Den nuvarande pandemin med det från Kina ursprungligt härrörande viruset Covid-19 har skördat otaliga offer världen över. I en parallell verklighet är det över tre månader sedan Manchester United beträdde en fotbollsplan till en tävlingsmatch (5-0 borta mot LASK Linz i Europa League den 12 mars 2020). När omvärlden nu så sakteliga äntligen har fått upp ögonen för de riktiga hjältarna, i många fall kvinnor, inom vård, skola och omsorg känns det i det närmaste absurt att ett gäng överbetalda fotbollsstjärnor i United och i många andra lag skall hamna i centrum för miljoner fans världen över.
En vandring längs minnenas allé
Får vi inte hänföras av fotboll och glömma all travesti under 90 minuter? Självfallet, det är fantastiskt om så är fallet. Det visar, om något, på vilken otrolig kraft fotbollen är och i all essens en av världen största kulturyttringar. I en isolation och kraftigt kringskuren tillvaro har törsten efter kultur såsom musik, teater, dans och fotboll varit det som tagit många igenom denna svåra tid. Mängder av distributörer av fotboll har även långsamt tagit oss längs minnenas allé mot den öppning där pandemin, tillfälligt eller inte, ebbar ut.
I detta enorma utbud har vi frossat oss genom VM-krönikor, minnesvärda matcher, fantastiska mål, ligatitel efter ligatitel och hjältarna har radats upp samt visat vägen mot den framgång som, förhoppningsvis, väntar i den stundande framtiden.
Manchester United och Covid-19
När Manchester United den 21 maj 2020 presenterade resultatrapporten för det tredje kvartalet (Q3, januari-mars i detta fall) för räkenskapsåret 2019/20 stod det klart att intäkterna minskat med 18,7 % mot motsvarande period föregående räkenskapsår med. EBITDA (Earnings Before Interest Tax Depreciation and Amortization) minskade med 32,3%.
Effekterna av Covid-19 har redan spårats i räkenskaperna. Samtidigt höll United en enad fasad utåt och permitterade, till skillnad från Liverpool, inte sin personal (både matchday och non-matchday). Woodward betonade vid det efterföljande konferenssamtalet att Manchester United och dess stiftelse har bidragit till sjukhus, välgörenhetsorganisationer och skolor. Detta skulle återspegla klubbens kärnvärden och motståndskraft vad gäller motgångar genom historien. Få som har följt Manchester United kan argumentera emot budskapet som inte så lite spelade på känslor.
Vad gäller klubbens spelare kan konstateras att Marcus Rashford och Paul Pogba har tillfrisknat. Åtminstone den förra kan kategoriseras som en nyckelspelare (kanske den viktigaste), men den senare står för tillfället i skuggan av den innan pandemin så imponerande portugisen Bruno Fernandes. I den ekonomiska kris vi idag ser i världen har ryktena kring Pogba varit få, men lita på att de återkommer när ekonomin visar prov på återhämtning och fotbollen återigen orkestreras av pengar genom mäktiga Premier League, FIFA och UEFA. Oavsett om Pogba försvinner under året står det klart att hans medverkan som avbytare eller startspelare stärker en något tunn trupp.
Med ett relativt gynnsamt spelschema kan United med lite tur aspirera på de så åtråvärda platserna som innebär spel i Champions League.
20 år sedan Adrian Doherty gick bort
Under Covid-19-krisen gjorde Tommy Åström en osedvanligt platt och okritisk intervju med Zlatan Ibrahimovic. Åström agerade marionettdocka i en intervju som Zlatan enligt uppgift fått betalt för. Sett i denna kontext var det inte märkligt att uppdragsgivaren (genom sina medarbetare) inte vågade ställa kritiska frågor kring den svenska storstjärnans svävande utlåtanden, felaktiga faktauppgifter och i övrigt bittra utläggningar. Då hade nämligen risken löpt att intervjun tvärt avbrutits och den så törstande publiken fått sitt lystmäte limiterat.
Under denna period läste undertecknad Forever Young – The Story of Adrian Doherty Football´s Lost Genius (Quercus, 2016) av Oliver Kay. Ett journalistiskt hantverk av ett helt annat slag och framförallt på en helt annan nivå.
Få supportar till Manchester United har hört om den svindlande och likaledes tragiska historien om Adrian Doherty från den lilla orten Strabane på Nordirland.
Boken kännetecknas av Kay´s idoga sökande efter olika infallsvinklar på den individ som vid 26 års ålder, år 2000, drunknar i en kanal i Haag i Holland. Boken beskriver gripande hur hans familj vakade vid hans sida under en månads tid (Doherty låg i koma) innan den en gång så talangfulle nordirländaren förlorade kampen.
Doherty kan i det närmaste betecknas som en bohem, långt ifrån en arketyp för fotbollsspelare. En enkel kille från en liten ort som egentligen inte hade en annan motivation än att göra det han tyckte var kul, vare sig det var att spela fotboll eller spela Bob Dylan-sånger på sin gitarr i centrum av Manchester (han cyklade dit från Old Trafford på lördagarna).
För att förstå Doherty måste en också bära med sig att han var mycket av ett geni även vid sidan av planen. Poesi (både läsande och skrivande) och musik intresserade honom minst lika mycket som fotboll och han läste exempelvis ut trilogin Sagan om Ringen vid nio års ålder. Många efterlevande har i boken vittnat om tonåringen som satt inne på sitt rum in Manchester och läste komplex litteratur eller spelade Dylan på gitarren. Konformitet och plattityder låg inte Doherty för. Detta gjorde hans acklimatisering i Manchester svårare än de flestas. Han saknade troligen det som så populärt kallas vinnarskalle.
Det inrutade livet i Manchester United tycktes tråka ut den intelligente ynglingen från Strabane. En skall ha klart för sig att yngre spelare hade helt andra sysslor och villkor än vad dagens unga har. Att arbeta vid biljettkontoret, hjälpa vaktmästarna eller putsa gamla troféer hörde till självklarheter och en del i inskolningen. Till detta kom en klädkod som Doherty hade svårt att finna sig i.
Boken är ett gediget alster fyllt av grundligt arbete från författaren. Kay har intervjuat åtskilliga personer, vilket gör att hyllningarna till Doherty blir mer trovärdiga. Giggs beskriver honom som ”out of this world”. Den mångårige historikern vad gäller United (specialiserad inom ungdomsverksamheten), Tony Park, menar att Doherty bäst kan beskrivas som en hybrid av Ryan Giggs, Andrei Kanchelskis och Cristiano Ronaldo. Sir Alex Ferguson övervägde att ge Doherty debut borta mot Southampton på the Dell under säsongen 1990/91. Högeryttern hade då blivit den yngste någonsin att spela för United.
Fascinerande är när Kay återger hur Sir Alex Ferguson i december 1999, klart besvärad av Michael Walkers (från The Irish Times) frågor kring Doherty reser sig (det tycks klia inom Sir Alex) från sin kontorsstol och tittar ut över träningsfältet på Carrington. Sir Alex återger för Walker att han kan se sekvensen när Doherty skadade ett korsband strax innan han skulle göra sin planlagda debut mot Everton på Old Trafford i november 1990. Doherty skulle aldrig hämta sig från skadan och Manchester Uniteds valhänta hantering av skadan och inte minst människan Doherty kan ifrågasättas enligt Kay. Manchester Uniteds gloria hamnar ur dessa aspekter något på sne. I matchen mot Everton startade istället en annan karriär – den för Ryan Giggs. I den bästa av världar hade Sir Alex kunnat forma två yttrar i världsklass de kommande två decennierna…
Samtidigt omkullkastar Kay elaka rykten om självmord och annat genom att beskriva hur Doherty tar sig vidare i livet, till synes välbehållen och med ett imponerande starkt psyke. Nej, hjältarna är inte alltid de mest uppenbara eller de som svarar tråkigast på alla frågor. Efter att ha läst boken har undertecknad fått en ny stjärna på himmeln.
Så när midsommarafton kommer och tillvaron nästan blir som vanligt igen; glöm inte hur de verkliga hjältarna kämpar sig igenom vardagen med besvikelser, nära och kära som har gått bort, odrägligt långa arbetsdagar, osäkra anställningsförhållanden, låg lön, psykisk ohälsa och en ifrågasatt status. Det finns många som aldrig får se rampljuset, men som sannerligen förtjänar det. Vissa har i vart fall tur att få någon slags upprättelse.
Res med oss till Manchester!