kvar i klubben, vilket dock var så ohållbart det kunde bli.
Keane:
- Precis som med Becks är Fergie även generös med beröm mot sin gamle irländske kapten, men liksom i fallet med Londongrabben har fokus varit på det negativa Fergie noterat. Och det är egentligen inga konstigheter som yttras. Vi minns alla att Keanes magi var borta och när det famösa MUTV-inslaget stoppades var det en Keane på väg in decline som slaktade sina medspelare. Jag gillar uppriktigheten om Keane i kapitlet på samma sätt som jag gillade att Keane alltid var uppriktig själv.
- Fergie skriver att han tror att Keanes utbrott – både i MUTV och på träningslägret i Portugal där han dömde ut faciliteter Fergie kallade ”out of this world” – berodde på att han själv märkte att han inte var samma spelare som förut. Den förklaringen köper jag rätt av. Visst fick han spel även under sin tid som toppspelare, men det känns som att det eskalerade i takt med åren.
- Berömmet Ferguson öser består av bland annat ”He was the most influential presence in the dressing room”, ”a player of energy, of guts and blood” och
- Keane ska dock ha cred för sitt utspel: ”You brought your private life into the club with your argument with Magnier”. I fejset på Allesandro som, det måste sägas, inte är den främste på att peka ut sina egna brister. Han kunde exempelvis inte förstå Keanes ”obsession with the Rock of Gibraltar affair”.
Ointressant:
- Alla dessa laguppställningar tillhörande specifika matcher i löpande text. Me not like, men Hayward kanske tyckte att det behövdes för kontexten.
Saknas:
- Mer inside om just Rock of Gibraltar och Magnier, men det ska enligt författaren Paul Hayward bero på att en överenskommelse förhindrar Fergie att snacka om det. Jaja, någon dag ska det väl komma fram hur Glazyrerna lyckades lägga beslag på vår stora kärlek.