Manchester United tog nionde segern av tio möjliga under Ole Gunnar Solskjaer när man bortaslog Leicester med 1-0 på söndagseftermiddagen. Segern innebar även att man, om än kanske tillfälligt, klev upp på femte plats i tabellen. Ska vi vara ärliga fick United kanske mer än man förtjänade, samtidigt som man också kan säga att vi inte vunnit den här typen av match under José Mourinho.
Puel – Solskjaer
Jag diskuterade Claude Puel litegrann i införrapporten. Fransosen har kämpat i motvind den senaste tiden och det mesta i kritikväg handlar helt sonika om att Leicester inte är hans lag, att han inte har materialet att spela den fotboll han vill spela. Puel ärvde ett lag efter Claudio Ranieri och Craig Shakespeare och har förvaltat det, men kanske inte så mycket mer. På det sättet var det intressant att se Puel och Leicester ta sig an ett lag tränaren ärvt och som nödvändigtvis inte är byggt för att spela den typ av fotboll som han önskar.
Uppställningsmässigt matchade Puel och Solskjaer varandra rätt väl. Varsin stabil målvakt, en betrodd mittbacksduo, två städgummor defensivt och en engelsk landslagsanfallare på topp. Ska man se coachmatchen ur annat än resultatperspektivet får vi väl nästan säga att det slutade oavgjort. Puel lät Leicester sjunka rätt lågt och brydde sig, åtminstone inte inledningsvis, om att hålla boll så värst mycket. Däremot låg de blåtröjade rätt i positionerna, och man var också beredda att ta över initiativet när United en bit in i första hade den dåliga smaken att släppa det. Leicester vann hörnstatistiken med 7-2 tog avslut på mål lika många gånger som United. För att ha ärvt ett lag och för att inte kunna spela den fotboll han vill styde Puel sitt lag bra mot ett på pappret bättre motstånd.
Claude Puel må kanske inte vara den optimale coachen för ett Leicester anno säsongen 2018/19, men han visar trots allt att han är en coach som förmår matcha ett lag som United i denna typ av matcher.
Vardy – Rashford
TvÃ¥ engelska landslagsanfallare, ja. Jamie Vardy och Marcus Rashford fick, av sina respektive tränare, en snarlik utgÃ¥ngsposition pÃ¥ söndagen. Vem som förvaltade läget bäst? Rashford. Dels handlar det förstÃ¥s om det fantastiska mÃ¥l han ändÃ¥ gör i nionde minuten. Mottagningen Rashford gör är egentligen inte av denna världen. Den är bra nog att kvala in som etta när vi syr ihop de bästa mottagningarna i Ã¥r. Dels handlar det om jobbet Rashford gör fram till att han fÃ¥r lämna planen med tolv minuter kvar. Gustav är inne pÃ¥ att han inte glänser, men han gör trots allt bakgrundsjobbet och höjer kvaliteten i ett annars grÃ¥tt United.Â
Vad gäller fallet Vardy är Rashfords landslagskollega ett bra exempel på hur beroende man kan vara av sin omgivning. Då Rashford har Pogba har Vardy James Maddison. Allt sedan Leicester sålde Vardys vapendragare Riyad Mahrez har Leicesteranfallaren sett ensam ut. Mahrez gjorde ett jobb ingen gör i dagens trupp och det syns också på Jamie Vardy.
Alexis Sánchez, vad näst?
Jag hade gissat pÃ¥ Alexis Sánchez till vänster, framom Anthony Martial, pÃ¥ förhand. SÃ¥ bidde det ocksÃ¥. Chilenaren fÃ¥r idel beröm av Solskjaer när det vankas presskonferens, och ”lär vara bra pÃ¥ träning”. När det väl brinner till och vankas match är det sämre. Vad det beror pÃ¥ lÃ¥ter vi vara osagt nu, men Sánchez vara eller inte vara i United kommer att avgöras i vÃ¥r och det är den tiden vi har pÃ¥ oss att analysera läget. Kanske trivs inte Sánchez ute till vänster, trots allt. Det hade varit smÃ¥intressant att se honom byta plats med Rashford innan bytena kom. Kanske är Sánchez inte anpassningsbar nog till den fotboll United vill och ska spela under Solskjaer.
Att han har kunnandet där innerst inne, det ska vi inte tvivla på. En försäsong gör måhända ingen säsong, men den förhoppning om succé han trots allt gav oss under de där miserabla veckorna i USA i somras skvallrar ändå om vad han förmår i sina bästa stunder. Frågan är vad Solskjaer gör nu. Inom loppet av två veckor ska vi möta såväl PSG som Chelsea. Mot den typen av motstånd vore en toppad Sánchez en tillgång för vem som helst. Personligen hade jag spelat honom mot Fulham nästa helg, om inte för något annat än att försöka boosta självförtroendet mot ett motstånd vi ska bolla gris mot.
Smekmånaden över?
United är fortsatt obesegrat under Solskjaer. United har vunnit 90 procent av matcherna sedan Solskjaer kom. United vinner matcherna man inte hade vunnit under José Mourinho (det är vi nog alla överens om). Med andra ord finns det ju inte jättemycket att klaga på, eller? Nja. Det kanske inte finns en del, ändå. United har i de senaste matcherna varit klart sämre än man varit under de inledande matcherna med Solskjaer vid rodret. Visst, det är skillnad på motstånd och visst, det kommer bakslag vem som än tituleras manager. Dock ska vi vara ärliga och säga att vi otvivelaktigt gett bort initiativet helt i onödan mot såväl Burnley som Leicester.
Dagens bortamatch hör absolut till en av de knepigare för säsongen, det kommer vi inte ifrån. Dock öppnar United syndigt bra med ett mål inom de första tio minuterna. Där och då kunde och borde man ha behållit initiativet, öst på och gått för att tidigt döda matchen. Nu gjorde man inte det, och synonymt nog gör Paul Pogba en av sina sämsta insatser (bortsett från framspelningen) under de senaste månaderna. Ska United fortsätta flåsa Arsenal och Chelsea i nacken krävs det mer än under de senaste 180 minuterna fotboll. Det krävs en större initiativrikedom och mer gnista.