Resultatet för Manchester United under den gångna Premier Leaguehelgen var ett kryss och en besvikelse. En besvikelse som innebar att jag helt sonika reste mig från soffan och gick, en besvikelse som fick andras känslor att svalla över. Såhär i efterhand ser jag det senare uttrycket av besvikelse som mer eftersträvansvärt. Att Mourinho faktiskt gav den där vattenflaskan vad den tålde kändes befriande, det fick fotbollen att kännas på riktigt.
Mourinho är väl känd för sitt stormiga beteende och i söndags var det dags igenom. Pogba gick, efter en närkamp med West Hams mittfältare Noble i backen och fick syna det gula kortet för filmning. Då brast det för portugisen vid sidlinjen som visade sitt missnöje genom att slå i luften och sedan skicka iväg en vattenflaska med en hård spark. Som ett resultat av Mourinhos extrovert uttryckta missnöje tog domare Jonathan Moss beslutet att utan pardon skicka upp tränare på läktaren. Mer var det inte med det.
Det är inte första och knappast sista gången som vi ser Mourinho ge starka uttryck för sina känslor. Förvisningen till läktaren under söndagens match blev Mourinhos tredje i ordningen på 20 Premier Leaguematcher. Därtill ser han även ut att drabbas av ytterligare bestraffning. Så nog finns det fog för att hålla portugisen i strama tyglar, att klandra Moss för incidenten framstår för mig som föga relevant. Men samtidigt som jag ser dem uppenbart negativa aspekterna med Mourinhos agerande kan jag heller inte låta bli att också se dem, åtminstone för mig, positiva. En stor del av sporten och spelet är trotts allt dem svallande känslorna som drabbar både supportrar, spelare och tränare. Hemma i våra soffor sitter vi på helspänn, skriker högt och slår näven i bordet. På planen bröstar spelarna upp sig panna mot panna och vid sidlinjen får en och annan vattenflaska ibland lov att ta smällen. Jag förstår att detta sätt att uppträda kan ses som kontroversiellt, rent av djuriskt. Att det inte är förenligt med pläderingar angående professionalism och sportsligt uppträdande. Samtidigt har jag svårt att värja mig.
Vad vore en NHL-match utan slagsmål? Vad vore ett derby utan slängkäft? Vad vore en tennismatch i Stockholm Open 1984 mellan McEnroe och Lendl utan ett vredesutbrott? Ja, vissa utbrott är mer minnesvärda än andra. Förvisso sa en klok man en gång; ”A display of temper is more effective if used sparingly”. Detta var samma man som bland annat kom att vinna 13 Premier Leaguetitlar, fyra FA-cuper och två Champions Leaguepokaler, så han borde veta vad man ska och inte ska göra. Men det är lätt att vara klok medan spelet ännu inte är igång. För nog att Sir Alex många gånger mötte vänner och fiender, press och supportrar med hög professionalism och sportslighet men vi vet också att han inte alltid levde som han lärde. Den välkända hårtorken är kanske ett av de mest klassiska exemplen på att förnuftet ibland får lov att stryka på foten.
https://www.youtube.com/watch?v=C8Nyc9jzSDg
Precis som Sir Alex minnesvärda hårtork eller McEnroes obehindrade vrede så var Mourinhos agerande i söndags både befriande och nödvändigt. Vi behövde väckas, skakas om. I en tid då resultaten inte varit med oss, där spelare inte levt upp till förväntningarna och där laget halkat efter i tabellen så är det skönt att se att det är någon som bryr sig. Att ett kryss hemma mot tabellens 16:e lag inte möts med enbart en axelryckning och glåmigt prat om ”positiva tendenser”. Nä, ibland behövs det faktiskt en hårtork, eller i detta fall en vattenflaska för att man ska veta att fotboll faktiskt är på riktigt.
Res med oss till Manchester!