Manchester är rött. Ole Gunnar Solskjaer manövrerade ut José Mourinho i onsdags och Pep Guardiola på lördagskvällen. Manchester United visade klass och besegrade City med 2-1 på bortaplan och tog stora kliv självförtroende- och spelmässigt. Marcus Rashford och Anthony Martial säkrade segern i första halvlek. I andra halvlekens slutskede gick kollektivet på hörntänderna. Det bar hela vägen till en fantastiskt skön derbyseger.
Så snabbt det svänger
3-3 mot Sheffield United, 2-2 mot Aston Villa. Manchester United var ett utdömt lag inför det som betecknades som en mardrömsvecka med tanke på resultatraden. 2-1 mot Tottenham gav hopp. Kanske kunde det här laget spela boll ändå. 2-1 mot Manchester City på bortaplan var kvittot. Manchester United anno 2019/20 KAN spela boll. Ole Gunnar Solskjaer har varit ligans kanske mest ifrågasatte tränare i höst och listorna på hans efterträdare har gjort långa. Nu andas United igen. Nu tror United igen. Nu flyter United igen.
Visst, absolut inget är vunnet. United är högst antagligen bara tillfällig tabellfemma och det finns många snubbelsnören kvar i december, men som moralhöjare och som egoboost var det här precis vad United behövde. 2-1 mot City är bra alla dagar i veckan, 365 dagar i året. Spelmässigt höll United måhända inte ihop över 90 minuter, men kan man kräva det av det här laget i ett derby? Det kom trots allt ingen ångest krypande, ingen ängslighet som omfamnade gruppen när 1-0-målet kom och ingen osäkerhet heller för den delen. Till skillnad mot mötet med Tottenham fick United in 2-0 istället för att vandra in till paus med en bräcklig 1-0-ledning. Det bar hela vägen ikväll.
Hur länge är Pep kvar i Manchester City? Känslan nu är att han går före Solskjaer.
De elva utvalda
Ole Gunnar Solskjaer bjöd oss på en startelva innehållandes egentligen ett utropstecken och ett uträtat frågetecken. Utropstecknet stod Anthony Martial för. Fransmannen sades vara redo för ett inhopp, men inte mer. Solskjaer gjorde bevisligen något av en Sir Alex och spelade mind games med Pep Guardiola. Martial var frisk nog för en startplats, och tur var väl det. 2-0-målet borde kanske Ederson ha nypt, men det oaktat var det målet som gav United andrum och skakade bort en del demoner. Det uträtade frågetecknet var Luke Shaw. Efter Ashley Youngs katastrof till match mot Tottenham frågade vi oss om Brandon Williams eller Shaw skulle starta.
Det blev den mer rutinerade, och även om Shaw inledningsvis hade problem med Bernardo Silva så kom engelsmannen ändå undan med en hel del heder i behåll. De övriga nio spelarna var de förväntade, och det är just så här bra United kan formera sig som det är nu. Paul Pogba ska förstås in den dagen han är frisk. Utöver det finns det inte bättre sätt att formera det här laget på. Men. Vad gör det sådana här kvällar?
Att Ole Gunnar Solskjaer därtill skrotat tanken på en trebackslinje mot så kallade bättre motstånd är även det värt ett omnämnande.
Bytena
Ole Gunnar Solskjaer väntade mer än 70 minuter innan han gjorde sitt första byte. Det fanns ingen orsak att göra något tidigare. En trött Martial lunkade av med knappa 72 minuter på uret och in kom Andreas Pereira. Brassen har haft en minst sagt svag höst och inte gjorde han anspråk på att det hela är på väg att vända. Ett väl enkelt offensivt bolltapp följdes upp av en cynisk spark mot Raheem Sterling och ett av de snabbare gula korten i år var ett faktum.
Att Solskjaer har sina brister som matchcoach är en sak. Det är också en sak att Martial inte var redo för 90 minuter. Ändå är det att rubba cirklarna och balansen något oerhört att peta in Pereira där och då i ett derby som absolut inte var avgjort. Nu blev det inte matchavgörande, men det kändes som en balans på tidernas slakaste lina.
De två övriga kom efter Citys reducering och var av begripliga skäl defensiva. En mörbultad Shaw ersattes av han som väl är lagkapten medan han som kanske blir lagkapten en gång i framtiden, Axel Tuanzebe, bytte av Jesse Lingard. Fem man i backlinjen under de avslutande minuterna var Solskjaers sätt att rädda segern. Tänkte han. Han tänkte rätt.
Rashford och skillnaden
Ja, eller okej. Vi kan tala oss varma om de elva som startade. Om laget framom jaget. Om kollektivet som levererar just nu. Men. Kvar finns ändå faktumet att det här laget vore väldigt, väldigt lite utan grabben från Wythenshawe. Marcus Rashford är formidabel i detta nu. Han är statistiskt väldigt bra mot topplagen och det är givet att en röd grabb från Manchester tänder till när motståndet är ljusblått. Men. Rashford andas, äter, sover och är Manchester United i december 2019. Självförtroendet är där vilket också medför att straffarna också sitter. Det medför också att han stillastående kan måtta ett avslut i ribban från 20 meter.
Visst, det är ingalunda genomgående bra att vara så pass beroende av en spelare som United är just nu. Utan Rashford till vänster skulle Martial högst antagligen få kliva ut och ge över forwardsrollen åt Mason Greenwood. Rashford måste hållas hel nu när december månad accelererar och så mycket av den fortsätta säsongen ska avgöras. Mer än någonsin behöver Solskjaer Rashford som med sina löpningar, sina inbrott från vänster och med sin avslutsfot visar vägen.
VAR
Ingen match utan VAR numera. Michael Oliver, som satt framför skärmarna på lördagskvällen, hade en tämligen hektisk afton att ta tag i. Först gav han, helt riktigt, Manchester United straff när Bernardo Silva fällde Rashford. Kapningen borde Anthony Taylor ha sett själv och hur mycket hemmaspelarna än ville prata bort den så var det inget snack. Victor Lindelöf fick bollen på armen utan åtgärd från Oliver och det samma gällde Fred på stopptid i första halvlek. Brassen gled mot kortlinjen och tog stöd i gräset av höger arm. Bollen gick via armen och ut till hörna, något Oliver inte ansåg vara straff. Den situationen var måhända den mest omdiskuterade. Hade det skett i offensivt straffområde och föranlett ett mål hade det målet dömts bort. Nu fick City hörna, inget mer.
Res med oss till Manchester!