Snackisar efter Manchester United – Arsenal 0-1

Precis som förra helgen bjöds vi återigen på ett sömnpiller när Arsenal gästade Old Trafford. Den här gången såg dock motståndarlaget mer bestämda ut och kunde till slut spräcka David De Geas nolla från straffpunkten. Att det skulle till ett misstag från något av lagen för att fälla ett avgörande var liksom matchens signum. 

Seg första halva

Precis som mot Chelsea förra helgen bjöds det inte på någon sprakande fotboll från hemmalagets sida. Första halvlek kändes i mångt och mycket som ett sömnpiller och där man lät gästerna ta kommandot. Liknande tendenser såg vi även i veckan när man mötte Leipzig i Champions League men då hade United åtminstone ett tidigt mål i ryggen. Idag såg man inte varifrån det skulle komma.

Ole Gunnar Solskjaer valde återigen att formera mittfältet i form av en diamant med Marcus Rashford och Mason Greenwood framför. Man fick dock mestadels jaga både boll och motspelare och när man väl hade den runda saken i sin ägo låg de vitklädda tätt inpå.

Det börjar bli allt mer av ett negativt mönster sett till de tre senaste matcherna att man har svårt att bygga upp något eget spel bakifrån. Idag gick det dels för sakta, dels för mycket i sidled, vilket gjorde det enkelt för Arsenal att styra pressen dit man ville. Det känns stundtals som att United hamnar i ett vakuum i uppspelsfasen, det blir varken hackat eller malet. Ibland kommer Fred ner och hämtar boll, ibland Scott McTominay, till och med Bruno Fernandes var nere ett par gånger.

Att inte heller Anthony Martial fanns med bidrog ocksÃ¥. Rashford och Greenwood i all ära, men de är inte ”nior” pÃ¥ samma sätt som fransmannen, vilket uppenbarades i framför allt det fysiska spelet där de hade svÃ¥rt att mäta sig med Arsenals mittbackar.

En höjning i andra – eller?

Ja, enligt statistiken hade åtminstone United börjat hitta rätt. Efter endast åtta minuters spel hade hemmalaget haft fler bolltouchs på offensiv planhalva än vad man mäktat med under hela första halvlek.

Men var det nånting man lärde sig ju längre matchen led, då var det att detta skulle avgöras på ett misstag. Det var samma visa mot Chelsea, men i den matchen kändes det mer som en överenskommelse lagen emellan att dela på poängen.

Idag ville däremot Arsenal mer, och hjälp på traven skulle man få efter ett försvarsspel från Paul Pogba som inte ens hör hemma på pojklagsnivå. Så otroligt dumt, så otroligt klumpigt, och så otroligt naivt.

Såg man ingen väg till ett mål innan Arsenal slog in 1-0 från straffpunkten, då såg det knappast särskilt ljusare ut därefter.

Både Donny van de Beek och Edinson Cavani byttes in men det i ett tämligen otacksamt läge, med tanke på tiden som snabbt tickade iväg.

Kritik åt mannen på läktaren

I veckan var tongångarna glada och snacket gick stundom om att han var tillbaka bakom den berömda ratten.

Efter idag lär det snarare vara #OleOut som trendar. Nåväl, kanske inte riktigt  men ni förstår poängen.

Jag kan inte vara den enda som kliar mig i huvudet och funderar på vad Solskjaer egentligen vill få ut av sitt lag och av spelet som bedrivs.

Om vi ska vara fullt uppriktiga är känslan att norrmannen tar ut ett lag och sedan hoppas på det bästa. Jag vill inte vara djävulens advokat på något sätt, men resultatet mot Leipzig i veckan sminkade över prestationen ganska tydligt, faktiskt.

Vad gäller matchcoachning existerar inte heller det, och bytena känns ibland ogenomtänkta och feltajmade. Med hänvisning till van de Beek och Cavani som jag skrev om tidigare, hade jag gärna sett åtminstone en av dem fått tre kvartar istället för en kvart.

Att Solskjaer dessutom ägnar 80 minuter åt att bara sitta på sin läktarstol sänder inga jättepositiva signaler. För om han vill förmedla intrycket av att verka cool och avspänd däruppe, då kan jag meddela att man synar honom rätt enkelt.

Faktum är att han inte verkar veta alls vad han sysslar med för tillfället.